Vårt lilla samhälle rör sig allt fortare, i alla möjliga riktningar. Allt ska gå fort, helst vara klart innan det börjar och ske så effektivt att hälften egentligen vore nog. Det kan i vissa sammanhang vara något bra, ingen tvekan om den saken. Men, på vissa fronter har det börjat gå aningen för långt, i mitt tycke. Vilket för mig till dagens ämne, nämligen det här med träning, i nästan vilken form som helst.
När jag var yngre testade de flesta ungdomar det mesta. Det var en dynamisk och intressant tid. En termin kunde man pyssla med karate för att nästa kicka fotboll eller spela badminton. Det var kravlöst och spännande. På så vis kunde de flesta till slut hitta något som passade just dem. När jag blev ännu lite äldre än yngre var det ungefär samma sak, fast då med gymträning. De flesta vågade testa, man lyfte lite här, drog lite där och fick träningsvärk dagen efter. Det fanns inte några direkta kosttillskott, man behövde inte dricka koffein i så stora mängder att det skulle kunna väcka en död, bara för att man skulle lyfta skrot i en halvtimme. Inte heller fanns det livsnödvändiga appar som skulle mäta puls, humör och temperatur på hjärtats yttersta lager. Kort och gott, man gick och tränade, blev svettig och sen var det inte så mycket mer än så. Muskler fick man också, hur otroligt det än må låta.
Ingen ska behöva känna sig kränkt här och uppgivet sucka över att det verkar vara en sur gubbe som skrivit det här.
Missförstå mig nu rätt, gör för all del det. Ingen ska behöva känna sig kränkt här och uppgivet sucka över att det verkar vara en sur gubbe som skrivit det här. Men jag vill uppmärksamma att vi verkar ha tappat det viktigaste av allt någonstans på vägen från då till nu. Nämligen rörelseglädjen. Det mest fundamentala i varför vi rör oss, det där som får det att krypa i kroppen när vi suttit still för länge. Och varför har det blivit så? Jo, därför att vi har gjort i stort sätt all träning till något så oerhört avancerat att man nästan måste gå en kurs på universitet för att ens våga närma sig ett gym. Ett exempel: ville man få stora armar förr i världen så bicepcurlade man tills dess att man var trött. That´s it. Så är det sannerligen inte idag. Om du ens får för dig att närma dig stången för att ge gunsen en omgång kommer du per omgående bli överfallen av en hel hop med individer. Den förste vill påpeka att du håller armarna i fel grader. De måste isoleras, fattar du väl. Nästa, en yngling som knappt ser ut att vara mer än tjugo år fyllda, presenterar sig som pt och vill ge dig både kost och träningstips. Den tredje välvillige vill tipsa om en app där du kan mäta vilken procent av muskelfibrerna du just nu använder, samt tipsa om det senaste kosttillskottet gjort på stjärnstoft och enhörningstårar.
Är ni med? Ja, det är lite överdrivet mitt exempel men det är också själva poängen. Att allt som från början var det mest enkla i världen, att man skulle lyfta tills det gjorde ont i musklerna, har blivit något som mest kan liknas vid släktforskning. Trots att vi inte tävlar ska det toppas, deffas, tränas ur sjuttioåtta vinklar och fan och hans moster. Och det klart att en del individer kan och ska göra det. Men, alla de andra då? Som håglöst står kvar efter att ha blivit överfallna på gymgolvet och fått sin världsbild krossad. De som trodde att det bara var att lyfta lite skrot. Och så visade det sig att allt var lika avancerat som att gå en astronaututbildning på NASA. Eller?
Då funkar liksom att köra fyra set bicepcurl och äta en banan efteråt.
Nej. Det är just det det inte är. Träning ska istället vara något mycket enkelt. Slammer med vikter, muskler som pumpar och reps tills man känner sig trött. Det kan för all del vara mer avancerat än så, men inte för den stora massan. Och inte så att det skrämmer bort de som bara vill lyfta för att må bra. Då funkar liksom att köra fyra set bicepcurl och äta en banan efteråt. Man behöver inte dricka pulver ur en flashig burk och göra curls hängande uppochner i ett räcke. Det går att göra så, men det är inte ett måste. Är ni med på hur jag menar?
Jag tror vi behöver hitta tillbaka till det enkla. Vanlig, hederlig enkel träning utan vare sig appar, pulsklockor eller individuella träningsprogram. För det går liksom att träna så också och få resultat, även om de flesta tycks tro motsatsen. Man måste inte ha pluggat pt ett år för att våga gå in på ett gym, jag lovar. Vanlig rörelseglädje räcker helt enkelt långt på vägen, jag lovar.
Men, å andra sidan kanske jag är helt ute och cyklar i det jag påstår. Jag är ju, trots allt, inte raketforskare.
Mer rörelseglädje åt folket!
