"Jaha? Har du varit och tränat nu igen? Innan jobbet?" . Lite förbryllat ställer du in matlådan i kylskåpet och försöker komma på något bra att säga. Det kollegan just sa, sades inte som om det vore något bra. Snarare tvärtom. Nästan på samma sätt som om du varit ute och klubbat säl innan du eftersvettandes steg in på jobbet. Men, du kommer inte på något direkt bra svar. Hasplar bara ur dig ett "Ja...jo det har jag" . Lite som om du har något att skämmas över. Som om du tror att du är någon.
Jag säger givetvis inte att det alltid är såhär för mig. Men det förekommer. Du känner måhända själv igen dig, eller? Kanske får du gliringar för att du sprungit innan du kommer till arbetet på morgonen. Möjligen för att du efter en lång och slitig arbetsdag hänger på dig gymväskan och ger dig iväg mot gymmet eller boxen. "Va? Ska du gå och träna nu? Du har ju jobbat hela dagen?" Som om det faktum att man arbetat helt utesluter någon annan aktivitet för kvällen än att krascha på soffan, eller för den delen ta en after-work. Och på något vis ska vi som tränar efter eller innan jobbet få veta att den sortens beteende inte riktigt är okej. Som om vi vore någon sorts udda excentriker. Som om vi borde skämmas över att vi väljer att vara så fysiskt aktiva på vår fritid. Oss kan man skratta lite åt i smyg. "Träna innan jobbet?! Höhö, vilken stolle!"
Allt för ofta möts jag av argumentet "det är ju lätt för dig, du som är så duktig" , när mina något speciella träningstider kommer på tal. Det gör mig alltid lite illa till mods. För, jag är inte på något sätt "duktigare" än någon annan. Det faller sig bara som så att jag måste träna när andra sover, om jag ska få ihop livspusslet. Inte på något vis handlar det om att jag vill visa mig på styva linan för andra. Hade jag velat det, ja då hade jag bara tagit med mig träningsväskan till jobbet, och slängt lite vatten i ansiktet på närmsta personaltoalett, så hade den saken varit utagerad. Frustande kunde jag ha stånkat fram att här hade det minsann tränats för glatta livet hela arla morgonstund, fast jag egentligen snoozande legat i sängen tills nästan alldeles nyss. Men det är ju inte för någon annans skull jag gör det här, eller hur? Nej, det är helt och hållet för min egen.
Nej, sanningen är helt enkelt den att jag älskar att träna. Punkt och finito. Varken mer, eller mindre.
Jag är således inte en duktig individ, någon som har begåvats med ett psyke som Bruce Lee eller med Rich Froning -frenesi. Inte heller försöker jag genom mitt tränande få någon annan att framstå som lat, eller i dålig dager. Jag drivs inte av något instagram-komplex, där driften efter att få posta coola träningsbilder får mig att dag efter dag dra min lekamen till boxen/gymmet. Nej, sanningen är helt enkelt den att jag älskar att träna. Punkt och finito. Varken mer, eller mindre. För, det finns nog få saker i världen jag uppskattar så mycket som att få känna musklerna arbeta. Det är min passion, mitt ankare som får världen att bli begriplig och min ventil för att få ur mig alla de där känslorna som inte är till någon nytta. Det är allt. Jag älskar det jag gör så innerligt mycket att jag inte ens reflekterar över att jag är uppe och tränar medan andra sover. Det är som att borsta tänderna, jag bara gör det. Och precis som om jag skulle strunta i att borsta tänderna en dag, så känns det inte rätt att ha en dag utan träning. Det liksom skaver i själen om jag inte får röra på mig.
Eftersom detta fenomen är så självklart för mig har jag aldrig riktigt förstått hur det kan upplevas som nästan provocerande för andra, att jag är ambitiös med min träning. Det hade ju varit en sak om jag spelat "Eye of the tiger" i en bergsprängare på jobbet, på högsta volym, varje gång jag skulle träna. Samtidigt som jag vrålade att här ska minsann tränas. Men, det gör jag ju inte. Därför har jag ibland svårt att förlika mig med något nedvärderande kommentarer kring hur mycket, hur ofta och när jag väljer att träna. Särskilt när någon säger att jag är "duktig" .
Jag kan för all del förstå att människor vill vara trevliga när de upplever mig som duktig. Och det kan jag även ta som fint beröm. Men ibland vill jag bara ropa högt att jag inte är duktig- det här är bara som jag är. Och jag skulle inte kunna leva på något annat vis. Träning finns i mitt blod, min själ och mitt väsen. Så. Jag är inte duktig – jag bara älskar träning.
Mer rörelseglädje åt folket!
