Det finns mycket här i samhället som jag skulle vilja ändra på. Folk röker, dricker för mycket alkohol, är alldeles för stillasittande och äter snabba kolhydrater så det fullkomligt rinner ur öronen på dem. Vidare breder rädsla, rasism och trångsynthet ut sig så till den milda grad att jag ibland får svindel när jag inser att mina barn ska tvingas växa upp i det här samhället. Som tur är finns en stark debatt kring människors lika värde, vilket ändå tänder hoppets låga hos mig. Annat är det med hälsofrågor.
Grubbla lite på när du senast hörde någon på din arbetsplats ifrågasätta varför en kollega röker. Har det någonsin hänt? När du gjort det kan du för all del också skänka en tanke åt när någon på jobbet senaste föreslog en alkoholfri afterwork? Eller om det på något möte, konferens eller fika någonsin erbjudits något som ens kan misstänkas innehålla naturliga ingredienser? Alla vet att rökning, alkohol och risig kost är rätt dåligt för den som vill leva ett friskt, långt liv. Trots det så är det inte de sakerna som får på tafsen dagligen. Nej. Istället finns det en helt annan grupp som får stå vid skampålen. Som får bära korset.
"Va? Har du tränat innan jobbet? Hur dags gick du upp då? Klockan fem?! Det där kan ju inte vara sunt! Du tränar för mycket! " Jag törs nog gissa att en hel del av er, kära läsare, känner igen sig i citatet ovan. Du är troligen rätt lik mig själv. En person som gillar att träna. Som tycker det är livet. Du älskar endorfiner och svett, muskler som krampar och den fantastiska känslan av att helt jobbat slut på kroppen fysiskt. Själv tycker du inte att det är så märkligt. Det är bara den mest naturliga saken i världen – träning. Men, för många andra individer verkar du vara något högst exotiskt, ja nästan provocerande.
Det skulle liksom inte spela någon roll om du så stod bredvid en kollega som hällde i sig rödvin, samtidigt som denne rökte och käkade en trippel capricciosa samtidigt. Skulle du nämna att du tränat innan jobbet så är det du som får de verbala smockorna. Uppläxning om hur träningshetsen i samhället skapar osunda och onåbara ideal. Och där står du, kära läsare, och skrapar lite förstrött med foten i golvet. Vet inte riktigt vad du ska svara din gravt överviktiga, kedjerökande och Gorbys-ätande kollega. Är det måhända ditt fel att samhället ser ut som det gör?
Låt mig göra en sak väldigt klar innan vi fortsätter: jag är oerhört liberal vad gäller andra människors val här i livet. Jag gillar citatet som överkonstapel Bastian i "Folk och rövare i Kamomilla stad" myntat: "Man ska aldrig skada andra, man ska alltid hjälpa till. Men i övrigt får man göra som man vill ". Jag vet, en aning flummigt, men ni förstår budskapet. Vill folk röka, supa ned sig och äta skräp dygnet runt, ja låt dom då göra det. Jag dömer ingen. Att det sedan är rätt dumt kan vi för all del försöka informera om. Men vad jag inte riktigt kan förstå är att vi som försöker röra på fläsket, vi som för det mesta tackar nej till wienerbröd och Jägermeister... det är liksom vi som är dom dumma? För att vi tränar för mycket, försakar våra nära och kära när vi tränar och snart kommer fastna i både dopning och anorexi om vi inte skärper oss? Varför ska vi behöva finna oss i att bli finurligt uppläxade nästan dagligen?
Jag har heller aldrig riktigt förstått vad denna attityd bottnar i. Varför är det öppen jaktsäsong på oss som älskar träning, men inte på de som exempelvis röker? Ja, jag vet att förbud och liknande breder ut sig vad gäller det, men det allmänna attityden är något annat. Aldrig har jag hört någon påpeka att "du vet, rökning är rätt dumt. Du kan få cancer och dö. Plågsamt, dessutom ", när kollegan gör sig redo för en paus med cigaretten i högsta hugg. Och då arbetar jag ändå inom sjukvården. Jag har däremot fått höra otaliga gånger hur märkligt det är att jag tränar så ofta och att jag måste göra "något roligt också, istället för att bara träna ".
Tänk dig bara tanken att man skulle göra tvärtom. Börja kommentera att "jaha, såg att du var ute nu i helgen igen?! " eller "inga grönsaker i matlådan idag heller? Det var ju kanske inte så smart. " Lägg där till att du med ett lätt hånflin skulle kommentera att kollegan nog borde börja se upp med sitt midjemått, ja, då skulle du nog bli inkallad till chefen innan dagen var slut.
Ändå bottnar ju båda sakerna i precis samma sak, våra livsval. Vad vi väljer att göra med våra kroppar. Och, om det inte anses okej att fälla kommentarer åt ena hållet... varför är det då helt acceptabelt att göra det åt det andra? Särskilt när det är alldeles uppenbart och självklart att vårt samhälle behöver mer träning och rörelse, snarare än mindre. Så nej. Jag tränar inte alls för mycket. Jag tränar precis så mycket som jag vill göra. Det är mitt val. Och nej, jag har inte bett om att du ska förmana mig om hur jag ska leva mitt liv. Precis som att jag inte berättar för dig vad jag tycker om rökning, afterwork och snabbmakaroner i matlådan fem dagar i veckan. Varför? Därför att jag inte har med det att göra. Och det gäller liksom åt båda hållen. Så det så.
Mer rörelseglädje (och mer träning!) åt folket!
