Ingen har väl missat att det pågår en global pandemi (förutom Jared Leto som var på retreat). Även om inte alla just nu jobbar hemifrån framför en dator så har livet för de allra flesta förändrats under det senaste året. Vi ses inte i stora sällskap. Vi tränar inte på samma sätt i grupp. Singlar vittnar om att det dejtas och liggs mer sällan. Vi har inte så mycket wow-känsla i vardagen. Det pirrar inte.
Jag tränar knappt på gym längre och hemmaträningens bulgarian split squats med kettlebell ger långt ifrån samma känsla som en ryggdunk efter en tung knäböj med kompisarna.
Senaste avsnittet av Kropp och själ i P1 handlar om att bli hänförd. Ett barn som upptäcker en pinne på vägen hem från förskolan och måste stanna för att utforska den. En pinne ger wow-känsla. Eller en Åh fan-känsla som alla som jobbat med nyheter känner igen som det som efterfrågas för en klickbar artikel. Som vuxen har jag funnit åh fan-känslan i matlagning, sex och träning. När jag var tonåring kunde jag ligga i timmar i min säng på rummet och lyssna på musik och gråta ögonen ur mig utan anledning. Bröstet kändes som att det skulle spricka och alla organ var som på utsidan. I gymnasiet brukade jag och en kompis åka tunnelbana med hög musik i lurar. Vi åt varsin kladdig äppelmunk och utmaningen var att sitta där mitt emot varandra med socker i hela ansiktet och dundrande musik utan att få slicka oss runt munnen.
Som vuxen försvinner det där bitvis. Åh fan-wow-känslan. Den uppstår dock i en orgasm berättar författaren Tove Jonstoij som är medförfattare till en bok om förundrans roll i pedagogisk verksamhet och som medverkade i Kropp och själ. "Förundran är att ha kvar den ursprungliga förmågan att bli glatt överraskad av någonting man upptäcker, känner eller ser. Förundran rymmer också att ta ett kliv tillbaka och tänka: kan det vara så här!” säger hon. Jag kan ibland förnimma känslan efter det första glaset vin, när alkoholen går upp i hjärnan och jag lyckligt rör i en sås som puttrat ett tag på spisen. Men det är mer och mer sällan en åh fan-wow-känsla i livet just nu.
ASMR, Autonomous sensory meridian response, att lyssna på behagliga ljud eller titta på filmer där någon skär rutmönster i en tvål beskrivs också som en orgasm för hjärnan. Själv gillar jag att kolla på hydrauliska pressar som mosar diverse föremål i slowmotion. Är det vår jakt på hänfördhet och wow-känsla som skapar önskan om att rysa att välbehag? Och varför är det viktigt för vårt välmående?
Enligt epidemiologen och socialforskaren Nicholas Christakis som skrivit boken Apollos Arrow kommer vi år 2024 vara återhämtade efter pandemin. Då kommer vi se “mer ohämmad sexualitet, en explosion av sociala kontakter och mer konsumtion”. Samma sak hände efter spanska sjukan för hundra år sedan.
Vad är det då som gör att vi drivs av en inre hedonist som längtar efter att få vältra oss i mat, dryck och dekadens? Och vad har det med träning att göra? Till och med älgar sägs berusa sig med jästa äpplen (men ingen har tagit blodprover på dem så det kan vara en myt). Jag vill känna livet i mig! Som Abbes pappa i Astrid Lindgrens Madicken sa. Är det kanske så enkelt bara? Idag har jag dock bytt ut ungdomens stök och fylla mot en del bättre vanor. Som till exempel träning. Men jag vill ändå gärna, framför allt för kvinnor, slå ett slag för njutning och lathet. Att få vara hänförd med jämna mellanrum. Men tomheten av synk och flow ihop med andra människor ekar i mitt liv under pandemin.
När jag förra veckan läste Sara Martinsons bok Knäböj - om kvinnor och styrketräning – gav den mig ett kvitto på varför jag bytt ut vissa dekadenta delar av mitt liv mot styrketräning och allra helst med en skivstång. I första kapitlet berättar hon om första gången hon såg en annan kvinna utföra ett ryck och hur det förändrade hennes liv. Hon började tänka på ryck när hon somnade. Hon tänkte på ryck när hon vaknade. Jag minns plötsligt tillbaka när jag som postgravid och ledbruten identitetssökande kvinna första gången drog ett marklyft som vägde mer än min kroppsvikt och fick just den där Åh-fan-wow-känslan. Jag kände power. Något som träning aldrig tidigare hade varit för mig. Med en historik som frisksportande motionär hade både styrke- och konditionsträning varit något som fyllde mitt liv med en negativ känsla, något jag gjorde för att styra min kropp. För att den skulle se ut på ett visst sätt. Eller för att jag var lat om jag inte sprang intervaller på löpband så det brände i lungorna. Jag kände mig ofta trött och svag. Och klen. Helt plötsligt kände jag power. Och att min kropp var kompetent och cool. Åh fan, jag är stark. En helt amazing känsla.
Att se en perfekt tajmad utlåsning av ett sumomarklyft har jag någon gång associerat till att dra ut en vinkork ur en flaska när den poppar till. Popp! Så jäkla snyggt. Jag kan rysa och hänföras. Senast idag grät jag en skvätt när en vän böjde sina efterlängtade 130 kg på en ickepublik maxning i en liten lyftarklubbskällare. Inga svingar i vardagsrummet eller Gud förbjude toarulleburpees kan ge mig den där känslan. Av muskler som spänns och sväller och en rörelse som utförs med stilistisk perfektion. Att jag saknar det förjävla mycket är en stor underdrift.
Och jag tror det är därför varenda kotte som kan ta sig till en isvak just nu hoppar ner i det där vattnet så fort tillfälle ges. Jag gör det också. Vi vill känna nåt. ”Jag vill knarka!” som Elin sa i filmen Fucking Åmål. Och jag tror att det är precis det vi behöver.
Om du liksom många personer jag under min tid som tränare mött försöker effektivisera ditt liv, klockar dina intervaller och för statistik över dina lyft, samtidigt som du balanserar ett yrkesliv med någon form av karriär, och känner kravet på att ha en eldig relation med den där personen du bor med som ibland glömmer packa barnens gympapåse. Då kanske det inte är mer mätbara aktiviteter och prestationsfyllda mål du behöver. Du kanske bara behöver blocka lite tid i din kalender och hitta den där grejen som ger dig en Åh-fan-wow-känsla. Som hänför dig. Om det är av att dra en runk, slå en perfekt bea, göra ett ryck eller hoppa i en isvak spelar ingen roll. Jag tror att det är viktigt.
Så ses vi 2024.
Photo by Alora Griffiths on Unsplash
