Det är aningen underligt, det här med att vissa människor förbehåller sig rätten att själva komma på vad som är ett rimligt antal träningstillfällen per vecka. Än mer underligt är det att dessa individer själva har en träningsfrekvens på, i runda slängar, 4-5 gånger per år. Ni vet nog vilka det är jag talar om, inte sant? De där högljudda förståsigpåarna som gärna kommenterar när du kommer till jobbet med träningsväskan över axeln. "Har/ska du träna nu igen?!". Gärna följt av litet hånflin.
Jag har aldrig riktigt kunnat greppa varför just träning ska vara något som det är helt okej att gå loss på. Jag menar, inga andra aktiviteter eller hobbys drabbas ju av något som ens kan hamna i närheten. "Ska du titta på ishockey nu igen?!" "Gå på fotboll, NU IGEN?!". "Jag ser att du sitter här med en matlåda full med makaroner. Ska du äta det IGEN?!"
Nej. Du hör ju själv hur det skulle låta. Ändå är det här en verklighet lika klar som amen i kyrkan för oss träningsglada. Jag ställer mig åter frågan, varför?
För, det känns som om det sällan (läs: aldrig) är en fråga som kommer av välmening. Av omtanke för att någon kanske går till överdrift. Nej, istället kan det nog mest liknas vid förtäckta anklagelser. Att det liksom ska vara lite fult att vilja träna, för mycket. Att det är fult att vilja skulptera sin kropp.
Varför, varför är det såhär? Att vi som gillar att träna, har det som passion och hobby, ska behöva utstå spä för det? Tänk om vi vände på hela steken? Om vi började fråga varför andra människor INTE tränar, nu igen? "Hörru Leffe, nu har du INTE tränat för hundrade gången detta år!" Följt av ett litet hånflin. Nej. Det skulle ju vara elakt, tänker nog många. Ja, precis. Men det är faktiskt motsatsen också. Att gnälla på människor som gör något de älskar.
Själv har jag aldrig riktigt förstått det där. För, för mig är det rätt uppenbart att det i samhället i stort tränas för lite, snarare än för mycket. Visst, det finns ett fåtal undantag, som tar träningen till överdrift. Men, i ärlighetens namn, hur många är det? Ändå gödslar dagstidningarna med skräckrubriker om hur farligt det är att träna för mycket. Vilka orostecken som finns. Detta i en värld när ungdomar blir allt mer övervikt och välfärdssjukdomarna skenar. Då ska det pikas om att vi tränar för mycket? Stolpas upp punkter om vilka som är de vanligaste tecknen på överträning. Som om det vore ett problem.
Ändå gödslar dagstidningarna med skräckrubriker om hur farligt det är att träna för mycket. Vilka orostecken som finns. Detta i en värld när ungdomar blir allt mer övervikt och välfärdssjukdomarna skenar.
I grund och botten handlar väl det här egentligen om våra egna val, inte sant? Alla har vi tjugofyra timmar att bolla med, det är i stort sett det enda som är riktigt rättvist här i livet. Somliga vill sträcktitta på serier på Netflix, andra jobbar så de får näsblod och en del tycker det räcker med att lägga sig på soffan och stirra i taket. Gott Så, oavsett vad du väljer. Men, det måste väl också gälla träning, inte sant? Vare sig man tränar 3-5 eller 8 gånger i veckan? Det har väl ingen annan att göra med än du, lika lite som någon annan borde bry sig om vad du äter till frukost eller vilken musik du lyssnar på. Det känns rent allmänt som om allt för många individer har alldeles för mycket tid till övers att bry sig om vad alla andra gör. Lite som tangentbordskrigarna, fast i det verkliga livet då. Måhända är det lättare att koncentrera sig på andras vanor, än att ta tag i sina egna. Men det gör det inte på något vis okej att lägga sig i vad andra gör med sin tid.
Så ja. Jag ska faktiskt träna. Igen. Och du har inget med det att göra. Alls. Inte ett dugg faktiskt. Det här är det bästa jag vet. Någon annan gillar fotboll, en tredje att laga mat, men jag, jag älskar att pressa min kropp till max. Att höra slamret av stänger och känna hur lungorna blöder av ansträngning. Det är helt enkelt min grej. Och, är du intresserad och vill följa med, be my guest! Jag visar dig gärna runt. Men, och det här är viktigt, säg inte till mig att jag tränar för mycket. För, det här är mina 24 timmar. Och jag gör vad jag vill med dem.
Så det så.
