Hösten är här, vi har sen länge fogat in oss i livspusslets alla cirklar och fyrkanter igen. Vardagslunken flyter på, inrutat trygg om än ibland lite väl enahanda. Träningen är förhoppningsvis även den i full gång med samma självklarhet som att sova och borsta tänderna. Träningsrutinen är dock lite bättre än dina andra vanor, för den har den fina egenheten att den utgör en kontrast till resten.
Sommarens eskapader har hunnit bli historia men för de som minns det vansinniga strongmanreportaget i juli, så kan jag låta meddela att det nedslaget drabbade mig ganska kraftigt. Sviterna efteråt i korthet: rejält blodad tand och mersmak. Än en gång blev jag nykär i skrotlyftande, och någonstans i denna uttryckliga sinnesförvirring har jag alltså fått för mig att lajva stark. Nu igen. (Att jag aldrig lär mig!) Fast å andra sidan, ska jag bara göra det jag är bra på, tja, då skulle det inte finnas mycket att skriva om här på Tyngre , så here goes...
Förutom att byta ut en ansenlig mängd löpning mot styrketräning, så har det vi kallar för personliga skäl lett till en hel del träning på det alltid 50% gemytliga 50% stenhårda Sundkraft Gym. Det betyder på ren svenska; strongmanpass varje söndag. En tradition som jag med glädje inkluderat i min vardag. Att sensommaren dessutom kantats av större och mindre strongman-events och ett besök "i köttet" till Sveriges starkaste man-tävlingen som hölls i slutet av augusti har inte direkt minskat inspirationsnivåerna.
Det har med detta som bakgrund alltså tagits ett och annat krafttag av de här spaghettiliknande skribentarmarna sen i somras. Det har puttats släde med 175 pannor, det har knallats med ok på 120 kilo, snurrats Conans cirkel (man lastar på vikt och går runt med skiten i famnen, i cirklar, basic slitgöra) med jag vet inte hur många kilo men armarna såg i alla fall ut såhär en vecka efteråt. Förutom det har det pressats lite stock, gjorts frivändningar med press medelst apollonstång och loading (nr 4 här). Grisigt. Tungt. Enormt kul!
En av huvudingredienserna i den här sportens charm är för mig att den är så långt ifrån allt annat jag är och gör.
Visst är jag van att träna tungt och hårt, men det här är så mycket mer, så mycket råare och renare i sin form. Den perfekta kontrasten till min vardag som femtiokilos överanalytisk akademiker med nerverna utanpå. En av huvudingredienserna i den här sportens charm är för mig att den är så långt ifrån allt annat jag är och gör. Vidgade vyer ger en längre och vackrare horisont, men då duger det inte vara trångsynt...
De flesta som noterat de här studiebesöken i Strongmanvärlden via sociala medier har trevligt nog reagerat positivt. Folk verkar generellt fascineras av kontraster typ "löpare kör strongman" eller "liten tjej flyttar tunga saker" . Förståeligt, jag är precis likadan, tittar alltid lika storögt när Sofia Loft eller Isabella Von Wiessenberg lyfter sinnessjukt tungt eller när Strongwomandrottningen Karin "Bobby" Nilsson , relativt obrydd, går motsvarande min 120-kilospromenad – fast med 230.
Känner mig alltid peppad och stärkt av det, även fast de är elitens kronjuveler och jag representerar motsvarande Korpen. Liknade känslor av total hänfördhet över människans kapacitet infinner sig alltid när jag ser de som trots avsaknad av både armar och ben vågar utmana sig och prestera stordåd, utifrån deras förutsättningar. De förmedlar att det är möjligt trots allt och det älskar vi.
"Men vad ska det här vara bra för egentligen?"
"Det sliter och är säkert ingen hälsokur för leder och ligament."
"Och du som är så späd, går du inte sönder? Är det inte bättre att ta det lite försiktigt?"
Så här kan det låta ibland. Tyvärr ganska ofta. Det gör mig fundersam och faktiskt lite lätt förbannad. För det första, kanske det inte är det allra mest hälsosamma, vad vet jag? Å andra sidan kritiserar vi väl sällan vuxna människors livsval i deras ansikte när det kommer till vanor som att att äta ett kilo lösgodis eller dra ett paket cigg om dagen. Vad är skillnaden?
Vad är det förresten som gör en svag och skör egentligen? Jag är ingen expert, men detta begriper jag – fysisk svaghet uppstår lätt till följd av brist på fysiska utmaningar, helst i kombination med "välvilliga" kommentarer om att man är fragil och vek. Det sista man behöver när man trots halvtaskiga förutsättningar ska försöka flytta mer än tre gånger sin kroppsvikt, är skepsis och cynism. Allt är ju självvalt, ingen tvingar mig – jag vill försöka. Av den enkla anledningen att det tillför mitt liv en extra dimension som jag mår bra av. Jag vill inte vara enkelspårig, tvådimensionell.
Ytterligare en missuppfattning jag ibland stöter på är att jag vill glorifiera smärta. Att jag skulle tycka att träning som (i teorin) kan skada en väldigt illa skulle vara lite "finare" än medelgympa på friskis. Det tycker jag verkligen inte. Jag tycker att all träning som utförs med goda intentioner är guld. Min grej med smärta p g a tungt är inte att höja den till skyarna, utan att övervinna den. För mig är det viktigt att inte vika ner sig. Att motbevisa den inre rösten som säger att jag inte borde klara det. Det är viktigt för min självbild och och det hjälper mig att vara lika uthållig och beslutsam i vardagen som på träningen.
Den här texten handlar, bara för att vara extra tydlig, alltså inte om att alla borde köra strongman eller ens köra tungt. Målet är att nå ut med detta anspråkslösa förslag: "våga prova det som är längst ifrån din trygghetszon. Våga riskera att vara nybörjare/mindre duktig". Man kan inte vara inte duktig på precis allt som är kul och givande. Sak samma. Gör det ändå! Det ÄR coolt att gå emot alla förväntningar. Och risken är att man missar världens bästa saker om man placerar sig i ett fack som man aldrig lämnar. Ibland råkar vi ju gilla precis motsatsen till det vi trott och om vi inte gillar det där nya lite läskiga, så har vi åtminstone provat och därmed skaffat belägg för att vilja avstå.
För många av oss är träningen i sin helhet den största kontrasten till vardagsbestyren. Tror du mig inte? Tänk igen, erkänn att du också känt dig som Superman när du kommit hem från jobbet, höjt volymen på din bästa powerlåt till en decibel värdig ett Securitasbesök och svidat om från jobbkläderna till träningsoutfiten för att därpå leverera det där magiska passet där precis allting stämmer och du lämnar passet stolt. Visst är det härligt? Och visst tar du dig an kvällens bestyr med en annan lätthet när du landat från flygturen?
Jag önskar att alla fick upptäcka tjusningen i att ta i, inte lite extra, utan ta i som fan.
Jag önskar alla den där kontrasten, att få lämna livspusslet bakom för en stund och äntra en värld där vi får vara barnsliga, leka att vi är någon annan, göra kroppen en tjänst genom att trötta ut den och göra oss kvitt känslan av att kvävas i vuxenliv. Jag önskar att alla fick upptäcka tjusningen i att ta i, inte lite extra, utan ta i som fan. Jag önskar framförallt att alla fick slippa höra på diverse fördomar om vem som "borde" göra vad. Ogrundat tyckande ska inte behöva påverka ditt val av träningsform! Ekonomi kan hindra, avstånd likaså, låt gå för att vi inte alltid kan påverka sådana saker, men låt för allt i världen inte tanken "vad ska folk tycka?" vara en begränsande faktor. Det kvittar faktiskt om du finner ditt utlopp på medelgympan, rugbyplan eller podiet, bara hitta känslan och äg den.
Den som söker skall finna, och ju mer du kan släppa loss den där stunden som är din, ju bättre kommer du att hålla ihop resten av tiden.