De flesta av oss kan förhoppningsvis blicka tillbaka på en bekymmerslös barndom fylld av lek och upptåg. En tid där få, för att säga inga problem fanns, förutom möjligen vilket lördagsgodis som skulle fylla plockgodispåsen. Alla svårigheter och utmaningar möttes med en blandning av nyfikenhet och upptäckslusta. Att prova någonting nytt var en del av livet, så också misslyckanden. Man grät en skvätt, men sedan var det oftast bara upp på hästen igen som gällde. Sällan tycktes en svårighet vara för stor för att ens ta sig an den. Rädslan för att göra bort sig kanske fanns, men den var inte en orsak till att inte försöka.
Sen blev vi vuxna. Och på något vis tappade vi allt det där fantastiska med att vara ett nyfiket barn. I ett gytter av krav, förväntningar och låneamorteringar förlorade vi på så vis en stor del av oss själva. Vi blev helt enkelt rädda för livet, ett liv som på alla sätt är alldeles för kort för att gå runt och vara rädd för.
Jag tillbringade den gångna helgen på den ypperligt anordnade tävlingen Summer Throwdown, en crossfittävling i lagformat. Och vilken helg det blev! Fantastiska upplevelser i form av både tävlingsmoment, underbara vänner, möten med nya härliga människor och inre utmaningar. Jag skulle inte vilja byta bort denna bergochdalbana av känslor för något i världen. För, det både formar och utvecklar mig.
Men.
Hade du gett mig valet att dagen innan tävlingen få en ypperlig ursäkt att hoppa av, så hade jag banne mig funderat över erbjudandet både en, två och tre gånger. Varför? Därför att jag var rädd, såklart.
Rädd för att inte räcka till, rädd för att göra mina lagkamrater besvikna. Jag spelade om och om igen upp scenariot att jag skulle misslyckas kopiöst där ute på tävlingsgolvet, mitt i strålkastarljuset inför alla. Och bara tanken på att något sådant skulle hända fick mig således att allvarligt överväga om jag bara skulle stanna hemma istället.
Skulle ett barn ha gjort så? Struntat i allt för att tanken på det var otäckt? Måhända skulle någon liten försiktig general gjort det. Men jag vill hävda att de allra flesta små glatt skulle tagit sig an utmaningen som hägrade framför dem med den största entusiasm. Utan tvivel eller kval. För, som sagt, livet är alldeles för kort för att låta rädslan styra det.
Och det är just detta som för mig till ett av de allra viktigaste budskapen jag försökt förmedla till dig, kära läsare. Nämligen det att vi alla måste våga leva mer likt ett barn. Vi är alldeles för många där ute i dagens samhället som stängt in oss själva i ett osynligt fängelse, byggt av väggar av fåniga regler om att så kan man väl inte göra och det där går inte.
Vi är alldeles för många där ute i dagens samhället som stängt in oss själva i ett osynligt fängelse, byggt av väggar av fåniga regler om att så kan man väl inte göra och det där går inte.
Hur ofta tänker du inte själv att "Jag skulle vilja jobba med det där istället..." eller "...om man skulle prova på att bo utomlands en tid?", för att sedan direkt retirera med tanken att "Nej, det är för läskigt. Det går inte." Hur många potentiellt underbara relationer går inte till spillo därför att någon tvekar, rädd för att få ett nej eller behöva möta känslan av skam? Det må låta klyschigt men det ligger en hel del i det citat Wayne Gretzky myntade: "You miss 100% of the shots you don't take."
Det är just det som är skillnaden mellan oss och barnen. Dom tar varenda skottchans på livet de får. Skjuter, missar men skjuter ändå sedan direkt igen. Med leende ansikten och magen full av lycka. Och i och med det är de också fria. Livet styr inte dem, barnen styr livet. Och det är precis vad du och jag också måste göra. Vill du prova att bli professionell bodybuilder – ja, men så testa då! Har du länge gått och funderat på att bjuda ut din snygga granne på middag? Ring på dörren och fråga! Trivs du inte med det jobb du har? Byt! Livet är alldeles för kort för att levas utan spontanitet och glädje.
På så vis har vi alldeles uppenbart mycket att lära från våra små. För, i den mån det faktiskt är möjligt ska livet vara glädjefylld. Varje morgon kan faktiskt vara fantastisk, precis som varje morgon under ett sommarlov är något magiskt för alla barn. Och det är just detta jag vill att du tar med dig från denna text. Lev, träna ät och njut som ett barn, så att varje dag blir ett äventyr istället för en tröttsam vandring. Det låter kanske larvigt, men möjligheten är din och bara din. Du måste bara våga leva likt ett barn.
Mer rörelseglädje åt folket!
