Alla är vi lika inför stålet, eller hur var det nu? Kanske är det bara jag som överanalyserar? Eller ligger det något i påståendet att vi slänger in ett åsiktspaket och en stil på samma autogiro som gymavgiften?
För att illustrera grundordsaken till frågan ger jag er här ett quiz bestående av:
A, Strongman
B, CrossFit, OCR
C, Styrkelyft, Tyngdlyftning
1, Excelark, perfektionism och marabouchoklad
2, Mjöd, hårdrock och Asatro på hobbynivå
3, Paleogodis, Hang loose-tecken och peace on earth
Vilka parar du instinktivt ihop?
Tänkte väl det, jag tänker precis likadant. Nog för att det är rätt våldsamma stereotyper som målas upp här och visst finns betydligt större diversifiering än så men att påstå att stereotyper inte existerar blir mest bara oärligt.
Syrligt hackande på sportsliga egenheter kommer dessvärre att utebli. Vill du ha det, vänligen videogoogla "types at the gym". Här tänker jag diskutera varför särprägeln är det som gör kraftsporter intressanta och ifall de utmärkande attributen attraherar en homogen grupp eller om de snarare lockar fundamentalt olika människor som samlas en stund under samma paraply?
Alla som är vid sina sinnens fulla bruk skulle nog skriva under på att ideologi och åsikter är det sista som räknas när nyrekrytering görs. Muskelcellerna känner varken vad du röstar på eller vilken låt du menar är livets anthem. Det spelar ingen roll. Så länge du går in med respekt och inte aktivt försöker såga träningsformen vid fotknölarna brukar en välkomnande atmosfär möta en redan i dörren, oavsett om det är en TK, box eller dansstudio. Som glad blandmissbrukare kan jag bekräfta detta.
Påståendet ovan måste dock följas upp med en disclaimer. Vissa oskrivna regler och förordningar förblir trots välkomnande vibbar en realitet, särskilt i det långa loppet. Det kan handla om allt ifrån vad som anses okej att äta (en grej som i viss mån kan vara relevant för utövandet), till förväntad ståndpunkt i typ miljö- eller genusfrågor (inte ens lite relaterat). Vem och vad avgör då vad som gäller?
Precis som i alla andra subkulturer hjälper det att gå till ursprunget för att förstå nutiden. Strongman, OL och SL är gamla sporter som uppstod och utvecklades för länge sedan. På den tiden då binärt eller ickebinärt inte diskuterades om vi inte talade om matematik i en arbetarklass som bestod till så gott som 100 % av män..
Old School kraftsport värnar på olika sätt om traditioner och rutiner. Särskilt de två sistnämnda, OL och SL är ofta vänner av ordning. Träningen och livet förflyter cykliskt och planerat, stilen är anrik och ofrånkomligen lite gammeldags, på gott och ont.
Idealen står i bjärt kontrast till CrossFit och Triathlon som båda är nyare sporter. I dessa värnar man om att ständigt befinna sig i rörelse åt alla håll och kanter, inte bara framåt och medsols, träningen sker liksom åt höger, vänster, upp och ned. Frihet och avsaknad av antika regelverk. Inte konstigt att utövarna kan uppfattas som begåvade men ack så fragmenterade kaospiloter, även det på gott och ont.
Att gissa på samvariation mellan idrottens ursprung och dess ideal känns inte helt galen, om vi ska ägna oss åt killgissningar och spekulationer. Hur mycket tror ni rötterna påverkar träningsmetodik och idéströmmningar inom en sport?.
Om vi som experiment utgår ifrån att värdegrunden faktiskt är en viktig komponent i idrottsvärlden, då är det väl fantastiskt att få välja en sport som passar ens eget synsätt? För många är det sannolikt guld värt att få personliga preferenser bekräftade och samhörigheten på köpet. Dilemmat som möjligtvis kan uppstå, är ifall ett paket av förväntningarna på hur en bör tycka och vara skrämmer bort talanger. Eller i allmänhet förhindrar tillväxt och mångfald.
Låt oss ta undertecknad som exempel. En i alla väsentliga mått mätt politiskt korrekt tjej i tanke och handling. Dock har hon spenderat större delen av livet i små bruksorter där många anser att PK är det värsta av skällsord. De tycker förstås att jag är helt knäpp som drar åt motsatt håll - och det helt är ömsesidigt men det är inget oöverstigligt hinder per se. Dessa åsikter blir faktiskt sekundära om vi gör något annat än att debattera just de frågorna, tränar till exempel. Det är en enorm fördel att tolerera och kunna samarbeta med personer som en inte har identiska åsikter med. Vet ni vart jag blev så bekväm med det? Just det, på gymmet, långt ifrån filterbubblor och trygga rum.
Om jag däremot aldrig hade mött något annat än gentrifierad medelklass och aldrig blivit ifrågasatt hade jag kanske blivit lite, eh…
...förskräckt av den jargong som generellt hörs på de allra skitigaste gymmen. Likadant kan jag föreställa mig att det känns för hen som älskar snus, raggarbilar och Sabaton att våga släppa loss på en Poledancestudio utan ett spår av oro för att tappa ansiktet, eller för vad polarna ska säga. (Källhänvisning). Nu hade jag sannerligen inte varit någon förlust för Strongman, eller någon annan sport för den delen om jag hade varit lättskrämd. Somliga är bättre på att skriva än på att träna men...
Tänk om det istället varit världens talang som vände i dörren och gick miste om en hel sport bara för att stämningen på gymmet upplevs som läskig. Visst vore det himla sorgligt? Onödigt är det också, då ens övriga livsåskådning knappast bör påverka timmen i stålfabriken.
De sociala koder som utmärker en viss sport är så vitt jag har märkt inte heller toppen av ett isberg, utan snarare en liten pusselbit i matrisen som skiljer ett nischat gym från de stora kedjornas opersonliga och smått kliniska karaktär.
Alla som mer eller mindre bor på sina träningsanläggningar älskar helt enkelt sin sport så högt att det enda de lär strida med eventuella meningsmotståndare om är personbästan. Under de goda förutsättningar som ett familjärt gym ger är detta exakt vad som sker. Träningen är det gemensamma projektet som skuggar allt det andra. Inför stålet är vi alla lika. Idrott, träning och motion är kanske till och med den största förenande kraften vi har. Om du inte köper det resonemanget, så orkar man hur som helst inte bråka efter ett ordentligt pass.
Visst du kanske inte älskar Ariana Grande, Feministtröjor från HM, Sabaton, Paleobars eller vad det nu kan vara, men om du lyckas undvika att ta endera personligt, kommer du sannolikt belönas med en grym gemenskap som du med fördel kan ta personligt.
Ju fler som möts i sammanhanget träning, istället för i någon arg diskussionstråd på internet, desto färre kommer hålla garden uppe resten av dygnets timmar tror jag. Vad tror du?
