Jag har många gånger fått frågan hur jag orkar träna så mycket som jag gör. Hur jag har tid och hur jag står ut med att äta mina matlådor fyra gånger om dagen, varje dag, varje vecka, varje månad och i flera års tid. Jag har alltid sagt att det inte finns något annat då träningen ger mig sådan glädje och energi i vardagen, att jag hade gått i bitar om jag helt plötsligt inte fick eller kunde träna.
Sedan hände det som inte fick hända.
SNABB START
Jag började min gymresa redan 2003 när jag var 16 år gammal och gick i första ring på gymnasiet. Jag hade som många andra killar spelat fotboll större delen av mitt liv och fick sedan upp ögat för styrketräningen. Jag följde med en äldre kompis till den lokala Friskis & Svettis-anläggningen, som på den tiden till största del handlade om gruppträning, men också hade ett litet gym med ett gäng maskiner och hantlar upp till 25 kg.
Snabbt insåg jag att jag hade en ganska bra grundstyrka, och att fortsätta utvecklas och jaga vikterna var inga problem. Det dröjde bara 4-5 månader innan jag lyckas trycka upp 100 kg i en smithbänk. Just det tillfället är ett av mina starkare minnen, även fast jag såhär i efterhand inte håller själva prestationen speciellt högt. Dels för att det var i just smith-maskinen, men också för att jag kommit en lång väg sen dess och gjort betydligt större prestationer.
Gymnasietiden gick och jag spenderade flera timmar om dagen med att läsa om träning och lyfta skrot. Sedan blev det studenten, inryckning i lumpen och sen ut i det verkliga livet med att hitta ett jobb och försöka stå på sina egna ben.
Jag hamnade på ett företag som levererade teknisk support åt bredbandsanvändare i en stad 4 mil bort, det tillsammans med arbetstider som varierade dagligen mellan 07:00 och 22:00 gjorde att träningen blev mer och mer sporadisk.
FANN SANNINGEN I THAILAND
I början av 2008, 6 månader efter muck, och efter 6 månader av väldigt lite träning, tröttnade jag på tillvaron och åkte på den klassiska backpackerresan till Thailand med ett par vänner. Där gick det upp för mig att jag inte längre var mitt vanliga jag, mina 80 kg hade helt plötsligt blivit 98,8 kg och jag såg på mig själv i spegeln med förakt. Vad hade hänt med mig? Hur hade jag låtit det gå så långt utan att reagera? Varför hade min familj och vänner inte sagt något?
När jag kom hem i april 2008 så åkte jag direkt till gymmet och förnyade medlemskapet. Friskis hade då skaffat nya lokaler och byggt upp gymmet, och de hade satsat rejält även på oss som älskar styrketräning!
Uppvaknandet efter Thailand gav resultat.
Jag hade som många andra läst om det magiska med morgonpromenader som hjälpmedel till att bränna fett och detta blev en rutin som jag än idag håller kär. Varje morgon blev det en timmes snabb promenad, innan det blev jobb med uppvägda matlådor med fokus på protein och minimalt med kolhydrater och fett. Vid 15:15 varje dag svepte jag i mig min pre-workout och 15:40 checkade jag in på gymmet och körde igenom dagens del av den klassiska split av bröst & triceps, rygg & biceps eller ben & axlar – en split jag som använt mig av under större delen av min tid i gymmet.
Efter passet blev det ytterliggare en timme av fettförbränningsträning. Väldigt ofta på crosstrainern som jag snabbt fick som favorit då jag märkte att man enkelt fick information om hur många kalorier man brände per minut. Varje pass på crosstrainern blev ett försök att slå gårdagens prestation, om så bara med 10 kcal!
BACK ON TRACK
Sex månader efter att jag kommit hem från resan var jag nere på 75 kg och kände mig genast mycket mer bekväm. Min omgivning hade märkt förändringen och jag fick mycket positiv kritik. Självklart var det också många som var oroliga och tyckte att jag försvunnit, frågade om jag åt tillräckligt och om det inte räckte nu? Jag skakade på huvudet och svarade snabbt att jag mår som en kung och har aldrig ätit så bra som gör nu.
Åren gick och jag testade många perioder av överätning för att få ännu mer muskler, och när våren kom så blev det naturligtvis dags för diet!
År 2011 så började jag på vårkanten den första riktigt tuffa dieten då jag hade planerat att ta mig i riktigt bra form för att se vad som fanns där under. Efter halva dieten så utlyste träningsforumet Kolozzeum att de skulle ha en tävling i ”årets fysik” som helt enkelt gick ut på att leverera den bästa fysiken! Jag anmälde mig snabbt och körde på i ett hårdare tempo. När fotograferingsdagen kom vägde jag in på 71 kg och hade inte mycket fett kvar att skala av. I början av november kom resultatet och jag fick äntligen smaka på kakan och se mitt namn överst på listan.
Detta var början på min tävlingskarriär!
TALANGJAKTEN
I början av 2012 så kom BODY igång med sitt projekt Talangjakten och jag sökte in och gick på uttagningen hos Fredrik Carlsson i Västerås. Jag fick även träffa glädjekällan Alex Danielsson för första gången, och några veckor senare fick jag veta att jag hade en plats i teamet.
Tillsammans med Fredrik Carlsson.
Helt plötsligt fick jag mina mat- och träningsscheman av Fredrik och det var stenhårt. Jag plågade mig själv med maten, jag försökte leverera perfekta pass på gymmet och dieten rullade på fint. Första målet blev Decembercupen 2012 i den kort klassen i CBB. Jag slutade på andra plats och blev otroligt mer motiverad att se vad som kunde hända vid det stora målet, Luciapokalen, en vecka senare.
Helgen med Luciapokalen var otroligt kul. Det var första gången för mig, och att då få uppleva den från backstage och från mina sponsorers montrar var otroligt kul! Jag hade under Talangjakten bloggat och hade på det sättet fått några följare som kom fram och hälsade och förgyllde min helg ytterligare. När tävlingsdagen kom befann jag mig i min egen värld och idag minns jag inte speciellt mycket av själva tävlingen. Men jag minns när de ropade ut mina medtävlandes placeringar och att jag helt plötsligt bara hade en person kvar bredvid mig. Sedan kom mitt namn och jag insåg att jag hade kommit på andra plats! Ett silver i bodybuilding -70 kg! Mitt stora mål var plötsligt uppfyllt!
NYTT BRÄNSLE – NY SATSNING
Efter tävlingen blev det direkt att ge sig in i gymmet igen för att lyfta skrot. Jag fortsatte med Fredrik som coach och vi körde på med mer mat och att försöka jaga mer muskelmassa för att addera några kg till nästa mål – Svenska Mästerskapen 2013.
I februari började jag dieten, planen var att ta mig till tävlingsform några veckor före tävling för att inte behöva känna stress. Jag höll tempot bra och formen satt där, veckorna innan tävlingen var jag riktigt hård, mycket bättre form än innan Lucia och jag hade ett inre lugn.
Sedan började tömningen och laddningen. Vi gjorde om schemat lite och valde att hålla kolhydraterna högre under tömningen. Vi laddade på med mer salt och vatten än sist och att träna ända fram tills dagen innan tävlingen. Jag körde även denna gång i CBB då jag lyckats lägga på mig massa och vägde in på 73 kg, jämfört med 68 kg på Luciapokalen. Jag började fylla upp med ris och potatis, lite mindre än jämfört med Lucia. Jag pumpade upp och fyllde på med lite kladdkaka innan det var dags.
Pump inför scenen.
På scenen började problemen. Mina ben krampade, hela jag skakade och jag kände mig otroligt nervös. Jag klev av scenen och väntade på resultatet. Tyvärr hamnade jag utanför topp 6 och jag åkte tillbaka till hotellet för att duscha av mig brunfärgen och smälta det som hänt.
Vad hände? Vad gjorde jag för fel? Varför var jag inte i samma form jag hade för en vecka sen? Varför satte jag inte poserna? Jag var otroligt missnöjd med min prestation och de följande veckorna spenderades mycket tid med att tycka synd om mig själv.
DET GÅR INTE ATT GÖMMA SIG
Det var nu jag för första gången på många år inte längre kände en glädje när jag gick till gymmet. Jag bestämde mig snabbt för att släppa det som hänt och bara fortsätta bygga på min fysik. Matintaget ökades och träningsmängden likaså, jag började med marklyft, benböj och bänkpress igen. Några veckor senare började min högra axel att värka, jag ignorerade signalerna och körde på, jag hade inte tid att vila.
Jag fick senare lida för min ignorans, axeln gav upp helt och jag fick acceptera att det var dags att vila. Tiden gick och axeln blev lite bättre, jag började rehabträna men problemen kom tillbaka.
Nu – snart ett år senare – har jag äntligen fått tag på den hjälp jag behöver för att få bukt med problemen, men skadan är redan skedd. Jag känner inte längre det där suget efter att gå till gymmet. Jag tvingar mig själv dit någon gång i veckan, men jag går inte därifrån med endorfinerna rusande genom min kropp längre. Träningsglädjen är borta och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den igen.
Men det har även medfört positiva saker. Jag har under det senaste året kunna fokusera på att hitta andra saker att fylla mitt liv med. Att kunna utforska världen utanför träningen har varit något av ett uppvaknande. Att inte längre identifiera mig själv med matlådor och antal pass på gymmet, att koppla bort behovet av att leverera blogginlägg, instagrambilder och framtida tävlingsplaner.
ANDRA VÄRDEN OCKSÅ VIKTIGA
Istället har jag kunnat fokusera på min civila karriär, ge mina vänner mer tid, till och med ta en helg på soffan utan att känna ångest för att jag missar ett par träningspass. Jag har också äntligen kunnat lägga mer tid på den personen som precis innan SM-dieten klev in i mitt liv, och snabbt tog platsen som det absolut finaste och viktigaste jag har, min fästmö, framtida fru och om jag får min vilja igenom, mor till mina framtida barn.
Det finns viktigare saker än träning.
Behovet av att få ner detta i text och försöka nå ut till andra som lever precis som jag, kom till mig under en av mina morgonpromenader, vilken fortfarande är en viktig rutin i mitt liv som jag som tur är ännu inte förlorat.
Till dig som läser detta vill jag bara säga: hur stor och viktig träningen än är för dig idag så finns det mer där ute. Så var inte orolig för om det någon dag i framtiden kommer en händelse som gör att du inte längre kan, orkar eller hinner lägga ner samma tid på träningen som idag. Det finns glädje på så många fler plan i livet än vad vi just nu kan förstå.
