Sommaren är en typisk årstid för vila och återhämtning. För många innebär det fina vädret och semestern ett välkommet avbrott i allt vad rutiner heter. Givetvis bra på många sätt, men precis som i allt som är trevligt, finns också en baksida. För det är nu, till sommaren, som många tappra själar förloras till hängmattan och bag-in-boxets skara. Individer som äntligen hittat motivationen och fått in det i rutin att träna regelbundet. Många är det som tänker "Äh, vaddå, det är ju semester? Jag måste ju få vila! Jag drar igång igen, efter semestern! Var la jag nu chipspåsen ?"
Men! Motivationen, den beryktade och beundrade, vill efter semesterns slut inte riktigt återkomma. Uppgivna vänner suckar högljutt i fikarummet över att dom "Inte har någon motivation längre !". Det som gick så bra, precis innan sommaren. Träningen rullade liksom på av sig själv och kändes som den lättaste saken i världen. Men nu? Att ställa klockan för att prova på en morgonträning innan jobbet, känns lika omöjligt som att förbereda sig för en polareexpedition. Hur gör man? Hur återfår man en tappad motivation?
Låt mig direkt flika in med att man såklart måste få vila lite ibland. Lever man i ett land med mörker, svart som det bittraste kaffe, åtta månader om året, ja då måste man faktiskt få slappna av när semestern och ljuset äntligen dyker upp. Men jag tror det är här människor skjuter sig själva i foten lite. Från att ha tränat tre gånger i veckan slutar man helt upp. Man ligger stilla i hängmattan i tjugoåtta dagar, lyssnar på Sommar i P1 och dricker rosé till både lunch och middag. Vi är ju är ett folk som gärna anammar begreppet "lagom", men när Tomas Ledin börjar spelas på radio och vågorna susar mot sandstranden, ja då tappar vi fullständigt besinningen. Träningskläderna slängs in i garderoben, löparskornas gummi är så oanvänt att det självspricker. Semester all in, så att säga.
Och när folk sedan vaknar upp ur sin jordgubbsindränkta och rosédoftande semester, när vardagen träffar dom som en snöboll i skrevet, med all ångest det innebär att åter behöva planera allt minutiöst... ja då ska man vid sidan om det börja träna igen? Några kilo tyngre och med flås som inte skulle imponera ens på en gammal byggarbetare med asbestslunga. Och så undrar folk varför det är så svårt att hitta tillbaka till sin motivation? Jag tycker det säger sig själv lite.
För mig är det med motivation lite som med en parrelation. Om du inte vårdar den, med målmedveten uppskattning och kärlek, ja då kommer det sluta med att motivationen hittar en kollega att hångla med på julfesten. Och då spelar det liksom ingen roll hur kära ni var i varandra från början. Vad jag försöker säga är att motivationen är inget någon människa får. Den är, precis som kärlek, något som måste näras och underhållas. Ponera att du helt skulle sluta prata med din partner där hemma i en månad. Bara rakt av. Hur stelt och märkligt skulle det då inte vara när du efter all den tiden helt plötsligt öppnade munnen och frågade vad ni skulle äta till middag ikväll? Precis. Ungefär lika stelt som ditt baksida lår känns, när du ger dig ut på ditt första löppass efter semestern.
Klart du ska vara ledig. Givetvis ska du dricka gott och äta ännu godare. Bredvid detta ska du självklart förkovra dig i någon roman och lyssna på vindarnas sus. Men, bara för att du gör detta innebär det inte att allt vad träning heter behöver sättas helt på avbytarbänken. För då blir din tidigare kompis motivationen lika sur som Cristiano Ronaldo när hårvaxet är slut på matchdagen. Och det kommer vara oerhört svårt att starta upp igen.
Så. Sluta inte träna, bara för att det för stunden känns mer lockande med solstol och foppatofflor. Med sill och nubbe. Men, tillåt inte heller träningen bli en tagg i det dåliga samvete under semestern. Gör istället som du brukar, fast med lite mer fokus på hängmatta, så att säga. Gör du det, ja då kommer det inte bli så jobbigt att starta upp "på allvar" när hösten stundar. Motivationen kommer finnas kvar, därför att du har gött den med regelbundna pass. Och det kommer du tacka dig själv för efter semestern. Tro mig.
Mer rörelseglädje (och mer lagom) åt folket!
