Vädret är som vanligt rätt schizofrent i all sin härlighet, där korta glimtar av sol blandas friskt med både regn, hagel och tornados. Den svenska sommaren är med andra ord här, och med den kommer även semestern. Semester, detta mytomspunna fenomen. Bara att tänka på fyra veckors sovmorgnar, grillat och en kavalkad av Tomas Ledin-hits på radio kan få även den mest blyga svensk att blomma ut likt en ros. Äntligen är det dags att leva på riktigt, säga hej då till den odrägliga chefen, bada och klippa gräset tidigt på morgonen bara för att reta den där lata grannen.
Men, semester brukar också vara något av en vattendelare vad gäller det här med fysisk aktivitet. Grovt sätt händer två saker på den biten runt om i vårt avlånga land. Man slutar antingen att röra sig överhuvudtaget, förutom mellan grillen och hängmattan eller så läggs det i ytterligare en extra växel så det springs, lyfts och flåsas värre än vanligt. Hängmatteliggaren, öldrickaren eller grillmästaren får sällan frågor på varför de går i fysisk dvala i fyra eller fem veckor. Annat är det dock med dem som låter svetten lacka, annat än av frustrationen över att försöka fälla ut en i hopfällbar solstol.
Ponera att du precis avslutat din löptur, eller kommer hem med gymväskan över axeln. Solen strålar och det mesta känns fantastiskt. Musklerna har fått jobba, du är ledig och har dessutom fått så pass mycket solbränna att du inte längre kan kamouflera dig själv genom att stå framför en vit vägg. Plötsligt möter du på din granne, Leffe.
Leffe är för all del inte något fysiskt vidunder, men han brukar hålla igång åtminstone lite. Spelar innebandy någon gång i veckan, går på ett och annat pass på det lokala gymmet. Men nu är det semester, och då skyr Leffe allt vad fysisk aktivitet heter. Något uppfodrande synar han dig från topp till tå, innan han med lätt häpnad i rösten utbrister:
”Men, du har väl inte varit och tränat?! Det är ju semester!”
Jag förstår att många dras till stillasittandet på semestern. Trots allt är det enkom några korta veckor på året när allt inte behöver vara ett ekorrhjul av rutiner och måsten. När man som människa kan tillåta sig att bara vara. Jag fattar grejen. Vad jag dock inte riktigt förstår är det totala häpnaden inför att det faktiskt kan finnas en motsats, nämligen vi, det vill säga du och jag kära läsare, som faktiskt njuter av att få röra oss än mer än vanligt. Många gånger möts man av en attityd som mest kan liknas vid att vi förstör vår semester, vi som fyller den med träning. Som om det vore en oskriven sanning att semestern ska vara så stillasittande det bara går, gärna indränkt i ett hav av onyttigheter med en hel del inslag av alkohol. Jag menar, tackar du nej till en kväll ute med goda vänner och en pilsner, med motiveringen att du ska upp och träna tidigt så kommer i alla fall hälften av vännerna tro att du tappat förståndet. Inte kan man väl gå upp tidigt och träna på semestern? Det verkar ju helt barockt! Och nog farao måste det vara något fel på den som väljer bort öl och jordnötter till förmån för att ta en kopp te och hoppa i säng innan klockan tio?
Krasst är det väl helt enkelt såhär: det är inte fel på att välja något av de två ovanstående valen. Klart man ska ta en öl med polarna ibland, om det är det man vill. Och givetvis ska man passa på att sova ut då och då under semestern, om det är det man som person saknar mest i vardagen. Tids nog kommer en tid med smällkalla morgnar där mörkret är lika kompakt som en kall kopp svart kaffe. Allt det är ju ok, inte sant?
Men, varför är det då inte ett lika självklart faktum att man ska få göra motsatsen? Ty, det är faktiskt som så att många av oss saknar att få röra på oss mer i vardagen. Och då är semestern ett alldeles ypperligt tillfälle att göra detta. Kanske testar man ett helt nytt träningsupplägg, eller helt ny träningsform. Jag menar, plötsligt finns där ju så mycket tid att vara fysisk aktiv på. Det vore ju synd och skam att inte nyttja den!
Så det hela borde egentligen inte vara så konstigt. Lika naturligt som det i mångas ögon är att gå in total fysisk dvala så fort klockan slår semester, lika fullt självklart bör det väl vara att vilja träna mer på sin ledighet? Jag har aldrig riktigt förstått varför det verkar sticka i somliga individers ögon när någon väljer aktivitet framför inaktivitet. Är det avundssjukan som talar? Det dåliga samvetet? Total oförståelse? Jag vet inte riktigt. Vad jag dock vet är att det aldrig skulle vara ok att påtala för någon att denne tar det för lugnt på semestern. Att det är lite för mycket rosé och Sommar i P1. Att kroppen inte vill befinna sig i totalt stiltje i fyra veckor, för att under denna tid marineras i fet mat och brun-utan-sol.
Så ja, jag har tränat på semestern. Så det står härliga till, till och med. För att det är det jag älskar mest i den här världen, näst efter min familj. Att känna lungor och muskler jobba för fullt. Träningsvärken som kommer därefter. Därför är det som så jag helst tillbringar min semester. Om du hellre ligger nedfälld i en baden-baden stol är det givetvis din ensak. Ändå kan jag inte undgå att ställa mig själv frågan, vem är egentligen den konstiga här? Den som väljer att röra på sig när tillfället bjuds, eller den som helt avstår?
Mer rörelseglädje åt folket!
