Varsågoda att kalla mig ombytlig och kappvändare gott folk. Det rör mig inte i ryggen, för ni har rätt. Alla Tyngres bevakningsområden har sin charm och jag tänker lyfta dem alla för sina kvaliteter. Således kan det vara kroppsbyggning mitt hjärta slår för ena veckan, nästa är det Strongman och förra veckan var det dags för styrkelyft . Kvällarna spenderades framför World Open Powerlifting Championships där vi bland annat bevittnade 46-kilostjejer knäböja fyra gånger sin kroppsvikt och den gamla Tyngre Radio-kompisen Marte Elverum från grannlandet i väst göra en stabil total på 607,5 kilo. Varför jag nämner just damernas insatser är relaterat till dagens tema.
Förutom styrkelyftstävlingarna så fick jag i Daniel "Eggemannen" Ekbergs supertrevliga podcast "Du Får Vila Sen" ett TV-tips som ingen får missa, en dokumentärfilm om lyftardrottningen Isabella Von Weissenberg, som knappast kan ses som något annat än själva symbolen för urkraft. Att se henne lyfta är bland det mäktigaste som finns. Det tycker med all säkerhet hennes 27 000 Instagram-följare också.
Isabella.
Vi får möta en hel tredimensionell människa, "en vanlig dödlig" om man så vill, men bara tills hon kommer upp på podiet och superkrafterna kopplas på. Gåshud är bara förnamnet när hon beskriver processen hon gått igenom för att våga släppa kontrollen för att få tillgång till sin råstyrka, en urkraft som ingen träning i världen kan ge. Här någonstans slår det mig hur otroligt fascinerande och respektingivande det är att våra kvinnliga styrkefenomen har lyckats få tillgång till den där högsta växeln. Imponerande med tanke på att de växt upp under samma premisser som alla andra tjejer, med samma förväntningar på sig, men någonstans på vägen har normernas och idealens trösklar forcerats och besegrats med bravur av tjejer som Isabella, Sofia Loft, Jenny Adolfsson, Cornelia Lind, Björk Odinsdottír och alla andra kända och okända powerkvinnor. I kraftsportsvärlden råder andra normer som inte tar någon som helst hänsyn till vad vi har mellan benen. Normer som helt enkelt rimmar väl med att uppnå maxstyrka.
Vi ska prata lite om tjejer och att våga nu tänkte jag. Redan proggorkestern Röda Bönor uppmanade att höja sina röster under det upproriska 70-talet. Pendeln har både före och efter detta svängt fram och tillbaks. Ibland hörs och syns vi mer, ibland mindre, men i regel har varken högljudd eller stark varit egenskaper som kvinnor uppmuntrats till. Och nu innan någon får panik och tror att jag tänker försöka tvinga dem att bli vrålande magnesiumonster; Nej man måste inte göra sig hörd på just det sättet – men man kan och man får. Och det verkar fungera som en PWO från himlen, åtminstone för Isabella.
En av de få platser där kvinnor tar sin berättigade plats med en helt annan självklarhet är just inom styrketräning. Det var när jag kom in i gymmet som jag för första gången fick höra någonting annat än det mantra jag fått med mig från hemmet, samhället och cirka 90 procent av den media jag konsumerat under min uppväxt. Introduktionen till basövningarna och de fria vikterna är och förblir förknippat med en ny era för mig som tjej.
Plötsligt var det inte längre skamligt och farligt att ta i, låta och svettas. Det var tvärtom precis vad som förväntades av mig. Inte det lättaste för en vanlig tjej som likt de flesta andra blivit intalad att hålla tillbaks, vara sval, behagfull och trevlig att ha i möblerade rum. Och nu skulle jag alltså våga släppa den kvinnligt kodade kontrollen. För att nå dit måste man mycket riktigt våga "gå ner i källaren". Där är det inte alltid vackert ljust, och fräscht, men det är helt okej. Det handlar rätt mycket om att inse det, och att aggression inte är samma sak som att vara arg eller hatisk utan om att skaffa sig tillgång till sin reservtank, sin urkraft.
Lärdom nummer två var (och är) att lära sig att ta i på riktigt. Komma närmare sin maximala förmåga. Det kräver både fokus och att man släpper kontrollen samtidigt, svårt! Visst är de här förmågorna något förbättrade mot när jag började, men fortfarande ligger maxandet och aggressionen så långt utanför min komfortzon att jag knappt hittar dit med GPS.
De som vet något om sporten styrkelyft säger att man måste dedikera sig hundra procent när vi snackar maxstyrka och 1RM. Man måste liksom låta reptilhjärnan göra sin grej om stången överhuvudtaget ska röra på sig. Hur ska det gå till om man samtidigt står och klurar på vad folk ska tycka, hur röven ser ut i den här vinkeln och ifall håret ligget rätt? Eller för den delen, när man hade bokat tvättid egentligen eller om ungarna har det bra på friluftsdagen? Svar: inte så bra.
Fysisk styrka är två saker, kropp och psyke. En studie där en grupp kvinnor som tränat med PT och en grupp som tränat individuellt fick testa sitt 1RM i ett antal styrkeövningar visar att psyket också måste med i matchen. Efter att ha testat sitt 1RM fick deltagarna själva välja arbetsvikter som de trodde att de skulle klara 10 reps på i de genomförda övningarna. Det visade sig att de som hade tränat själva valde så lite som runt 40% av sitt 1RM som arbetsvikt. De som hade tränat med PT valde visserligen lite högre arbetsvikter på runt 50% men det är fortfarande väldigt försiktigt valt.
Min spontana undran är vad motsvarande grupp män hade valt för vikter? Det ligger farligt nära till hands för många tjejer att tro att vi orkar mindre än vad vi gör. Däremot tror jag absolut att det här med att våga ta i går att lära sig, dels genom styrketräningen som sådan, dels genom att förändra sitt mindset.
Sofia.
Vad vi alla kan lära oss av de allra starkaste brudarna är inte hur vi böjer fyra gånger kroppsvikt. Vi har alla de individuella förutsättningar vi har, men oavsett vikt på stången tjejer - vi tjänar på att våga ta i och våga ta plats! Det funkar på gymmet och det funkar i livet. Att kunna ta ut sig ordentligt gör inte bara att man får ur sig aggressioner som slipper komma ut fel i något annat sammanhang. Dessutom är det en bra skola som lär en att våga höja rösten andra gånger då det behövs. Sist men inte minst, att ibland få kriga loss ordentligt så det hörs gör det helt enkelt lite ösigare och lite roligare att träna. Det är en enormt befriande känsla!
Och just det ja, en sak ska verkligen sägas här, bara så att det är fullständigt klarlagt. Även om jag tycker det är både mossigt och ovidkommande att recensera kvinnliga atleters utseende; Ingen av våra starkaste tjejer, är ju ens i närheten av den nidbilden som tyvärr fortfarande ofta förknippas med kvinnor som tävlar i lyftning. Om någon till äventyrs fortfarande oroar sig för sådant, släpp det.
Med allt detta sagt, så sitter jag fortfarande här med samma galna ingrodda rädsla. Kan inte riktigt släppa på den där spärren fast jag vet att den bromsar mig. Rädslan för att vara "fel" – "tänk om jag är för mycket?" Jantelagen och normer i en ohelig allians för osökt mina tankar till inledningen på Nelson Mandelas gamla presidenttal "Vår Djupaste Rädsla". Och ja, det är både högtravande och ganska fräckt att ta upp President Mandela i en text om styrketräning, men i linje med anti-jantetemat så får han vara med ändå då talet har en poäng som både damer och övriga kan behöva påminnas om. Talet inleds med fraserna:
"Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter."
Vår sanna potential döljs alltför ofta bakom lager av föreställningar om hur vi ska vara. Ofta fyller det en funktion, men inte i de fallen då vi behöver komma åt det där lilla extra. I de fallen måste vi kasta av oss osynlighetsmanteln. Ur djupet av mitt hjärta önskar jag alla tjejer, killar och alla däremellan att vi en dag ska våga ge vårt allt, och därmed kunna vägleda andra dit genom exempel.
Talet avslutas:
"Och när vi låter vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse
att göra detsamma.
När vi har gjort oss fria från vår egen rädsla,
gör vår närvaro andra automatiskt fria."
Preach.
Våga bli så bra som du är.
Vi ses på gymmet!
