Jag var inte särskilt gammal första gången jag såg "Själen är större än världen ", Stefan Jarls dokumentär om en av Sveriges mest mytomspunna atleter. Särskilt minns jag en scen där Ricky reppade bänkpress tills dess att ett kärl brister, troligen någonstans i näsan, och blodet sprutar ur munnen. Ändå gör han en repetition till. Det säger en del om den mentalitet som genomsyrade Rickys hela liv. Och gudarna ska veta att det inte alltid var ett lätt liv han levde. Från tyngdlyftning till styrkelyft i de unga åren, till kulstötning och diskus (på absoluta världsnivå) och världsrekord i stövelkastning (!) och "kast-med-liten-parabol". Mycket kan man säga om Björn Rickard "Ricky" Bruch , men det var inget lagom liv han levde.
Han föddes 1946 i Göteborg, men flyttade redan i tidiga år till Malmö, där han kom att leva en stor del av sin barndom. Pappan, Bruno , tar med sig Ricky till Malmö Allmänna Idrottsförening när pojken nyss fyllt fjorton år. Ricky lär ha ärvt sitt humör från sin far och det kan nog ligga en hel del sanning i det påståendet. Bruno lär nämligen, lätt agiterat, ha sagt till tränaren att: "Kan du inte göra kastare av den här pågen, då kan du ingenting ". Ord och inga visor.
En ung Ricky.
Men det skulle visa sig att det var just det som fanns i pågen. En kastare och idrottsman av rang. Och kanske berodde det på att Rickys tränare, Kurt Alexandersson , hade samma lynne som den unge pojke han nu skulle lära upp. Dom klaffade, helt enkelt. Kurt var, precis som Ricky skulle bli, ett riktigt original som ofta tränade sina adepter iförd kostym och hatt. Detta till trots lyckas han ta fram det bästa i Ricky Bruch, som han tränar i grenarna kula och diskus. Bruch utmärker sig, och får 1967 åka med ett stipendium till USA, för att träna. Idrottskarriären hade börjat.
Piller och sprutor
Idrotten idag går inte att jämföra med den som fanns för fyrtio år sedan. Träning, rehab, kost och upplägg, allt ser annorlunda ut. Detta är något man ska ha i åtanke när det kommer till Ricky Bruch . För han tog anabola steroider, det är ingen hemlighet. Han erkände själv intag av preparaten. Men, anabola steroider förbjöds inte internationellt förrän 1974. Ricky själv menade att alla han träffade under sin tid i USA tog piller, dianabol , för att skynda på resultaten. Det ansågs då fullt naturligt, det ingick i den tidens mentalitet. Lika naturligt som det var då, lika kraftfullt var Rickys engagemang mot anabola steroider efter att han avslutat sin tävlingskarriär. Han talade öppenhjärtllgt om vad preparaten gjort med hans humör och psyke, vilket ledde honom in i depressioner och flertalet självmordsförsök. Efter Bruchs död uttalade sig flertalet ungdomar från den lilla orten Blentarp , där Ricky levde sina sista år, om hur passionerat den gamle diskuskastaren förmanat dem att hålla sig ifrån all sorts doping och droger. Han ville inte att de skulle råka ut för samma saker som drabbat honom. Så ja, Ricky var i början av sin karriär dopad. Men det förtar faktiskt inte vad han senare åstadkom.
Idrottskarriären
Sina första stora avtryck på nationell nivå gör Bruch 1967, då han vinner SM i diskus. Parallellt med diskus fortsätter han även att stöta kula och det med den äran. 1968 sätter han svenskt rekord, 1969 vinner han inomhus-SM i kula. 1969 deltar Ricky i Europamästerskapen i Athen, där han kammar hem silvermedaljen efter ett diskuskast på dryga 61 meter. Hela Sverige vaknade nu till liv och Ricky blev, måhända tack vare sin något excentriska stil, en folkkär individ. Måhända är det just det trycket, att känna att ett helt folk lägger sina förhoppningar på dina axlar, som ledde till att Bruch 1971 drabbas av ett psykiskt sammanbrott. Kanske spelade bruket av anabola steroider in. Det vet vi inte riktigt. Klart är dock att Ricky inte riktigt stod pall för trycket. Och det är inte konstigt. Inför sommar- OS i München 1972 hade ingen svensk friidrottare lyckats ta en medalj på de tidigare fyra mästerskapen. På tjugo år. Lägg därtill att Bruch strax innan München slagit till med att tangera världsrekordet i diskus på DN-galan. Alla svenskar räknade med att den blågula hedern skulle restaureras av bjässen från Skåne. Lätt som en plätt.
Ricky på pallen i München 1972. Brons efter Danek och Silvester.
Nerverna fortsätter dock att ställa till det för Ricky Bruch. Men trots detta lyckas han som genom ett under knipa bronset i München. Detta skulle visa sig vara första, men inte sista gången, som tävlingsnerverna ställde till det för diskuskastaren. Utanför mästerskapen var han trygg och säker i sin framtoning. Men, när det väl gällde, så ville inte alltid psyket vara med honom. Han var helt enkelt för rädd för att misslyckas. Detta visade sig bland annat vid OS 1976, då Ricky i Montréal kastade ur sig redan i kvalet. Gråtande, med en handduk för ansiktet lämnade Bruch arenan, utan att ens få delta i finalen. Kapaciteten hade han. Men han nådde inte alltid hela vägen fram.
Bredvid de stora internationella mästerskapen dominerar Bruch diskusscenen i Sverige fullständigt. Mellan 1972-78 vinner han varje år SM i diskus. Som om inte det vore nog fortsätter han med att stöta kula. 1972 vinner han SM i kula inomhus och 1973 lyckas Ricky knipa en femteplacering på inomhus-VM i kula i Rotterdam. I Europamästerskapen 1974 tar Bruch ytterligare en bronsmedalj i diskus.
Sedan blir det tyst på tävlingsfronten ett bra tag. Ricky fortsätter träna, men syns inte på mästerskapen. Inte förrän 1983 deltar han återigen i SM i diskus, för att åter vinna, för allra sista gången ska det visa sig. Det ska dock tilläggas att Ricky Bruch 1978 vinner SM i stövelkastning. Så helt sysslolös kan han inte ha varit. Efter att ha befunnit sig i medieskugga under en tid är det en driven Ricky som åter satsar mot de stora mästerskapen. Han vill kröna sin karriär med att delta i 1984 års OS. Det ska bli hans triumf. Trots att Ricky är en bra bit över 35-årsstrecket lyckas han prestera. Han uppnår kvalgränsen till OS och gör flera bra resultat på tävlingar i diskus. Det spelar dock ingen roll. Förbundskapten Anders Borgström plockar inte ut Ricky till landslagstruppen och Bruch missar således sin chans att revanschera sina tidigare något snöpliga mästerskap. Det här ska få konsekvenser i framtiden, när Ricky och Borgströms vägar åter korsas.
Ilskan från att inte bli uttagen till OS måste ha gjort något med Ricky Bruch. För under hela 1984 kastar han diskus som en besatt. Han sätter tre svenska rekord, och blir förste svensk över sjuttio meter. Ett kast på vintern 1984, 71,26 meter, är än idag svenskt rekord. Det kan här tilläggas att OS-rekordet idag ligger på 69,89. Hur det hade gått för Ricky om han fått deltaga i OS 1984 får vi aldrig veta. Klart är dock att han verkade presterade som bäst när han var arg.
Och arg var just vad Ricky var, när han åter stöter på förbundskapten Anders Bergström i Västerås 1985. Samma Bergström som året innan förvägrat honom den stora chansen till revansch.
En örfil i Västerås
Upprinnelsen till det som skulle bli slutet för Ricky Bruch som diskuskastare hade skett redan tidigare under året 1985. Ricky, som var skadad, ville få stå över SM i Västerås. Han hade ju vunnit så många gånger tidigare och dessutom var han fortfarande den som kastat diskus längst av alla herrar i landet. Men. Ricky ville ändå försvara Sveriges färger på Finnkampen det året. Han bad därför Anders Borgström att få stå över SM, men ändå få vara med i Finnkampen. Svaret? Kvala som alla andra, annars kan du glömma Finnkampen. Bruch svarade med att på typiskt Ricky-manér hota Bergström med stryk, samt att meddela att skulle det vara på det viset, skulle han inte alls komma. Stämningen var, minst sagt, laddad.
Ricky Bruch dyker ändå upp på Arosvallen i Västerås. Arg som ett bi kliver han in på plan, iförd en svart peruk och en brun pyjamas med gula prickar på. Till denna kollektion hade han även med sig en stor mjukdjurspanda. Pressen på plats frågade, något konfunderade, varför Ricky hade med sig en panda till tävlingen. Bruch svarade då: "Fattar ni inte det? Vi är ju utrotningshotade, båda två!".
Med två kast vinner han SM, för att sedan snabbt samla ihop sina saker. På väg ut från planen stöter han ihop med Borgström och de båda hamnar i en hätsk diskussion. Plötsligt viner en lavett till och kvar står Anders Borgström med en röd kind, medan en nöjd Ricky lufsade iväg mot parkeringen. Ricky vann alltså SM i diskus 1985, men han dök aldrig upp på den efterföljande dopningskontrollen. Således ströks hans resultat. Och med slaget strök han även ut sig själv från att någonsin tävla mer i diskus. Inte ett vackert slut, men på något vis kanske ändå ett slut som passade Rickys karriär. Högljutt och excentriskt.
*
* Ricky på Arosvallen, under SM 1985.
Livet efter friidrotten
Så tog då Ricky Bruchs idrottsliga karriär slut. Men för den sakens skull försvann han inte. Cirkus Ricky skulle nämligen pågå i många år till, även om diskusen lagts på hyllan. Och precis som hans idrottskarriär varit skakig och brokig, fortsatte privatlivet att vara det. Han fick tre döttrar, med lika många mammor. Inget av barnen växte upp med Ricky och genom hela livet var kontakten bristfällig. Ricky visste nog inte riktigt vilket ben han skulle stå på. Han testade på skådespeleri (både i barnfilm som "Ronja Rövardotter" men också i mer tvivelaktiga så kallade glad-porrfilmer som spelades in i Danmark), han spelade in musik och var diskjockey. Styrkelyft och bodybuilding stod också på agendan under 1980-talet, där han i styrkelyft hade flertalet fina lyft att tala om. Bruch tog 305 kg i knäböj, 340 i mark och bänkade imponerande 305 kilo. Till detta ska läggas att han aldrig, trots drygt 200 dopningskontroller, testade positivt för olagliga substanser.
En dansk raritet.
Ricky Bruch släpper 1990 sin självbiografi "Gladiatorns kamp ", men efter det är det rätt tyst från den annars så frispråkige mannens håll. Inte förrän 2005 syns han åter i riksmedia, då med beskedet att han tänker bränna alla sina troféer, priser och träningsutrustning. Galet kan tyckas, men sådan var han. Samlare runt om i landet reagerade och lyckades rädda en del av sakerna. Dock sägs det att Ricky brände det som blev över i maj 2006.
En barntillåten Ricky.
Trots sina dåliga nerver var Ricky Bruch en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. När han intervjuades för en lokaltidning i mitten på nittiotalet lovade han dyrt och heligt att han skulle slå sin släkts rekord vad gällde att bli äldst. Han lovade att bli en bit över hundra år. Men, envishet rår tyvärr inte på sjukdom. 2011 drabbas Bruch av cancer i buken. Han blir snabbt sämre och läggs in på sjukhus. Trots att sjukhuspersonalen beskriver honom som en av de mest envisa och tappra patienter de träffat, orkar till slut inte kroppen mer. Den 30 maj 2011 avlider Ricky Bruch till följd av sin sjukdom. Han somnar lugnt in med sin nittioåriga mor vid sin sida. Han blir 65 år gammal.
Eftermäle
Känslig, burdus, bullrig, excentrisk och ett original. Alla de epiteten passar Ricky Bruch. En fantastisk atlet som nog inte alltid hade det så lätt i livet, både vad gällde det professionella och privata. Kunde han ha nått hela vägen fram, om nerverna inte svikit honom? Kanske. Fanns möjligheten att han skulle stått överst på pallen i OS i Los Angeles 1984? Absolut. Oavsett hur det hade gått med den saken är minnet av Ricky Bruch högst levande. Hans stenhårda träningsdisciplin (som kan bevittnas i dokumentären "Själen är större än värden ") lockar fortfarande i denna dag nya fans. Internationellt är Bruch fortsatt känd och omtalad.
På tal om själ så var det kanske där skon klämde. Kanske var Ricky en alldeles för känslig person, som fastnat i något av ett fack, där han tvingades vara någonting han egentligen inte var? De som träffat honom privat talar om en lugn, tankfull och genomsnäll man som alltid hade tid över för sina vänner. Även Anders Borgström, den förbundskapten som Ricky örfilade under SM i Västerås, stämmer in i den kören. Ett par veckor efter incidenten lämnade Ricky en blomma till Borgström, och bad om ursäkt för det som hade hänt. Så snäll var han, Bruch. Men också plågad.
Aldrig slätstruken.
Kanske gick det inte riktigt att kombinera tävlings-Ricky med den privata Ricky. Det blev liksom fel. Helt klart är dock att han lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Hans kunskap och intellekt borde fått leva kvar betydligt längre än det gjorde.
Jag tycker att alla vi som tränar, oavsett vad vi nu väljer att träna, borde ta lärdom av Ricky Bruchs arbetsmoral. Alltid hundra procent och alltid med den största passion. Det är inte många individer som fungerar på det sättet. Och där, där har vi alla någonting att lära.
° ° °
