Du greppar tag. En tillfredsställande känsla sprider sig genom kroppen. Den fulländar dig, som den sista biten till ett pussel. Du greppar hårdare om den rispiga och kalla ytan och tar ett djupt andetag. I en explosiv rörelse drar du skivstången upp till midjehöjd och återigen infinner sig den där tillfredsställande känslan. Det finns få tillfällen i vardagen då du känner dig så hemma som du gör just här, bland vikterna på gymmet. Jag blickar tillbaka på de åren jag hittills spenderat bland hantlar och stänger.
Året var 2008 och jag hade precis snubblat in på gymmet efter tjat från kompisar. Jag kände mig vilsen, klen och osäker. Jag avskydde miljön, grymtandet och de stora viktskivorna som såg ut att väga ett ton. Jag avskydde känslan av att vara otillräcklig och felplacerad i den miljön, men jag insåg också att alla måste vi börja någonstans. Ruta ett är utgångsläget för oss alla, det undkommer ingen, så jag kunde lika gärna möta problemen rakt på vilket jag också gjorde. Det dröjde inte många månader innan jag hade bytt ut de negativa känslorna mot glädje i dess renaste form. Att få gå in på gymmet var plötsligt det bästa jag visste. Det var min hemmaplan, min fristad. Jag ökade träningsmängden, vikterna, övningarna och resultaten infann sig inte långt därefter. Jag tränade för kärleken till stålet, av kärlek till träningen.
2008 låter inte långt bort i tiden men mycket har hänt i samhället sedan dess, speciellt inom vår subkultur fitness . Jag minns hur jag strosade runt på Fitnessfestivalen 2008 för första gången och skakade hand med atleter som Branch Warren och Mark Dugdale. Att träffa Arne Lundell, Ahmad Ahmad och Roddy Benjaminson, allt var smått overkligt att ta in och jag var euforisk under min vistelse där. Mässan var, på den tiden, långt ifrån så befolkad och populär som idag. Man gick nästintill runt i hallen ensam om man jämför med dagens mässor och montrarna var betydligt färre. NOCCO-drycker, Freddy-byxor och lågkalori-glass var inte ens påtänkt än utan det var basics, hårt slit och mat, som gällde. Pre-workouts var precis nytt vid den här tiden och produkter med mer attitydfyllda namn såsom NO Xplode hade precis släppts på marknaden. Utbudet av proteinpulver var knapert och smakerna var långt ifrån de vi har idag. Detta till trots vandrade vi ändå runt på mässorna lyckliga. Vi befann ju oss alla under ett och samma tak av en gemensam anledning, av kärlek till träningen.
Inte bara tillskottsbranschen var mindre vid den här tiden utan även hälsosamma livsmedel i övrigt. Kvarg fanns inte i var och varannan butik som idag utan man fick vallfärda till Lidl för att köpa dessa torra halvkilosklumpar av vit massa och man gjorde det flakvis så att kassörskan trodde man tappat det helt. Smaksatt kvarg som vi har idag är en vardagslyx som må vara svår att uppskatta om man inte också upplevt den här tiden. Jag biter mig hårt i läppen när folk klagar över smakerna idag och att de inte är autentiska (”nötcremen smakar inte alls choklad ju” ) för vi har det faktiskt väldigt bra idag. Utbudet av näringsrika och goda livsmedel är större än någonsin så några ursäkter att inte ta tag i sin hälsa finns det egentligen inte. Vi åt dock den torra tråkiga kvargen oavsett vad, av kärlek till träningen.
Den som ville söka bekräftelse via sociala medier vid denna tiden skulle få vänta några år till. Instagram var ännu några år bort från att se dagen gry och Facebook hade precis tagit sin början. Detta betyder att man inte kunde berätta för folk att man kört bicepscurls idag, man kunde inte checka in på gymmet eller få bekräftelse för sina välformade gluteus. Att träna för att uppnå en social status var med andra ord inte en möjlighet utan man tränade av kärleken till sporten. Möjligheten till att bygga upp en fiktiv karaktär som man visade upp utåt med det till synes perfekta livet som vi kan göra idag fanns inte på kartan. Man förväntade sig inte ryggdunkningar, för vartifrån skulle de komma och varför? Man slet inte bland stålet för ryggdunkandet, bekfrätelsen eller en status. Man gjorde det för sig själv, av kärlek till träningen.
Tävlingshetsen fanns inte, förmodligen tack vare avsaknaden av sociala medier, utan man gick upp på scenen för att det var dit drivet ledde oss. Man var självkritisk och hård i sin bedömning av sig själv och nöjde sig inte med vilken form som helst. Det skulle vara kvalitet man visade upp på scenen och för det krävdes många år av slit innan det ens blev aktuellt. Att tävla bara för sakens skull, för att få en B-spons eller följare på instagram var inget man såg då. Man gjorde det, återigen, av kärlek till träningen.
Motivation var inte någonting man fann online, för faktum är att online fanns i stort sett ingenting. Motivation var inte någon man sökte efter, det var något man skapade självmant inombords. Viljan att ta sig framåt mot de mål man satt var allt som behövdes. Tidningar såsom BODY, FLEX Magazine och Muscular Development var de enda som informerade om tävlingsresultat och visade bilder. Detta var dessutom något man fick vänta på i månader innan tidningen både hade skrivits, tryckts och skickats hem. Det var också där man kunde läsa historier om gamla byggare såsom Arnold och Franco Columbo . Man kunde också ta del av nya studier om träning, kost och tillskott och man läste allt i hopp om att lära sig något nytt, detta av kärlek till träningen.
Utan att låta självgod så vill jag ändå säga att det på många sätt var väldigt bra förr. Vi var självgående och drivna utan yttre påverkan som fick oss att göra det på grund av samhällets hets. Jag tror att man tar sig betydligt längre om man gör det hela för sin egen skull och för den tillfredsställelse man får av själva träningen och inte för någon bekfrätelse. När man ser hur många som avbryter sina tävlingssatsningar efter att ha pratat om dessa i månader i sträck kan man undra vart motivationen plötsligt tog vägen. Detta får mig att tro att motivationen från första början grundades i något som inte är starkt nog att hålla i längden, exempelvis bekräftelse. Har man väl bestämt sig för något och finner motivationen av rätt skäl ska inte det kunna ske. Mitt tips är, att för din egen skull, se till att huvudanledningen till din satsning är kärleken till träningen.
Även om vi på många sätt hade det bra förr har vi det faktiskt ännu bättre idag om man ser till vissa aspekter. Vi har betydligt större möjligheter att utvecklas tack vare den ständiga tillgången till information. Vi kan när vi vill ta reda på vad vi vill som kan gynna vår träning. Till skillnader från tidningar kommer ny information ut direkt och man kan omgående ta del av nya studier, tävlingar och nyheter i fitnessbranschen. Youtube-kanaler och instagram-konton från våra mest älskade atleter och förebilder ger oss tips, motivation och en samhörighetskänsla som också är en fantastisk lyx att ha. Ur denna aspekten är internet fantastiskt och kan på många sätt bidra till våra tränande liv.Det är också tack vare internet vår sport vuxit så mycket som den har gjort och även att antalet deltagare är många fler idag än vi var då. Fitnessfestivaler och mässor har aldrig varit så välbesökta som nu och det har aldrig sålts fler gymkort. Det märks även på alla företag som säljer kosttillskott, träningskläder och annat som hör träningen till att populäriteten och är större nu än någonsin. Supply and demand helt enkelt. Jag hoppas bara, både för alla utövares och sportens skull, att vi alla gör detta av rätt anledning.
Av kärlek till träningen.
° ° °