På något outgrundligt vis hittar man ändå alltid hem, oavsett hur berusad av livets vatten man än råkar ha oturen att vara. Liggandes tryggt i fosterställning, halvgråtande och självömkande slår du upp ögonen och inser att du även denna gång ovetandes, men med en sjöfartskaptens precisa manövreringsexcellens, lyckats ratta dig själv hela vägen hem till din egen sängs trygga hamn och landat säkert under täcket. Allt är precis som det ska vara trots att vägen dit inte är något annat än ett mysterium – vad hände egentligen igår?
Du ligger där i sängen och bläddrar desperat i ditt minnes huvudbok efter rätt sida, eller åtminstone rätt kapitel, för att söka svar. Någonstans halvvägs in på gårdagskvällen börjar texten på sidorna suddas ut, sakta men säkert, ända tills du möts av enbart blanka sidor helt utan skrift. Det är såklart ingen behaglig känsla som uppstår i kroppen, men du kan fortfarande röra både fingrar och tår och drar slutsatsen att åtminstone hälsan är i behåll. Och tur är väl det.
Du ser dig kring i lägenheten och noterar att hemmanycklarna hänger på den tilltänkta kroken i nyckelskåpet, samma krok som den alltid hänger på. Plånbok, telefon och snusdosa kamperar i sedvanlig ordning på bardisken i köket, och när du låser upp telefonen ser du att du ställt klockan på ringning – det är ju söndagslunch med familjen idag.
Du har, ett radiostyrt tillstånd till trots, tagit dig hem i säkerhet och följt dina läggningsrutiner till punkt och pricka. Kläderna ligger fint hopvikta på stolen bredvid sängen, överkastet är lagt på dess plats ovanpå kistlocket nere vid sängens fotända, till och med tandborsten är varsamt avsköljd eftersom du hatar när tandkräm torkar och bildar en otrevlig beläggning längs skaftet. Likt ett fullblodsproffs på läggningsrutiner har du fått alla rätt på ren och skär instinkt. Du har gjort det så många gånger förr att det rotat sig djupare än i sinnet, det sitter ända in i märgen.
I den bästa av världar ska man inte ens behöva fundera, man ska helt plötsligt bara vara ombytt på gymmet och istället fråga sig mitt under pågående marklyft 'hur i helvette hamnade jag här egentligen?' .
Och det var hit jag ville komma. Tänk om alla människor kunde fungera likadant när det kommer till träning. Alltså, inte träna när de var dyngraka, utan att de inte ens behövde fundera på om de ska träna eller inte. För det är just under de här rysligt utslagsgivande sekunderna där det funderas och debatteras med en själv och ens samvete som risken att komma på något viktigare att göra för stunden ökar med femhundratusenmiljoner procent. I den bästa av världar ska man inte ens behöva fundera, man ska helt plötsligt bara vara ombytt på gymmet och istället fråga sig mitt under pågående marklyft ”hur i helvette hamnade jag här egentligen?” .
Ett steg i rätt riktning för att hamna i ett sinnestillstånd där träningen inte behöver föregås av tankar, funderingar eller taskiga ursäkter till att inte bara göra det tror jag är så ”enkelt” som att skapa sig den goda vanan att bara gör det.
För en underhållande företeelse vi människor, mer eller mindre omedvetet, gärna sysselsätter oss med är att när vi står inför en aktivitet eller förpliktelse vi inte riktigt är sugna på är att vi tenderar att ge oss i kast med alla tänkbara aktiviteter som vi annars drar oss för. Städning är ett utmärkt exempel. Hand upp alla som varit hemma, vetat att de egentligen borde gått och tränat för en halvtimme sedan men, som rörda av fingret från en högre makt, helt plötsligt stått med dammsugaren i ena handen och dammvippan i den andra? Detta till trots att du vanligtvis hatar städning mer än krig, svält och spetälska kombinerat och att din partner annars måste tjata hål i huvudet på dig innan du dansar runt med en dammsugare i vanliga fall.
Vi människor är som art i mångt och mycket vanestyrda i våra beteenden. Vissa givetvis mer än andra, men i någon utsträckning är vi alla rutinstyrda vare sig vi vill veta av det eller inte.
Ett utmärkt exempel som jag tror att många kan symbolisera med är semester i fjällen. Efter en lång biltur med snoriga, skrikiga och kissnödiga (givetvis vid olika tidpunkter) ungar som närapå mynnade ut i skilsmässa är ni äntligen framme vid stugan. Vid första kvällens middag slår ni er ned runt middagsbordet och utplaceras slumpmässigt utan att ägna det en tanke. Nästföljande middag kan ni ge er fan på att ni kommer sitta på exakta samma platser, något som fortlöper även resterande del av semesterns måltider. Och skulle någon – Gud förbjude – ta ”er” plats vid någon av måltiderna skulle det kännas lite märkligt. Kanske skulle det vara okej, men det skulle inte kännas riktigt rätt – skulle det? Det var ju din plats ju.
Samma känsla vill jag eftersöka hos fler tränande människor där ute. Står ni över en träning ska det inte bara kännas lite märkligt, det ska kännas fel – det var ju din träning ju.
Har man kommit så pass långt i sitt tränande att ett missat träningspass känns i hela kroppen, i hela ens väsen, har man kommit riktigt långt. Och risken att missa fler träningspass än absolut nödvändigt kommer att vara minimal. Men så länge ett missat, sakat eller bortprioriterat pass resulterar i lättnad, glädje, en oväntad storstädning eller någon annan känsla än just besvikelse kommer fler pass att missas även i fortsättningen – sanna mina ord.
Jag är inte så gravallvarligt träningsbajsnödig att jag menar att man ska strunta i mormors begravning för att träna, eller tacka nej till bästa polarens bröllop. Jag tror och hoppas ni förstår vad jag menar. Jag efterfrågar en automatiserat negativ grundinställning till att missa träning i alla de fall den inte av rimliga skäl får, eller i sällsynta fall till och med borde, sakas för ditt eget bästa.
Att börja träna är nämligen sällan problemet för oss människor. Att fortsätta träna, år ut och år in, för att sedan upprätthålla det under resten av livet – där har vi det verkliga problemet.
Så sätt igång att skapa dig goda vanor med start idag, helst redan igår. Förhoppningsvis ses vi en vacker dag på gymmet när du kommer på dig själv ståendes mitt uppe i ditt tredje set marklyft och frågar dig själv – hur fan hamnade jag här?
Erik Sander , från Stockholm, har ägt, byggt och drivit två egna gym. Han har en Fil. kand. inom biomedicin – inriktning fysisk träning, jobbar just nu som konsult inom gymbranschen med fokus på konceptutveckling och utbildning samt kvalitetssäkring av personal.