Att träna med en duktig PT är som att fondspara med hjälp av en kompetent fondförvaltare. Det är vad jag tror i alla fall, jag varken har eller är en fondförvaltare. Ju mer jag funderar kring dagens inlägg börjar jag dock inse värdet i att skaffa mig en. Åtminstone om det ligger något av värde i den långsökta liknelsen.

Eftersom alla vettigt funtade människor, oavsett ålder, uppskattar en god saga tänkte jag nu bjuda på en krönika utformad likt just en sådan.

Och för att du som läsare ens ska ha skuggan av en chans att överhuvudtaget förstå något alls av dagens krönika är det viktigt att förstå följande i sagan som kommer:

Fondförvaltare = PT.
Börsen = Gymmet.
Fondernas avkastning = Klientens framsteg på gymmet.

Sagan om landet Fondsparia

Vår saga tar sin början en gång för länge, länge sedan i ett land beläget så långt norrut på kartan att somrarna, i bästa fall, varade i blygsamma fyra veckor och inte en dag längre. Men även under somrarnas fyra intensiva veckor kunde man heller inte alltid vara säker på att få uppleva solens varma strålar varsamt kyssa ens bleka hud. Detta till trots frodades landet. Övriga världen ansåg att landet erbjöd, inte bara en välfärd utan motstycke, utan även både män och kvinnor med en fysik och ett yttre av yppersta världsklass. Landet hette Fondsparia (1).

Som om detta inte var nog var landet så magiskt att nästan varannan semivältränad ung och spänstig person i åldersspannet 20-45 var utbildad fondförvaltare (2). Behövdes verkligen det kan man fråga sig? Ja, det kan man fråga sig.

Hur som helst, i landet Fondsparia rådde en stor fondbesparingshysteri, allt och alla skulle spara i fonder. Och i takt med att befolkningens intresse för fondsparande ökade, ökade även intresset att bli utbildad fondförvaltare.

Man tänkte att: ”Jag fondsparar ju jättemycket på egen hand, visserligen utan att egentligen veta varför eller på vilka grunder, men då borde jag kunna lära andra att fondspara, eller hur?”.

Men knappt någon hade varken tid eller lust att gå en superduperlång och krånglig utbildning för att lära sig något man redan kunde. Lyckligtvis fanns det, inte en gyllene medelväg, heller inte en liten genväg eller avstickare utan en kraftigt förkortad och komprimerad väg att gå – så den tog man.

Sagt och gjort gick man en kurs på några dagar och fick ett väldigt tjusigt diplom i PDF-format som kvitto på att man var kompetent nog att säga åt andra hur de skulle förvalta sina fonder.

Nog om bakgrunden.

I detta välfärdssamhälle fanns det många som jobbade så mycket att de helt enkelt inte hade tid till övers att lägga på sitt eget fondsparande – och många visste inte hur man på egen hand bäst skulle gå tillväga. Jag menar, det handlade ju trots allt om deras eget kapital, det är inte något man lättvindigt lämnar över ansvaret för till någon som inte är utbildad fondförvaltare. Tur då att det fanns utbildade fondförvaltare i överflöd, praktiskt taget i vart och vartannat gathörn.

Att skaffa sig en fondförvaltare var däremot inte helt gratis. Men hade man ingen kunskap om hur investering av kapital skulle förvaltas kunde man se att professionell hjälp i långa loppet gav avkastning. För visst var det väl värt att betala dyra pengar till någon som gått en tjugodagarskurs inom fondförvaltning i Dubai? Eller på distans, fast med praktiska moment tillsammans i grupp dagen innan tentan såklart.

Vissa unnade sig lyxen att träffa sin fondförvaltare flera gånger i veckan, de var seriösa och ville se sin investering växa. Andra valde att knäppa händerna bakom huvudet, luta sig ytterligare ett steg tillbaka i soffan och oja sig över alla andras hysterika fondsparande.

”Hur orkar de med att spendera så mycket tid på börsen (3)? Fondsparande är väl inte så viktigt, det kanske inte ens ger avkastning i slutändan i alla fall!”

De som var seriösa och spenderade tid med sina fondförvaltare kunde däremot över tid se att även fast börsen var nyckfull, och långt ifrån alltid gav den direkta avkastning man så desperat hoppades på, ändå på längre sikt gav önskade resultat. De lärde sig av sina fondförvaltare att så länge vi sitter lugnt och stilla i båten och fondsparar precis som vanligt, även när resultatet av fondsparandet går upp och ned, så vinner vi på det i långa loppet.

Dessvärre var det alltför många som inte hade tålamod nog att vänta. De ville ha resultat och de ville ha dem nu. Gärna igår. Och när de inte nått sina drömmars mål efter några veckor på börsen ruttnade de totalt, drog sig ur från börsen och återkom inte förrän vid nästkommande nyår, tio minuter före tolvslaget, då de dyrt och heligt i berusat tillstånd återigen ropat ut ett nyårslöfte om att fondspara med start 2 januari…

Så kom då starten på det nya året och precis som tidigare år blev det fullsmockat på börsen med hungriga fondsparare, taggade till tusen, för nu hade äntligen året kommit som just de skulle ta sig in på börsen för att stanna! De hade köpt dyra och fina fondspararkläder, fondsparartillskott att inta både före, under och efter sina fondpass och ett fondkort med en bindningstid på tolv månader.

Några veckor senare hade de än en gång dragit sig ur, sålt med förlust och tappat all tro på börsen. Avhopparnas egna utsagor handlade ofta om att de tydligen hade oturen att rent genetiskt vara en sådan person som inte fick några resultat av att fondspara. Ingen anledning att vara kvar på börsen då.

Och i samband med att fondspararna, precis som vanligt, en bit in på det nya året valt att dra sig ur från börsen försvann även sysselsättningen för en stor del av de nyutbildade fondförvaltarna som istället fick börja jobba med annat. Det räckte tydligen inte att de själva var duktiga på att fondspara. De kunde av någon outgrundlig anledning inte få sina fondsparare att stanna kvar hos dem, och att fortsätta strössla pengar över dem. Vad som de facto hände var att de inte mäktade med att läsa av dem, utröna deras behov och ge ut rätt fondportfölj åt respektive fondsparare. Tydligen hade inte utbildningen varit tillräcklig, något som för många nyutbildade fondförvaltare för alltid blev ett mysterium – De hade ju gått en utbildning och till råga på allt kunde de ju själva fondspara galant redan före utbildningen! Varför i hela fridens namn fungerade inte deras egen fondportfölj för precis alla andra?

De mest kompetenta fondförvaltarna då? De som hade utbildat sig, på riktigt, hur gick det för dem i landet Fondsparia?

Deras fondsparare hade fått en liten, men ändock, fin avkastning redan från början på sin resa mot pensionen. Var och en av fondspararna gavs nämligen helt unika (whaaaat?) fondportföljer med hänsyn till vilka de var, vilka mål de hade och vilka förutsättningar de i livet hade getts. Detta kunde nämligen den kompetenta fondförvaltaren – som inte fått sitt fondförvaltardiplom i cornflakespaketet – läsa av just på grund av kompetensen som medföljde i och med en gedigen utbildning.

Snipp, snapp, snut, så var sagan helt plötsligt slut.