Jag sitter här och funderar över hur många gånger varje vecka jag möts av det här budskapet i olika former. Det finns hundratals citat på både engelska och svenska som berättar för oss att vi ska blöda, svettas och gråta när vi tränar. Är du inte ordentligt plågad så har du helt enkelt inte tränat tillräckligt hårt. Jag accepterar det faktum att jag bör svettas när jag tränar, men jag kommer aldrig att gå med på påståendet om att jag måste plågas för att min träning ska vara givande. Jag säger alltså nej till blod och tårar.
Den främsta anledningen till att jag är så oerhört trött på den här inställningen är för att den dödar glädjen. Den beskriver träning, som jag älskar, på ett sätt som jag inte känner igen. Ju mer fokus som hamnar på hur mycket uppoffringar vi måste göra och hur mycket vi måste lida, desto mindre utrymme får vi till att ge uttryck för träningsglädjen. Resultatet av dessa konstiga citat och denna destruktiva inställning är att vi förändrar varumärket träning från något positivt och glädjefyllt till något kompromisslöst och jobbigt. Självklart är träning jobbig och självklart finns det olika nivåer av träning. Det är inte alltid roligt att träna, men det är mer roligt än det är jobbigt. Och framför allt så är det självvalt. Försök inte övertyga mig om att du lider av att utöva din hobby, för skulle det inte finnas någon glädje så skulle du sysslat med något annat.
Min högst personliga åsikt är att budskap som ”no pain, no gain” eller ”lift or die” är ett uttryck för den översittarmentalitet som finns i vår bransch. Därmed inte sagt att alla som uttrycker sig så här är översittare, det finns naturligtvis en stor grupp människor som inspireras och motiveras av detta också. Men det finns faktiskt en tendens hos många av dom som lever i träningsvärlden, säkert även hos mig, om att tro sig veta bättre. Att tro sig vara duktigare och mer insatt i vad som är bäst för andra människor. Det är så vanligt att se hur vissa träningsfrälsta personer med självklarhet uttrycker för andra vad som är rätt eller fel och hur de bör leva sina liv.
Vi lever i en värld där det tyvärr finns på tok för många människor som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Det är ett problem, både för dom själva och för andra.
Vi lever i en värld där det tyvärr finns på tok för många människor som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Det är ett problem, både för dom själva och för andra.
Jag älskar träning och jag förstår hur det kan bli en väldigt stor del av en människas liv, men det stannar inte alltid där. Jag ser hela tiden hur duktiga atleter blir totalt uppätna av ”the fitness lifestyle” . Hur träningen blir på liv eller död. Det gäller många, men farligast blir det ofta för de som gör sin första seriösa satsning. Det kan handla om tävling, men också en större kroppsförvandling. Det är så lätt hänt att hela livet sätts på paus när man kliver in i den trånga, trånga bubblan som till exempel en tävlingssatsning. Varje vaken minut präglas av när nästa pass ska ske eller av vad som ska ligga på tallriken klockan tolv. Allt fokus ligger på målet, att stå där på scenen. En helt naturlig process egentligen, men vad händer när satsningen är över? Har du blivit så totalt blind för livet och verkligheten som existerar runt omkring dig att bara träning existerar, då har du eventuellt ett brutalt uppvaknande att vänta.
Jag minns min första tävlingssatsning. Jag gick in i den totalt. Så fort jag kom hem började kroppen vibrera otåligt efter att få åka och träna. Ju längre tiden gick, desto mer övergick träningen från att vara något jag gjorde till att bli något som definierade mig. Jag tränade inte, jag var träning. Jag mådde inte dåligt av det här, inte där och då. Veckorna gick och träningen flöt på. Jag gillade det. Det som jag inte förstod då, men som jag förstod i efterhand, var att jag levde träning men jag levde inte livet. Jag var så oerhört upptagen på att tänka på mig själv, att jag glömde av att tänka på de som faktiskt betyder något i mitt liv.
Tävlingen kom och det var så otroligt roligt. Jag svävade på moln dagarna efter, men ungefär en vecka senare kom tomheten. Vad händer nu? Jag kände mig som ett tomt skal, utan mening och mål. Den här känslan kombinerade jag med ett destruktivt ätbeteende. Jag åt allt jag kunde hitta i skåpen. Kakor, godis, chips osv. I smyg såklart. Jag gick snabbt upp i vikt, och vips så stod jag där framför spegeln en tidig morgon. Jag var svullen så att jag knappt kände igen mig själv och jag hade en känsla av tomhet utan dess like. Min första tanke var: varför har ingen pratat med mig om det här?
Min första tanke var: varför har ingen pratat med mig om det här?
Så, hur fann jag då motivationen till att komma vidare? Jag gjorde en ny tävlingssatsning. Vips, så var allt bra igen. Jag hade ett mål med livet, formen var på väg tillbaka och jag befann mig återigen i bubblan. Idag blir jag rädd när jag tänker på min inställning under den tiden. Hur kan en tävlingssatsning innebära att jag har ett mål med livet? Livet.
Om jag har lärt mig något de senaste åren så är det att TA DET LUGNT. Varken träning eller tävling är på liv eller död. Det får det inte vara. Träningen får gärna vara en stor del av en människas liv, men den dagen då allt annat upphör att existera, då är du ute på hal is enligt min mening. Vad händer t ex om du blir skadad och oförmögen att träna? Finns du inte längre då?
Jag antar att summan av vad jag försöker säga här är följande: träna och tävla precis hur mycket du vill, ha roligt när du gör det och kom ihåg att fylla ditt liv med annat också. Och för guds skull, ta inte dig själv på för stort allvar.
° ° °
