Sent ska syndaren vakna, säger de, och kanske stämmer det. I mitt fall handlar den så kallade synden om att jag under mina vuxna år med närmast principiell övertygelse vägrat att befatta mig med det vi kan kalla konditionsträning. Visst, jag har tagit så kallade morgonpromenader. Jag har dessutom gnuggat på med hjälp av både motionscykel och trappmaskin. Sure. Dessa aktiviteter har dock utförts i uttryckt syfte att öka ämnesomsättning och fettförbränning, varför de med några få undantag genomförts med relativt låg intensitet. Och kanske har dessa till synes tröstlösa gärningar hjälpt mig att balansera ett aningen för frikostigt kaloriintag. Kanske. Men de har knappast bidragit särskilt mycket till att öka min kondition.
Mellan alla fantastiska skinkmackor nu senast i julas hamnande jag av olika anledningar sittandes i en för mig ganska ny maskin på gymmet. En roddmaskin. En tung anledning var att jag var just det. Tung. Det är såklart i vissa avseenden kul att vara tjockstark, att ha kapacitet för att flytta vikter. Men det är om sanningen ska fram varken praktiskt eller särskilt hälsosamt. Knän och fotleder bråkar, ryggen krumbuktar eftersom byxorna ofelbart spänner lite extra, och det är generellt sett aningen bökigt att bara snöra på sig ett par skor.
Kontoret.
Ett annat skäl var såklart hälsoaspekten. Ingen av oss blir ju yngre, kanske allra minst jag. Det är fastställt att en bra kondition, tillsammans med sunda kost- och livsstilsvanor i övrigt, är en av de viktigaste faktorerna för ett långt och hälsosamt liv. Med det sagt – mina 96 kg (!) var varken snygga, fungerande eller hälsosamma, oavsett hur stark och ”skön” jag kände mig. Något måste göras.
Att jag hamnade just i roddmaskinen var faktiskt heller ingen slump. Det var nämligen den enda av gymmets alla motionsmetoder som faktiskt inte gjorde ont. Löpning, utomhus eller på bandet, kraschade både fotleder, knän, benhinnor och till viss del även ryggen. Stairmastern fick mina fotsulor att ömma efter bara en kvart, och motionscykelns avdomnande effekt på mina allra heligaste delar ska vi inte ens prata om. Varken krum, haltande eller impotent kändes som intressanta följeslagare på väg mot hälsans väntrum. Roddmaskinen upplevdes i detta perspektiv faktiskt mer som den ljuvaste av smekning.
Trots att det egentligen inte är en insikt som är kompatibel med min personlighet så blir man inte världsmästare på direkten [(1)]. Därför började jag med att första passet ro 1000 meter. Dagen efter kom jag tillbaka för att ro 2000. Dessa utvecklades sedan till 3000, 4000, 5000 och så vidare. När jag efter någon veckas arbete nådde 10 000 meter så kunde jag till slut sätta en ganska fet bock i en ganska stor ruta.
Progression.
Därifrån har mitt roende mer kommit att handla om tempo och fart än om distans. Först och främst ville jag ro 10k på under 50 minuter, vilket gick ganska snabbt. Nästa mål var att göra det under 45 minuter, vilket även det gick ganska smärtfritt.
5000 meter är en distans som är aningen blodigare. Kortare, javisst, men det betyder också ett högre tempo. Första målet blev 22 minuter, och när det väl nåddes var det att göra det under 21 minuter. Till dags dato är mitt rekord på distansen 20,18 vilket sattes morgonen efter en rekorderlig middag. För att sätta det i någon sorts perspektiv så vann Lukas Högberg 5000 metersrodden under The Athlete Games i januari på 16,53. Vid samma tävling segrade Mikaela Norman på 18,41. Min tid hade där räckt till 25:e plats i damklassen. En prestation jag faktiskt är förbaskat nöjd med.
Just nu fortgår rodden med 3-4 pass i veckan. Det är ju en lite för monoton rörelse för att det ska vara hälsosamt att köra oftare än så. Inte minst med tanke på att jag också vill bomba på med mina marklyft. Fokus ligger på intervaller, typ 1000 m i hårt tempo, och därefter erforderlig vila innan nästa intervall. Målet är att göra 8 st, vilket motsvarar ca 33 minuter av hårt arbete. Häromdagen tog jag dessutom klivet upp på vågen där hemma, bara för att få uppleva glädjen att återigen kunna väga mindre än 90 kg.
Mål 1 nått. Nu vidare mot 85.
Det kanske allra finaste med rodden är att den är enkel, rättfram och samtidigt också så förbaskat kompromisslös. Det är du och ditt pannben, mot klockan och displayen. Som träningsredskap är den ohyggligt effektiv och krävande. Du jobbar intensivt med kroppens alla delar, där din förmåga att tåla smärta till slut blir det som avgör hur länge och snabbt du kan hålla på. Därför hamnar du ganska snart i ett läge där du gör allt du kan för lura dig själv. Du är inte trött, du bara tror det. Det gör inte ont, du bara inbillar dig. Du har inte långt kvar, du är snart i mål. Allt för att helt enkelt klara av att fortsätta.
Denna ganska taggiga grund för tillgivenhet till trots så är rodden numera en kär vän som är här för att stanna. Det är i sak kanske inte världens roligaste form av träning, men den är så pass skonsam mot min kropp och samtidigt också så pass utmanande att den samlade belöningen uppväger allt.
I dina årors tjänst!
Alex
° ° °
REDAKTÖREN LISTAR
Tips till dig som är sugen på rodd:
1. Välj rätt motstånd
Ja, du kommer längre per drag med 10:ans motstånd, men det blir samtidigt jobbigare, precis som om du cyklar. Låt istället distansen avgöra belastningen. Typ: 300-500 m = 10:an, 600-1000 m = 7-9:an, 1000-2000 m = 6-7:an, 3000 m - = 5-6:an.
2. Sitt rätt
Tro det eller ej men det är betydligt bättre att sitta så långt fram på släden att du nästan ramlar av. Då kan du lättare sträcka ut fullt bakåt.
3. Få ut max av varje årtag
Se till att sätta fart på turbinen genom att dra till ordentligt, och att på vägen framåt igen försöka hitta utrymme att vila.
4. Lär dig sekvenstekniken
Försök ro genom att veckla ut dig i en mjuk sekvens: först benen, därefter ryggen och sist armarna. Inte minst viktigt är det omvända: från utdraget läge, börja med sträcka armarna, sedan ryggen och sist benen.
5. Variera upplägget
Som sagt, rodden kan upplevas monotont, varför det är viktigt att du varierar din träning. Intensiva pass varvas med lugna och volymbaserade.
° ° °
