Vi lever i prylarnas okrönta era. Nämn en pryl du tror inte finns, och du kan ge dig fan på att den redan existerar. Och gör den mot förmodan inte det så finns den imorgon. Gemensamt för alla prylar är att de ska underlätta för oss, göra livet lite mer bekvämt och minska vår monumentalt höga ansträngningsnivå i vardagen. Tydligen behöver vi det. Visste ni förresten att det finns en liten vispmojäng som helt utan krav på din tillsyn snurrar runt i din feta gräddsås för att det inte ska brännas vid i botten? Perfekt, då kan du ju simultant med matlagandet beställa hem en klappstyrd universalkontroll som lystrar till ”Hugo” och levereras medels en drönare vid blotta tanken på en klapp. Universalkontrollen i fråga kan i sin tur styra allt från toalettspolning, mikron och hämtning av barnen från dagis. Den är kanon.
Men visst behöver vi väl alla dessa prylar? För de flesta rör sig väl på tok för mycket? Frågar du mig tror jag att det är ett av våra största samhällsproblem… Politikerna står på taket till regeringskansliet och vrålar tills saliven sprutar ur munnen att ”Men hallå, vad gör ni egentligen? Sluta för Guds skull röra så mycket på er, det kan ju inte vara nyttigt att vara så aktiv. Ta det lite lugnt, herrejössös, man blir ju trött bara av att titta på er. För att inte tala om hur mycket pengar det kostar skattebetalarna varje år med följdsjukdomar kopplade till vardagsmotion.”.
Ironiskt nog när inga hjälpmedel till vardagsbestyren fanns var man samtidigt tvungen att gå fem mil till en buss som tog en till jobbet där det dagarna i ända lyftes 50 kg tunga mjölsäckar. Två åt gången av de klena, en under varje arm och två extra i byxfickorna av de starka. De äldre behövde bara ta en åt gången, men de tog lik förbaskat två för att visa de oborstade ungdomarna att det var redigt virke i gubbfan än. Om någon påpekade antalet tagna mjölsäckar tog han tre och gick muttrandes därifrån och svor om otvättade öron.
Nu när vi istället spenderar merparten av dagen på stolar i olika former och sjukskrivs för tennisarmbåge när lunchpersonalen lagt potatisarna på fel sida tallriken, eller blir borta från jobbet med ryggskott när busskortet letat sig ned i fel bakficka har vi alla prylar i världen för att underlätta för oss rent fysiskt.
Allt som riskerar ge oss en gnutta vardagsmotion har vi skapat ett botemedel mot. Gräset klipps av en liten låda som studsar runt på mattan tills det att Jesper Parnevik tittar förbi för lite okynnesputtning, dammsugaren gör detsamma med inomhusklimatet, maten levereras färdig med bilar, cyklarna har fått motorer och när rulltrappor är ur funktion råder undantagstillstånd. Om man inte prompt känner ett lika trängande som oförklarligt behov av rörelse behöver man idag knappt ställa sig upp och röra på fötterna överhuvudtaget.
Gräset klipps av en liten låda som studsar runt på mattan tills det att Jesper Parnevik tittar förbi för lite okynnesputtning, dammsugaren gör detsamma med inomhusklimatet, maten levereras färdig med bilar, cyklarna har fått motorer och när rulltrappor är ur funktion råder undantagstillstånd.
Och träningens värld är inget undantag. Kompressionstights som både förbättrar och påskyndar återhämtningen, knähöga strumpor som hjälper dig med allt från marklyft till bicepscurls, mikrogramlätta fluorescerande vindjackor som prasslar i vinden och skor som mest är att likna strumpor men kostar likt din garderobs finaste skjorta. Vi har även appar som beräknar kalorier, kalkylerar kvaliteten på dina snarkningar, ger dig tips och råd om hur du tränar på bästa möjliga sätt med minsta möjliga ansträngning och som automatiserat spottar ur sig topplistan av motiverande floskler och visar förslag på nyttiga måltider du aldrig kommer laga.
I samspel med detta har vi dessutom artiklar i media och program på bästa sändningstid där påstådda eller självutnämnda ”experter” tömmer kylen på livsglädje och fyller den med grönkål och kokosolja. Vi får se hur gravt överviktiga personer som knappt orkar gå en kilometer ordentligt helt plötsligt, och rakt över disk utan vidare analys, uppmanas springa långt och hoppa högt, lyfta tungt och äta lätt så ska de se att allt blir helt rätt. Busenkelt.
Man skulle kunna fråga sig om allt detta verkligen behövs, om man verkligen blir bättre tränad av att köpa alla dessa prylar och om det fungerar så som det gör på TV? Man skulle då också kunna svara att – nej det behöver man inte, nej det blir man inte och nej så fungerar det inte.
Kroppen skiter fullständigt i om du studsar runt i kläder till ett värde av femtusen spänn eller ett par hundralappar. Visst, om du tror att dina kompressionstights ger dig ett så kraftigt ökat blodflöde efter din avslutade skogslunk att din återhämtning är fulländad redan innan du ens slutat springa och därför tränar fyra pass i veckan istället för två – ja, då är jag benägen att hålla med, tightsen är Gud. Och likt Gud, fortsätt tro och det kommer att funka.
Jag skulle däremot hellre ge mina varmaste hyllningar och hejarop till hen som väljer att träna stenhårt i blåjeans och halar fram en folieinlindad leverpastejsmacka ur bakfickan i tredje setvilan för att fylla på med energi.
Precis som att rödbetsjuice eventuellt kan förbättra din tid på milen kan kanske dina kompressionstights göra detsamma. Men den rollen tightsen spelar är försvinnande liten i jämförelse med hur stor roll lite extra jävlar anamma i träningen hade spelat, eller kontinuiteten som i mångt och mycket kan anses vara den allra viktigaste faktorn av dem alla.
Med det sagt. Om dina nya tights med X på utsidan av låren får dig att träna både oftare och hårdare – då funkar de!
Annars inte. Åtminstone inte i verkliga livet där de flesta av oss lever.
