När jag för några år sedan började åka till Norrland för att jaga älg i september så var jag i hyfsat god löpform, mycket på grund av kombinationen pandemi och 50-årskris. Jag transportsprang till jobbet eftersom man ville undvika kollektivtrafik, och dessutom är Stockholm en fantastiskt löparvänlig miljö. Det innebar i sin tur att de stundtals långa vandringarna ut på älgpass i norra Ångermanland var otroliga naturupplevelser med en rimlig kostnad i belastning på grund av den grundkondition jag då hade. I fjol och i år finns vissa pass som inte alls känns rimliga att gå till. Det är fortfarande bedövande vackert, men nu ser jag allt lite suddigt. Terrängen har inte förändrats markant till det svårare, däremot har jag blivit tjock och slarvat bort min löpning, och kostnaden i belastning känns inte alls hanterbar. Nu är jag vid den rituella passlottningen livrädd att få ett pass ute på en blötmyr. Det är den typ av myr som vandringsleder drar spångar över, men här finns inte vandrare. Bara älgar, och tjocka sörlänningar. Ni som inte har gått på blötmyr så är det närmaste jag kan beskriva det som att gå på idrottens tjockmadrass i kilometer, men med konstanta osynliga vattenhål att trampa ner i. Det enda som är värre är Sturespasset, men det är så helvetiskt att det trotsar all beskrivning.

Det är ett bra lackmustest på konditionen när man utan att erkänna det börjar att undvika sådant som gick lätt förr. Det är kanske inte blötmyr för de flesta, men däremot trappor, uppförsbackar eller bara bära hem grejer från affären. Det är lurigt, för man erkänner det inte först, man bara undviker det. Det kan gå stegvis, så man kan leva i förnekelse ganska länge. Är det inte bättre att Adam eller Tim tar det passet? De är ju ute mycket mer i markerna och hittar bättre. Ska vi verkligen gå upp till Sturespasset? Är det inte bättre att ta bilen runt över grannmarken och gå in från det hållet, så stör vi inte? Vi kanske ska ta bilen ner till affären? Vi vet ju inte hur mycket vi behöver. Det kan ta åratal innan man erkänner för sig själv att man är i så dålig form att man fegar ur. Men det händer till slut, under mer eller mindre förnedrande former. Jaktledaren kanske säger att man inte får Sturespasset, för vi måste komma igång med jakten och har inte tid att vänta på att fetlagda jaktgäster ska ta sig till pass. Det enda att göra är att i ett anfall av övermod verkligen ta sig an backen eller trappan, och få det bevisat att man inte orkar. Det är jobbigt och obehagligt, men det är sanningen, och den är inte farlig, bara obehaglig. Det finns många exempel på upplevelser som blir en vändpunkt, om inte annat än av stolthet. Jaktledaren ska inte behöva undanta mig från vissa pass. Man kan inte leva och vara rädd för en blötmyr.