Den senaste veckan har ytterligare ett fall dykt upp där uppgifter om tidigare brott har blivit kända, och straff börjar mätas ut av snart sagt alla som hör talas om fallet. Vilket i vår tid innebär vem som helst globalt i vars flöde frågan dyker upp. Den här gången är det i styrkevärlden, närmare bestämt armbrytaren Michael Todd. Han är en av den handfull armbrytare globalt som försöker leva på spinoffs av sin idrottsliga framgång, och befinner sig i det där gränslandet mellan atlet och influencer, som numera befolkas av allt fler.

Det hela handlar om något som utspelade sig för 30 år sedan, ett sexualbrott mot minderårig, i amerikanskt språkbruk används statutory rape när en part är för ung för att juridiskt ge samtycke, alltså samma ord som våldtäkt. Orden spelar ingen roll för vad som hände, men väl för hur vi reagerar. Han var 21, hon var 13, historierna går isär om vad hon sa och vad han trodde, det är inte det jag vill uppehålla mig vid.

Hur grovt brottet var vet jag inget om. Att det var 30 år sedan struntar jag i, det är inte relevant. Inte heller är det något skevt prat om att förlåta, glömma och gå vidare jag vill lyfta. Det finns mycket man bör och kan säga om förlåtelse, men man kan inte förlåta åt andra. Bara den som utsatts för något har rätt att förlåta det.

Den springande punkten är att Todd faktiskt är dömd och straffad för det som hände. Han har inte sluppit undan. Man ska heller inte använda formuleringen att han har tagit sitt straff, det leder till tanken att det var frivilligt. Det var det inte. Samhällets rättsväsende har gripit, ställt inför rätta, funnit skyldig och påtvingat ett straff, vare sig Michael Todd ville det eller inte. Det var inte upp till honom. Samhället har avkrävt honom en konsekvens av hans handlande.

Det som nu händer är att ett drev runt om i världen struntar i rättssamhället. Det straff som är utkrävt av domstol räcker inte, utan var och en tycks anse sig ha rätt att utkräva godtyckliga straff själva. Utesluta, ta avstånd ifrån, isolera, tvinga bort. Det är en oerhört farlig väg att slå in på, och det är inte långt till ett rep i en lyktstolpe. Lynchningar har alltid skett för att en grupp anser att någon är skyldig till något, och något rättsväsende utöver vad vi som håller i repet tycker är onödigt.

Det som nu händer är bildligt talat att det står folk utanför fängelset och väntar för att hänga den de inte tyckte fick tillräckligt straff. Det är otäckt. Inget rättssystem är perfekt, men ett som är skapat enligt ett demokratiskt samhälles principer med överenskomna konsekvenser av olika handlingar kommer alltid att vara mycket närmre rättvisa än pöbeln med repet.

Att förlåta är att efterskänka en moralisk, faktisk eller känslomässig skuld. I den bemärkelsen kan vi inte förlåta Michael Todd något. Han är nämligen inte skyldig oss som samhälle något, vi har redan utkrävt den skulden. Vi är kvitt nu.