Här i veckan stod jag och var speaker på en mycket dramatisk kvartsfinal i svensk Speedways högsta liga med lite mer än 5 000 personer i publiken. Man kan inte säga annat än att det var fullt fokus på matchen för i princip alla närvarande, men speedwayen är lite intermittent underhållning. Nu och då är det nämligen sladdpaus, ett antal traktorer släpps ut för att kratta till gruset som har sprätts omkring, och det är där vi gör intervjuer, kör reklamjinglar och går igenom poängställningar. Just i en sådan paus plingade det till i min Garmin med notisen att Dolly Parton hade gått ur tiden. Jag stod uppe i kontrollrummet med de som sköter tekniken och det behövdes bara en nick av samförstånd så kunde jag omedelbart mitt under brinnande kvartsfinal gå ut till publiken och tala om att Dolly Parton inte längre fanns bland oss, nicka till Jimmie som skötte ljudet och så rullade 9 to 5 ut över Hejla arena.

Jag tänkte senare på kvällen på vad som gjorde det så självklart och lämpligt med hyllningen. Vad krävs för att det ska kännas helt naturligt att hylla någon i ögonblicket, någon som till synes inte ryms i varken samma land eller kulturmiljö? Jag tror inte att det bara är lång och trogen tjänst.

Det räcker inte ens att vara ett musikaliskt geni och en av världens stora hitmakare.

Eftersom Dolly Parton var så uttalat troende är det inte långsökt att söka sig dit när man söker förklaringen. Ja, hon gjorde enormt mycket gott med alla de resurser ett långt liv av framgång gett henne. Hennes arbete för barns läskunnighet förvandlade faktiskt liv.

Men hon gjorde det aldrig ovanifrån, och i en kultur där att göra gott ofta hör samman med värdekonservatism och präktighet så delade hon stolt berättelsen om att hennes kläd- och modestil var inspirerad av en prostituerad kvinna som hon tyckte var jättefin i staden där hon växte upp. (”Det är dyrt att se så här billig ut”). Det är inte långt bort till de kretsar Jesus rörde sig.

Rockstjärnor i alla ära, men countryn har inte legat efter i självförbrännande och destruktivitet genom 1900-talet. Countrykollegorna Johnny Cash och Kris Kristoffersson är två som var nere i avgrunden och vände, men många andra kom aldrig upp igen. Mitt i den miljön höll hon en rak kurs.

Nu hade kanske inte Dolly så mycket gemensamt med vår värld, sin kroppsbyggning lade hon ut på entreprenad. (”Det är klart att de är mina egna, jag har betalt dem själv”). Men kontinuiteten, karaktären och livsresan, den kan man lära sig något av och kan tillämpa på vilka vägar man än tar i livet.  Att vara en människa höjd över varje misstanke om skit. Så pass att det är naturligt att nämna henne på en slutspelsmatch i Speedway, eller en ledare på Tyngre. Det är helt enkelt aldrig olämpligt att nämna Dolly Parton.

Tack för allt Dolly, vi ses där hemma.