Det dök upp ett skämt i mitt flöde häromdagen som gick ut på att givet att månens diameter ändå är 3 475 km så är det alldeles särskilt sopigt att inte kunna träffa månen när man skjuter.

Det är också ett intryck som i allra högsta grad förstärks av alla som har tittat upp på en augustimåne som tycks uppta halva himlen. Man tycker ju att det borde gå att träffa med kikarsikte och allt. I alla fall om man tar stöd.  Givet att uttrycket ändå används för att beskriva övermod så kan vi ändå konstatera att så inte är fallet. Man träffar helt enkelt inte månen om man nu skulle få för sig att skjuta på den, och det är inte siktandets fel.

Det som är den uppenbart bristande faktorn är den faktiska eldkraften. Vad man än har att skjuta med så är det inte grovkalibrigt nog att nå månen. Det är väldigt frustrerande, för vi ser den ju, men den är ändå utom räckhåll för oss för vi har inte kraft att ta oss dit.

Utan att anklagas för att vara någon jantelagsanhängare så tror jag att den bristande eldkraften är något många av oss skulle må bra av att inse när vi sätter upp livsmål. I allt prat om positivt tänkande, visualisering och fokusering så är det lätt att glömma bort att det inte räcker att sikta, hur tydligt man än ser målet. Ska jag fortsätta med skyttemetaforen så är det dessutom så att ju längre bort man är från målet, desto mer faktorer hinner inverka på om du faktiskt träffar eller inte. Målet som man med lätthet träffar på 100 meters håll missar man med samma lätthet om man lägger sig på 300-metersvallen, även om man fortfarande har stöd och siktar mitt i samma mål.

Inom träningsvärlden så finns det idag så mycket kunskap som alla kan ta till sig, och så många exempel på folk som lyckats med sina satsningar att det är jätteenkelt att sikta på. Det är bedrägligt när hela världen finns att betrakta knivskarpt i telefonen, men synlighet är inte närhet. Bara för att det syns på Instagram så innebär det inte att du är nära nog att träffa.

Även om du ser målet tydligt på Instagram, och även om du kan ta stöd i all världens kunskap så måste du ha eldkraft att faktiskt nå dit om du ska träffa. Om du ändå har eldkraften men är väldigt långt bort så kommer det dessutom att hinna inträffa väldigt mycket i livet som påverkar i både bildlig vindavdrift och en sjunkande kulbana.

Har jag styrkan att hålla i det här projektet så länge att jag faktiskt träffar den där månen jag ser så tydligt och siktar på?

Menar jag då att man inte ska skjuta på långa håll? Om det är viktigt för dig att träffa så ska du inte det, för det blir exponentiellt mycket svårare att träffa ju längre det blir. Om det däremot är så att du känslomässigt klarar av att missa, så skjut på bara. Det kan ta bättre än du tror.