Eftersom jag är uppvuxen i kanten på Kalahariöknen så är det nog lugnt att säga att någon eventuell hockeykarriär för min del hade fått kämpa i motlut. Inte ens skridskor mäktar jag med i någon större utsträckning, även om jag har provat några gånger utan att omedelbart slå ihjäl mig.

Ju mer tid jag spenderar i svenska småstäder desto mer inser jag att det är ett betydande svenskt kulturinslag som har gått mig förbi. Det tycks som om varje svensk småstad med ett hockeylag har arrangerat hela sin sociala struktur efter detta, med rollerna tydligt fördelade. Hockeykillar är på något sätt överst i ungdomsvärldens hierarki på orten, där bästa biroll i beklaglig patriarkalisk ordning spelas av hockejtjejerna. På de flesta ställen har det genom åren inte betytt damlaget, utan de tjejer som tindrar med ögonen mot herrarnas A-lag. Utifrån sett så är det väldigt mycket amerikansk highschoolfilm över dynamiken i mindre hockeystäder. Västervik tycks vara som många andra, och i vintras fick jag en glimt av kulturen på en julfest i en relax. Sällskapet dominerades av hantverkare, och därmed före detta hockeykillar, och i det allmänna samtalsbruset återkom en fras: Kämpa eller byt! Tydligen var det den förhärskande coachningen som återkom från en legendarisk ungdomstränare i stan, och något han tillämpat på alla han tränat. Det vill säga bland annat de flesta i bastun jag befann mig i. När jag tänkte på det så insåg jag att det kan vara bland det bästa coachråd jag har hört. Hockey är högintensivt, och bygger på att man ger allt när man är på isen. Orkar man inte det så ska man åka och byta, och sätta sig på bänken, annars drabbas hela laget av tempoförlusten.

Jag har sedan maktmissbruket i den ursprungliga internationella armbrytarorganisationen tvingade oss att starta en ny organisation kämpat på. Jag har lett det nya förbundet, och har lagt oändliga mängder tid och kraft, till dess att det började gå rätt trögt för mig för något drygt år sedan. Trötta ben, så att säga. På VM i Azerbajdzjan i fjol aviserade jag att jag var trött och började åka mot båset. Nästa vecka åker jag till Japan och där kommer jag att sätta mig på bänken så att vi får in nya fräscha ben på isen. Matchen pågår nämligen fortfarande, den är fortfarande viktig, eftersom den handlar om allas lika rätt inom den idrott de valt att utöva.

Det är därför vi ska ha in nya ben, inte för att sänka tempot, utan för att öka det. Folk som orkar forechecka, ligga och jaga, störa, bryta passningar och inte rulla undan i närkamperna. Jag kan visserligen inte spela hockey, men har tittat så pass mycket att jag lärt mig språket, som ni märker.

Det är lätt att klamra sig fast vid så mycket speltid som möjligt, även som förtroendevald. Men när det man försöker vinna börjar bli lidande så är det faktiskt dags. När jag nästa vecka åker och sätter mig på bänken och lämnar till friska krafter så är det inte för att jag ger upp. Det är för att matchen är för viktig för att avgöras av min trötthet.

Kämpa eller byt.