Eftersom jag ägnar mycket tid åt att roa och informera mig via telefonen så händer det att jag till och med blir pikad av betydligt yngre jobbarkompisar. Så illa är det. Det positiva med det är att jag ser mycket intressant och roligt, och ibland till och med något oväntat, även om det är ovanligare. Det senaste i den vägen är en brittisk skådespelare som gör dramatiska monologer av sångtexter.

Det finns naturligtvis mycket ofantligt vacker och djup poesi som har blivit tonsatt, men i det här fallet kom överraskningen i en ABBA-låt. Det är möjligt att det är en generationsfråga, men jag hör till de som har gått igenom hela cirkeln i förhållandet till ABBA. Som ung var det töntigt med disco, i vuxen ålder konstaterade man att det förvisso var disco-pop, men de gjorde sin grej väldigt bra, och det funkade som någon slags guilty pleasure med alkohol och karaoke. Slutligen som medelålders yrkesperson förundras jag över det svenska musikundret och de rent näringslivsmässiga konsekvenserna. Inte minst eftersom jag bor i Västervik som hävdar känslomässigt ägarskap till i alla fall Björn Ulvaeus.

Och så kom då detta. En monolog på ABBA:s Fernando. En uppgift som känslomässigt borde orsaka avhopp från scenskolan. I stället för en discodänga så skär nu orden rakt in hjärtat och en rädd människa i ett krig visar sin sårbarhet. Jag har hört orden i sången lika många gånger som alla andra i min generation, men inte så här. Nu hörde jag orden i sången. En brittisk skådespelare tar fram något som har varit gömt i öppen dager, i miljoner uppspelningar genom årtiondena.

Visst skulle jag önska att fler delade min passion för ord och deras tyngd, men det är mycket att hoppas på, kanske i synnerhet bland Tyngres läsare. Passionen finns, men är mer riktad på träning än på ord, och i vardagen kan även övningarna kännas som ABBA-låtar. De har alltid varit där, det går lite i cirklar hur mycket vi gillar dem. Vi tenderar att tycka mindre om övningar som blir trendiga och ogillar det som den stora massan tagit till sig. Som ABBA.

Men tänk om man skulle välja en av de där övningarna och behandla den som den brittiske skådespelaren behandlar Fernando? Plocka upp dussinvaran och för första gången få den att vara på allvar? Tänk att helt plötsligt förstå ett djup som man antagit inte kan finnas där, eftersom var och varannan motionär håller på med övningen. Så var det i många år för min generation med ABBA.

Nu kanske du tycker att det här är lite fjolligt, men tänk att gå ner till gymmet och träna med så stort allvar att passet upplevs lika intensivt som skildringen av natten med kanonerna.

Every hour every minute seemed to last eternally
I was so afraid Fernando

Det är riktig träning, det.