Du trodde måhända att det var över? De där fem helvetesveckorna när det inte gick att prata med din sambo/sämre hälft/ kompis, därför att de var helt upptagna av Crossfit Open? Där det enda du fick till svar var hummanden, medan personen vars uppmärksamhet du försökte fånga enträget scrollade på telefonen, upp och ned längs leaderboarden. Nu skulle du äntligen få tillbaka personen! Allt skulle bli som förr. Men. Nu har det gått upp för dig att så inte alls var fallet. Istället har du mest troligen hamnat i en av två situationer. Allt jag kan säga är: jag beklagar. Och att det går över. Om det nu inte råkar vara så att den du känner tar sig till Games. Då är det nog lika bra att säga upp bekantskapen allt som allt.
Jag-missade-Regionals (jag är kränkt)
Din sämre hälft missade Regionals. Att det var med bred marginal och att tävlingen inte ens från början var målet brukar betyda lite i sammanhanget. Bara tanken på att andra atleter än den atleten du själv känner får gå vidare kan räcka för att driva denne till Jack-Nicholson-i-The-Shining-vansinne. Från att ha haft en person av sprudlande energi i din närhet, som under fem veckor levde, andades och definierade själva essensen av fenomenet Open, så har du nu istället något av en blandning mellan en galning och åsnan Ior på halsen.
Som ena stunden ilsket skriker, åt just ingen alls, att crossfit suger och att Dave Castro kan dra dit pepparn växer. För att i nästa stund med tom blick sjunka ned på golvet och likt ett mantra upprepa att "jag borde ha övat mer på mina ring muscleups". Sådär håller det på. Om och om igen. Ena sekunden kan fenomenet crossfit gå och dö, och gärna alla med det också. Sekunden därpå liknar atleten du försöker lugna Gollum i Sagan om Ringen, som förtvivlat frågar vad den nya standarden på handstand pushups egentligen skulle vara bra för, med gäll röst.
Men. Misströsta inte. Sakta men säkert, som när ett barn lär sig gå, kommer din Ior-Jack-Nicholson hitta tillbaka till sin passion. Och lagom tills dess att majsolens strålar lyser kommer hen att kasta tröjan för att ivrigt löpa intervaller utomhus, trots att det bara är fyra plusgrader, och åter prata om crossfit som det bästa som finns. Tills nästa år.
Jag-gick-vidare (jag är bäst!)
Vid första anblick kan det här scenariot verka bättre än ovanstående. Men, så är verkligen inte fallet. För, har den som du tyckte blev lika osynlig som spöket Laban under Open tagit sig vidare till Regionals, så blir nu eländet sju resor värre.
Atleten genomgår en metamorfos och förvandlas likt genom ett trollslag till en hybrid mellan Batman och Rocky Balboa. Dygnets alla timmar ska nu optimeras mot nästa utmaning. Så även nätterna. Det ska sovas på speciella madrasser, i syrgastält till ljudet av kväkande grodor samtidigt som en RomWod-video går på repeat i bakgrunden. Allt i återhämtningen namn. Dagarna är inte heller bättre för din atlet går ständigt runt med hörlurar med soundtrack så tunga att de skulle kunna förvandla en vanlig bondkatt till en sabeltandad tiger. Peppen är total! Vid sidan av detta ska kosten skötas minutiöst, så i lägenheten finns nu bara sjögräs, ekologiska köttbitar och ingefära. Och Gud nåde dig om du föreslår att ni ska äta något annat.
Det tränas två pass om dagen, minst, så det du träffar om kvällarna är mest ett skal av en person som luktar magnesium, svett och ingefära. Lycka till med veckorna fram till Regionals.
En aning hårddraget, denna text, kan tyckas. Men med den försöker jag spegla den verklighet som många crossfitare lever i. De lägger ned hela sin själ i det de gör, för att på en sådan liten tidsram som fem ynka veckor om året visa vad de går för. Misslyckas de där, ja då finns ingen andra chans. Lycka till nästa år. Så det är, faktiskt, inte så konstigt att vi alla blir lite självupptagna under veckor av Open, och tiden efter den. För så är det ju med passion. Den upptar alla våra vakna timmar men också våra drömmar. Och det är på det hela taget i sin ordning. Generellt tycker jag att passion och jävlarannamma är något som till stor del saknas i dagens samhälle. Allt är liksom mest lite mellanmjölk. Därför tycker jag, galenskaperna till trots, att de här veckorna är bland de bästa på året. Nästan bättre än julaftons, faktiskt. För, jag får på första parkett bevittna passion som gränsar till besatthet, hos fantastiska atleter. Det får mig, likväl som dem, att känna sig extra levande, tror jag.
Men tur är som sagt att vi har förstående partners och vänner. Som ställer upp på att vi beter oss galet under denna tid. För, utan dem skulle det inte gå. Oavsett hur mycket vi flöt i tillslutna tankar och rullade på lacrossbollar. Hör ni det? Utan er skulle det inte gå.
Så. Håll ut, ytterligare några veckor, kära ni.
Det är snart över.
Tills nästa år.