Då och då dyker det upp artiklar om hur man bör eller ska göra något. Pedagogiskt och metodiskt ger en artikelförfattare en genomgång av någon sorts aktivitet, allt för att den som läser ska få en grundlig genomgång i hur något bäst bör genomföras. Det här är inte en sådan artikel. Istället skulle man kunna säga att det är raka motsatsen till något sådant. Detta alster är således en odyssé av de misstag jag begått som oslipad crossfitdiamant. Du kan läsa den för att måhända lära dig något och på så vis undvika fallgropar. Eller så kan du läsa den av gammal hederlig skadeglädje. Valet är ditt.
Att bli bra på allt - samtidigt
Det finns naturbegåvningar. Ni vet, sådana där otäcka underbarn a la Harry Potter , som bara kliver in och kan all och allting från början. Jag är inte en sådan person, jag är dess raka motsats. Lite som en crossfit-Voldemort , med andra ord. Och medan crossfit-Potter har noll problem med alla nya rörelser, får vi andra kämpa. Rejält. Här i ligger också faran med att vara ny inom crossfit. För, det är en enda stor buffé av övningar och moment att bemästra. Man kan då göra som jag från början gjorde: helt sonika försöka bli bra på allt, på en och samma gång. Toes to bar gnuggas frenetiskt, medan du samtidigt försöker bemästra ring-muscle-ups. I pausen mellan dessa så övar du tripple-unders. Det här slutar sällan bra. I alla fall inte för dom som inte är crossfitens Harry Potter . Istället leder denna infallsvinkel till massiva mängder ackumulerad frustration och en känsla av att man inte kan någonting alls. Lite som Voldemort måste känna sig när en modellagentur söker näs-modeller.
Det tog ett tag för mig, men sedan insåg jag att det är bättre att skynda långsamt. Att lära sig en sak i taget, istället för allt på samma gång. Som när man äter en buffé, ni vet? Det går givetvis att ta av ALLT direkt. Men, det slutat sällan bra.
Mitt råd till dig: lär dig ett nytt moment i taget.
Att bara träna det man redan bemästrar
Det är en fantastisk känsla att vara bra på något, inte sant? Att kunna utföra ett moment utan att ens behöva anstränga sig, kanske medan någon ser på med beundrande blick. Det blir ju lätt som så, när man tränar crossfit. Man ska kunna så mycket, att det är lätt att medvetet falla tillbaka på det man kan. Det som känns bekvämt. Kan man inte hoppa double-unders och är trött att få ryggen uppfläkt med en metallvajer vare gång man övar, ja då är det rätt lockande att hoppa singelhopp istället. Eller om man, som jag, hellre frivänder än rycker. Problemet med det här tankesättet är att man inte alls blir allsidig. Istället blir man specialist på ett fåtal moment. Det funkar måhända ett tag, men sen blir det lätt rätt mycket ångest när Open står för dörren och man måste hoppas att det kommer bicepscurl och backsquat i varje wod.
Jag om någon, i egenskap av gammal gymmare, vet hur smärtsamt frustrerande det kan vara att bara öva sådant man inte kan. Men om vi inte övar på sådant vi inte kan, hur kan vi då förvänta oss att bli bättre?
Mitt råd till dig: träna på dina svagheter och spara bicepscurlsen till fredagen.
Att hellre lyfta skrot än att flåsa
Är du som jag så tänds varenda cylinder i din kropp när du ser en skivstång. Gärna en riktigt fullastad sådan. Hela ditt väsen laddas av adrenalin och lyftarglädje. Att lyfta tungt är helt enkelt förbaskat roligt. Få saker känns så magiskt som när man lyfter tungt och får känna sig som en riktig Hulken. Låt mig nu fråga dig något: får du samma känsla när du ser en assault bike? Eller en roddmaskin? Nej, va? Svarar du ända ja på den frågan kan jag bara gratulera. Någon måste väl uppskatta den sortens galenskap också.
För mig var, och är, det här fortsatt ett problem. Det ÄR roligare att dra tunga mark än att göra hundra burpees. Precis som att det ÄR roligare att maxa power clean än att ro två kilometer på tid. Men, återigen, vill man pyssla med crossfit måste man lära sig att älska allt det här lika mycket. Ungefär som att du måste älska dina yngre syskon, oavsett hur jobbiga de är. Och, handen på hjärtat, det är ändå rätt fräsigt att kunna bränna av hundra burpees på under fem minuter och inte behöva åka ambulans till närmsta akutmottagning efteråt.
Mitt råd till dig: flåsa mer! Kondition är tyvärr inget vi får gratis. Det finns ingen "grundkondition", oavsett vadBerra som lirade fotboll för trettio år sedan, säger.
Det ÄR roligare att dra tunga mark än att göra hundra burpees.
Att fuska med repsen
Det är lätt hänt, jag vet. Lite som när man hungrig går till affären och dyrt och heligt lovar sig själv att bara köpa grönsaker och magert protein, men kommer hem med två byttor Ben & Jerry's , en påse nachochips och en burk Nutella . Tanken var god från början, det är den alltid. Jag har gjort precis som du, med laserfokus innan wodden lovat mig själv att inte fuska med repsen. Men, när man är halvvägs in i så nära laglig tortyr som det går i form av "The Seven" eller "16.5" , då är det lätt att som Anakin Skywalker vända sig mot den mörka sidan. Hoppa över den där sista repsen för att få byta övning. Räkna en wallball, trots att du knappt böjde på knäna och bollen inte ens var i närheten av markeringen den skulle träffa. Säg vad ni vill, men jag tror vi all har gjort det här då och då. Men, som det så muntert brukar heta, "som man tränar tävlar man" . Och om du konsekvent väljer att hoppa över de där sista, allra vidrigaste repsen, hur ska du då kunna orka göra dem på tävling? Och även om du inte tävlar så är det dom där sista repsen som ger mest. När kropp och psyke pressas till det yttersta. Tråkigt, men ack så sant.
Mitt råd till dig: lyssna på Yoda! Star away from the dark side. Gör ALLA dina repetitioner. Du orkar!
Bonusmisstag: Kalsu
Man är inte så smart alla gånger. Särskilt inte när man är ny på något och ska visa sig på styva linan. Jag bestämde mig en gång att prova på den infamösa "Kalsu" , en av de värsta wod:ar som sprungit ur fenomenet crossfit. Du ska göra 100 thrusters på tid, med 60 kg på stången. Kruxet är bara att du på varje minut även ska göra fem burpees.
Kalsu.
Jag har nog aldrig mått så dåligt som efter Kalsu . Inte ens dagen efter min student. Allt gjorde ont, varenda vrå av min kropp kändes som den var redo att lämna in. Fråga vilken crossfitare som helst om de gjort Kalsu . Blir de då frånvarande, kallsvettiga och börjar prata rappakalja likt en Vietnamveteran, ja då kan du vara säker på att de utfört eländet.
Mitt råd till dig: gör aldrig Kalsu. Aldrig. Jag menar allvar. Nej, sluta googla den! Gör. Den. Inte.
Det var alltså en del av mina crossfitmisstag. Tro mig, det finns fler. Och visst, man kan gräma sig över misstag. I efterhand tycka att man borde tänkt smartare, gjort si eller så. Men, det är ju faktiskt genom att göra misstag som vi växer. Som vi lär oss och utvecklas. Ångra därför inte dina misstag, se dom istället som lärdomar. Även om de inom crossfit kan vara högst plågsamma sådana, så kommer du alltid ut starkare på andra sidan!
Mer rörelseglädje åt folket!
