För de icke frälsta kan hela företeelsen te sig oerhört märklig. Trehundratusen-plus-någonting människor betalar samtliga 20 dollar för att i fem veckor ha ångest och behöva utsätta sin kropp för vidrigheter som får tankarna att vandra till medeltida tortyr. För oss inbitna är det lite på samma vis. Så länge vi inte är några proffs som behöver kvala så leker nog de flesta av oss med tanken att äh, i år skiter jag i Open. Jag kanske kan köra någon av woddarna på skoj. Ingen press. Bara skojs. Men, likt förbannat sitter vi sen där och matar in våra kreditkortsnummer för att få en plats i det hägrande Open. Vi är på så vis lite som missbrukare - vi lovar konstant aldrig mer. Men ändå återvänder vi. Varför?
Mången gång har jag, och säkert ni andra också, vaknat på natten innan annonseringen av en ny kvalwod. Försökt att somna om, men inte lyckats. Till slut har vi gjort det vi lovat att vi inte skulle. Vi har plockat fram telefonen och enträget bevakat livesändningen där Dave Castro mässande likt en Pingstkyrkopräst berättat vad för ett pass vi har snudd på en vecka på oss att utföra. Jag frågar då - har det hjälpt oss att somna om? Verkligen inte. Snarare tvärtom. Istället har vi legat och stirrat upp i taket likt Mumintrollens Hattifnattar. Muscle up?! Jag kan inte göra mucleups?! Eller, hur lägger jag bäst upp det där? Hur hårt ska jag gå ut från start? Och dagen efter ser vi alla ut som om vi festat till klockan fyra på morgonen. Hålögda och sönderstressade. Varför?
2019 blir dessutom ett annat sorts år än vad vi crossfitare är vana vid. Hela formatet för hur tävlingssäsongen tidigare sett ut har helt ställts på ända. Regionals är borta. Hela Crossfits media team fick packa ihop sin utrustning och se sig om efter andra jobb. Således inga fler Road To Regionals-klipp på Youtube att peppa oss själva med. Bredvid detta, enligt rykten, inte heller några fler liveannonseringar där Dave Castro står för presentationen. Det ska istället skötas av sanktionerade tävlingsarrangörer. Och här sitter vi alla med stirrblick och upplever samma känsla som när Arne Weise slutade som julvärd, eller när Christian Bale lade av som Batman. Vad är det som händer?! Dessutom vankas det ETT TILL Open i höst, eftersom 2019 blir ett mellanår när Crossfits nya format ska introduceras. Vi har alltså möjligheten att göra om alltsammans igen, i höst. Varför, varför ja varför i hela världen gör vi detta mot oss själva?
Jag har resonerat länge kring just den frågan - varför gör jag Open? Varför gör någon som inte är proffsatlet Open? För, rent krasst är det ju som så att vi betalar för ångest. Inget annat. Vi får inga fräsiga tröjor på köpet, inget hemligt strategiupplägg skickat som en krypterad PDF till vår mail. Så, på så vis kan jag förstå att de oinvigda undrar vad farao det är vi lekmän (lekhen) håller på med.
Men.
Men så har de inte heller upplevt den stämning som ligger likt en rosaskimrande gloria kring de där fem veckorna. De där trettiofem dagarna när allting plötsligt känns så verkligt. När allt vi äter, allt vi andas och pysslar med stavas O-P-E-N. När vi själva gör, och får se andra utföra, saker som vi inte trodde var möjligt. När vi med våra egna kroppar, de som vanligen mest sitter på kontor eller gör de mest alldagliga saker, utför moderna stordåd, likt en nutidens Herakles. Någon rycker för första gången ett personbästa. Och gör det sedan om och om igen.
En annan sätter utan bekymmer sin första barmuscle up, likt de varit en i Ryssland tränad gymnast. Vi själva gör om en wod som första gången gick fullständigt åt skogen. Vi diskuterar taktik, lägger upp en gameplan och vips - så har vi överträffat oss själva i något som för en dag sedan tycktes omöjligt.
Jag tror det är det som är svaret på det där varför. Nej, få av oss ska till Games. Men det spelar liksom ingen roll. För Open handlar om att vi utmanar oss själva. Vi utmanar våra rädslor och våra största svagheter, helt enkelt för att vi måste. Och när vi modigt tar det steget ut i det okända, när vi betalar för att pressa oss själva till den allra yttersta gränsen...Ja det är då magin uppstår. Det är det enkla svaret på den svåra frågan varför. Vi gör det för att vi vill känna oss levande. För att vi i fem veckor vill visa vår egen kropp, vårt innersta väsen och Crossfit som organisation att vi kan så mycket mer än vad vi själva tror. Att hinder och till synes omöjliga uppgifter finns där av en enda enkel anledning - för att överträffas.
Så. Open 2019. Vare sig du är en av årets två Open, oavsett om ditt format och din utformning har förändrats och även om jag som sagt inte ska kvala till något världsmästerskap, kom du bara. Jag och alla andra deltagare är redo att ta oss an dig. Och jag kan lova att det även detta år kommer skapas den renaste magi.
För. Det är i stunder av svårigheter och till synes omöjliga uppgifter som allt det där händer. Det är då magin uppstår.
När vi överträffar oss själva.
Nu kör vi!
