Jag tycker att det har gått inflation i begreppet kränkt, och kanske därför vill jag borra lite grann i hur vi förhåller oss till allt vi måste ta hänsyn till. Tack vare sociala medier har betydligt fler fått möjlighet att bära sig dumt åt offentligt, men det innebär också att vi rimligen borde ha byggt upp mer tolerans. Det tror jag också att vi har, och det är här vi kommer till pudelns kärna. Vi vill inte gärna avstå den effektiva härskarteknik det är att kräva att någon i sina uttalanden eller agerande ska ta hänsyn till hur det uppfattas.

Det som då händer är att vi inser att vi kan bli omedelbart synade om vi säger att vi själva uppfattar något som stötande, medan om vi projicerar det på någon annan diffus person så är det svårare att syna. Dessutom kan man då framstå som hänsynsfull, eftersom man tänker på hur andra känner det.

Oftast är det faktiskt skitsnack, och det har blivit allt vanligare att jag vägrar att släppa någon över den bron. Om jag högt och ljudligt kritiserar missbruksbeteendet att skjuta i sig steroider för att bättra på sin självkänsla runt vad man orkar lyfta, så är det inte ovanligt att folk antyder att jag kanske ska tänka på hur det uppfattas i de styrkekretsar jag rör mig. Följdfrågan måste då bli: Uppfattar du det som utmanande? Tycker du själv att ditt missbruk är så pass normaliserat att du blir kränkt av att jag kallar det för det missbruk det faktiskt är?

Inte ovanligt blir då tongången: Nej, inte jag, men det kan ju finnas andra som tycker att det är märkligt. Varvid jag svarar:  Jag har inte hört någon, men för all del, de är välkomna att tala med mig själva om de uppfattar det så. Eller har de bett dig prata med mig? Nej, jag bara tänker att de kanske tycker. Då väntar jag med att anpassa mig tills någon som står för sin egen uppfattning själv pratar med mig. Visst kan det finnas de som har i uppdrag att tala för andra, chefer, föräldrar eller liknande, men det är knappast de som gömmer sig bakom den här mekanismen.

Ett annat exempel är att folk tror att andra blir kränkta av att kallas rasister, och tycker att man ska tänka på det innan man använder det ordet. Eller ännu hellre, när unga killar med stort ego tar plats på gymmet. Då är det alltid någon annan som kan uppleva det jobbigt. Tycker du att det är jobbigare om de råkar ha invandrabakgrund, så stå då för det själv, så ska vi ta diskussionen om varför jag kallar dig rasist. Det gör jag nämligen då, eftersom min något förenklade men tydliga definition av rasist är att man behandlar någon annorlunda på grund av deras etnicitet.

Jag tar gärna diskussionen med vem som helst som själv blir kränkt av vad jag säger och gör. I vissa fall kommer jag att be om ursäkt, men i många fall kommer jag att stå på mig. Men jag kommer inte att ta hänsyn till vad du antyder att andra tycker, när det egentligen är du själv som inte står för dina åsikter.