Under valrörelsens ocean av politiska budskap har det varit rätt vanligt med hjärtefrågor från alla håll. Någon eller annan fråga som en politisk kandidat brinner för lyfts fram som högprioriterad, och det signaleras om att just hjärtefrågan måste få kosta pengar och resurser. Det är sällan något oviktigt. Klart äldrevården ska ha mer pengar! Vi måste satsa på skolan! Vårdköerna måste bli kortare, det måste få kosta! Det där måste få kosta är ett avslöjande uttryck, och används inte av folk som har varit utan på riktigt. Folk som har stått barskrapade vet att det inte spelar någon som helst roll hur stort behovet är. Är jag pank så är jag pank. Folk som säger måste få kosta är sådana som har haft lite fonder att sälja av, lite sparpengar att nalla av, eller andra resurser som kunnat omfördelas. Den som är pank vet att behovets angelägenhet inte spelar någon roll, finns det inte så finns det inte.

Inom politiken finns det en särskilt oroande tendens, att inte bara vilja göra av med pengar man inte har, man vill göra av med pengar ingen annan har heller. Det är väldigt sant som en väns farmor brukade säga: Det är lätt att skära breda remmar av andras läder.

Nu är det här inte tänkt att handla om politik och ekonomi annat än som allegori. Det jag vill åt är folk som försöker lösa sin livsplanering på samma sätt. Allt är så viktigt eller roligt att det måste få kosta tid och energi. Jag kan meddela att det inte hjälper hur mycket man tycker att det måste gå, det gör inte det. Den här veckan i Tsuchiura i Japan är ett väldigt tydligt exempel för mig, och en del av grunden till den förändring jag nu gör i livet. Det finns massor av trevliga saker att göra på kvällarna när man för första gången är i Japan. Men efter en 12 timmars arbetsdag på mästerskapsarenan och tre till likadana dagar på gång så ryms inget nattsuddande. Jag har inte råd orkesmässigt helt enkelt. Jag har inte heller råd att fortsätta med 100-tals timmar frivilligarbete och flera semesterveckor per år nedlagda på armbrytningen. Det spelar ingen roll om jag tycker att det måste få kosta, resurserna finns inte. Förvisso är barnen vuxna och något övrigt familjeliv finns inte att ta hänsyn till, men det hjälps inte. Resurserna håller att ta slut och måste räcka till vardagen.

De flesta av er som hänger på Tyngre har koll på vad de egna resurserna räcker till fysiskt och träningsmässigt, det är liksom inbyggt i träningshobbyn. När det gäller livet som helhet är jag inte lika säker, men samma obevekliga princip gäller där. Det måste få kosta kan bara den säga som har pengar, och man får ta sig tid kan bara den säga som annars ägnat sig åt oväsentligheter. Resurserna räcker inte till allt man vill. Det går inte att skära remmar om lädret är slut.