Under sommaren så förvandlas mitt hus från någon slags mancave där jag bor ensam, och förvisso inte röker cigarr inne, men i allt annat är det som man kan förvänta sig av en bekväm medelålders man. I stället blir det sommarresidens för barn, mer specifikt barnbarn. I stort sett vet de att låta bli de av morfars grejer som kan vara farliga, även om den ömma modern i någon mån oroar sig för cigarrsnopparna på byrån bredvid humidoren.

Det finns dock föremål och möbler som ingen tänkte på kunde vara farliga innan en 4-åring och en 6-åring tillämpade sin livssyn på dem. Nu ramlas det, slås emot eller dunkas i, med illtjut som följd.

Förutnämnda ömma moder har då en omedelbar standardrespons som är det jag vill uppehålla mig vid, och som jag tror vi skulle kunna ha stor glädje av att tillämpa bredare.

Hon frågar det ylande barnet ”Ont eller rädd?”. Det ena eller andra brukar då hulkas fram, och lämplig åtgärd kan vidtagas. Om det faktiskt är ont så görs en okulärbesiktning av eventuellt blodvite, blåmärke eller bula som sedan hanteras på lämpligt sätt. Är svaret däremot rädd så är det nästan alltid en kram, medan insikten om att inget egentligen har hänt sjunker in.

En stor del av de reaktioner vi möter från vuxna människor i samhället skulle bemötas med samma initialfråga när det börjar ylas. Den försvårande omständigheten är att vuxna sällan vill erkänna att de är rädda, det är lättare att säga att man har ont. Då får man ställa lite följdfrågor, det brukar snabbt visa var skon klämmer.

Rädslan för det man inte känner till växer nämligen inte bort med åldern, det är en grundläggande mänsklig skyddsmekanism. Poängen med att ställa frågan om det faktiskt gör ont är för att vi inte ska börja akta oss för sådant som inte är farligt, och därmed få våra liv begränsade.

Gör det verkligen ont när någon uppför sig annorlunda på gymmet? Någon som låter lite mer, spänner sig framför spegeln, eller pratar ett språk du inte förstår? Eller om vi flyttar ut det utanför gymväggarna, gör det ont när du ser människor som du inte förstår på gatorna eller i affären? Pridetåget, svider det på riktigt? Gör det så ont?

De där frågorna ställs alltför sällan innan det ylas, och det börjar att skrikas på åtgärder som inte löser det egentliga problemet. Ett plåster hjälper inte mycket mot rädsla, men det gör inte en utvisning heller.

Visst finns det gånger när barnbarnen faktiskt slår sig, och det verkligen gör ont. För barnbarnet var den senaste insatsen i den riktningen två stygn i hakan efter ett balansexperiment i köket. Och ja, det finns det som faktiskt skadar samhället, som vi då måste vidta särskilda åtgärder mot.

Men innan de åtgärderna vidtas så behöver någon rimlig människa orka ställa frågan: Ont eller rädd?  Du kanske bara behöver en kram tills rädslan släpper?