Olympia. Bara att säga det, eller som här skriva det, sänder vissa vibrationer genom kroppen. Jag minns fortfarande hur jag 2002, under min första Olympia på plats i Las Vegas , fullständigt baxnade när Ronnie Coleman tog av sig tröjan på presskonferensen. Vi kan idag se tonvis av bilder och massor med film på dessa världsstjärnor, men ingenting kan göra den visuella uppenbarelsen riktig rättvisa som att uppleva det på plats. Hur jag än tittade så såg jag faktiskt varken var Ronnie började eller slutade, det var buckligt kött och slangar överallt. Muskelgrupperna växte på varandra, den ena avlöste den andra i ett långt och oavbrutet försök att göra mig mållös. Som lyckades. I mina ögon var Ronnie inte på långa vägar mänsklig. För mig var han som köttslig hangar, och faktiskt, som en hel Chesterfield-grupp med huvud.
Min första bild av Ronnie Coleman.
Idag har det runnit en del vatten under broarna. Dels har mina sensationsreceptorer dränerats en hel del genom ett antal ytterligare fysiska besök bland superproffsen både på Olympia och Arnold Classic . Dessutom har Ronnie Colemans mantel axlats av en ny mästare. Den i sammanhanget ännu unge Phil Heath är på sina sätt nästan lika imposant som Coleman, när denne var som bäst. Nästan, för mot Ronnie Coleman i sin prime kan dessvärre ingen mäta sig. Phil har nu fem titlar i bältet och eftersom Kai Greene, som den samlade expertisen nog skulle tillskriva störst möjligheter att röra Phil, fortsätter att gäcka byggarvärlden genom att inte ställa upp och med skräddarlik skicklighet fortsätter att inte svara på frågan om varför, så kan Phil med största sannolikhet lyfta sin sjätte raka Sandow på lördag kväll (lokal tid).
Men alla utmanare då, undrar du? Ja, de finns såklart. Men:
Shawn Rhoden är ett visuellt X-format freak med världens bästa midja-till-lår-ratio. Kan mycket väl ha bästa benen i världen och har känts väldigt fokuserad en tid nu, vilket bådar gott för progressionen. Har en svaghet i torrheten över magen, och saknar enligt mig fortfarande lite djup över bröstet.
Dexter Jackson är ett unikum som år efter år fortsätter att leverera tävlingsform bättre än alla andra. Har sett harmonisk och glad ut och det är bra tecken. Hela träningsperioden fram hit kan nog varit Dexters mest seriösa och ambitiösa någonsin. Så visst, han kan överraska. Dexter är extremt balanserad och stilig i allt. Dock är rygg och vader fortfarande ett problem.
Cedric McMillan är något så unikt som kopiös och samtidigt också smäcker. Bamsigt lång (1,85) och precis lika bred. Inga muskeldelar överskuggar några andra, allt hänger ihop till en fantastiskt stilren helhet, vilket ger honom potential att vinna hela biddevitten. Men – formen. Den har liksom aldrig funnits där. Där Dexter, Kai och Phil klivit upp stenhårda och torra har Cedric mer haft den där old-school-looken, lite småoff, lite småblöt. Visst, han tog ett litet steg framåt även här i våras, när han blev tvåa efter Kai på Arnold, och dessutom tog en seger i Polen. Men här är det andra regler som gäller. Hårda sådana.
Cedric McMillan.
Mamdouh Elssbiay , som också ståtar med smeknamnet Big Ramy , är fältets mest osannolika atlet. Kopiöst stor rakt över, och lär väl ramla in på +130 kg. Inte minst låren står ut, men även axelvidden är sensationell. Vi vet att han kan ta sig i form och förhoppningsvis kommer han här in lite mer polerad och då är han livsfarlig. Saknar fortfarande en mer sammanväxt struktur, men även när det kommer till detaljer och djup i ryggen. Jag har dessutom svårt för hans vader.
William Bonac fortsätter att imponera med sin kvalitet i detaljerna. Var den stora haktapparen på Olympia ifjol, där han blev åtta, och han följde sedan upp det med att vinna Nordic Pro i Finland. En solid helhet som gör väldigt få misstag.
Josh Lenartowicz är en köttig australiensare som kan överraska. Fin struktur med bra lår, vid rygg och maffiga axlar. Blev trea på Arnold i våras efter Kai och Cedric och är klart på gång.
Justin Compton har en nästan photoshoppad look, med sinnessjuka armar, axlar och bröst. Även låren är av modell freak, och själva strukturen är vägvinnande. Saknar lite polish i bitarna och har också en del att önska vad gäller ryggen. Men det är en visuellt intressant snubbe. 26 år gammal dessutom. Bara en sån sak.
Roelly Winklaar är ett högenergiskt kötthus. Det finns mycket som är intressant med Roelly. Hans armar, som är från en annan planet, hans lår och hans intensiva framtoning. Har kört på rätt bra har man förstått, och det kan vara bra. Men det kan också vara hälsovådligt.
Roelly Winklaar.
Dallas McCarver är en spoling (född 1991) med uppenbar fallenhet för att bygga muskler. Fina linjer och bra proportioner. Ännu inte på långa vägar färdigväxt och mitt enda problem här är om han har tålamod nog att göra det med sans och varsamhet.
Kevin Levrone då, undrar du? Varför nämner du inte honom? Av den enkla anledningen att jag dessvärre inte tror att han kommer ha något med utgången av denna tävling att göra. Hans medverkan är dock extremt upplyftande för bodybuildingindustrin generellt och Mr Olympia-tävlingen i synnerhet. Jag har svårt att minnas ett år med mer försnack och hype än i år, och min gissning är att Kevins comeback har gett eventet en betydande boost vad gäller omsättning även i reda pengar. Jag har redan skrivit om vad Kevin betytt för proffsbyggningen och vilken sinnessjukt bra atlet han var. Men han är nu 51 år gammal, och det är nu 13 år sedan han tävlade sist. Att han ska konkurrera på den här nivån är därför inte realistiskt. Min gissning är att Kevin hamnar på plats 13-14 någonstans.
Därmed kan Olympia-helgen ta sin början! Grattis Phil!
PS! Enligt uppgift kommer du kunna se Phil lyfta bucklan live via amazon.com!
