Som en av vår tids stora prokrastinerare så utgörs mitt liv väldigt ofta av tillfälliga lösningar. Det är absolut ingen egenskap jag framhåller med stolthet, mer ett konstaterande av ett faktum jag inte gärna kan förneka hur gärna jag än skulle vilja. 

Nyligen betalade jag både ombesiktning och Mercedesverkstad för att åtgärda ett skitfel som verkligen bara hade krävt Mercedesverkstaden om jag gjort det på en gång. 

Själva åtgärden blev alltså varken enklare eller billigare att skjutas upp ett år, det enda som hände var att det tillkom 400 spänn i ombesiktning. Men tro inte att den här karaktärsbristen är begränsad till bilar. 

Jag har precis fått kapad och kluven ved levererad av en mycket vänlig granne som har både skog och maskiner att processa ved med, så det återstår för mig att få in den i vedboden. Grannen har gjort allt han kan för att hjälpa mig, ända fram till att tippa veden bokstavligen framför vedboddörren. Man kan tycka att saken är biff i och med detta, men det är en inre kamp. Att det ska regna senare i veckan är ett mycket tydligt incitament att få in veden under tak, och jag har brottats med frestelsen att kanske täcka över vedhögen med en presenning i händelse av regn. Så länge. Tack och lov så finns en kombination av en hjälpsam son och en röst från söndagsskolan i huvudet som räddar mig. Gå bort ifrån mig Satan! Veden ska in, inte täckas över. Det mesta är gjort, och när den här ledaren är klar ska resten göras. 

Varken njutning eller arbete ska skjutas upp, och varje incitament att faktiskt komma igång ska användas, inte undanskaffas. Boka inte om pt-tiden, satsa inte på en senare tävling istället. Klarar du det inte själv så se till att du har folk i närheten som känner dig och som säger: Nu gör vi det här. Som jag, med sonen.  

Kanske handlar inte prokrastinering ens om lathet, utan att vi har svårt att erkänna att vi behöver hjälp? 

Vi lägger allt för ofta tid på att försöka utvecklas till en punkt när vi inte behöver stöd eller hjälp. Det hör ihop med vårt extremt individualiserade samhälle, men det är ingen ursäkt. Att utvecklas som människa är inte nödvändigtvis att bli av med sina svagheter och brister. Det är att känna till och erkänna dem. Det är nämligen bara då man är beredd att om än inte be om hjälp, så i alla fall ta emot den.  

I fråga om vedhögen så är utmaningen svårgömd, den syns väldigt tydligt när den ligger där på lagårdsbacken. Det finns andra problem som inte syns lika tydligt som det är mer frestande att skjuta upp, i hopp om att ingen ska märka att vi har dem. Vi vill gärna dra den där presenningen över dem i hopp om att vi någon gång kommer att kunna hantera dem själva.  Det är faktiskt bättre att låta bli presenningen, och våga vara lite sårbar och behövande, och säga till dem som finns i närheten: Kan du hjälpa mig med veden, innan det börjar regna?