I sak har ingenting förändrats sedan Ryssland i strid med internationell folkrätt invaderade Ukraina, bomber började falla och människor började dö. Den första månaden var reaktionerna högljudda, även inom idrotten. Kanske till och med det första året. Sedan började det darras på manschetten i flera sammanhang. Det intressanta är att ingenting har förändrats i det som orsakade protesterna, avstängningarna och sanktionerna. Människor dör fortfarande för att Ryssland försöker invadera Ukraina. Kriget skulle ta slut i det ögonblick de slutar med det.

Ändå tycker många att Ryssland nu ska få vara med. ”Idrotten ska ju inte handla om politik”. ”Idrottarna är ju inte ansvariga för kriget”. Jag vill nog hävda att den egentliga orsaken är den egna egoismen. Allt annat undantaget så är det naturligtvis roligare att titta på ett mästerskap där alla är med. Det är definitivt mer tillfredsställande för egot att tävla i och vinna ett mästerskap där alla är med. I argumentationen för en normalisering uttrycks ofta en sympati med ryska idrottare, men är det verkligen det som är vårt motiv? Det är trots allt roligare att titta på hockey och bryta arm än att tänka på kriget.

I de sammanhang jag har deltagit och kunnat påverka har vi välkomnat individer, även från Ryssland och Belarus. Men inte flaggor, nationalsånger eller statsfinansierade förbund.

I arvet från Sovjet är idrotten nämligen propaganda. När inget krig rasade så var det viktiga att visa att man vann och dominerade. Nu är det strategiska propagandauppdraget att visa att man deltar. Allt har normaliserats, invasionen av Ukraina är inget ni behöver tänka på. Titta, vi är med, alla är vänner!

Det får vi inte bjuda på bara för att det är roligare att tänka på idrott än på krig. De enskilda atleterna har ingenting gjort, men det har inte människorna i skyddsrummen och på kyrkogårdarna i Ukraina heller. Att då förhindra att idrotten används för att normalisera invasionen är ett billigt pris att betala, även om vi tvingar ryska atleter att stå för notan. Vår egen bekvämlighet och vilja att leva i vår egen bubbla för att med idrottens hjälp slippa tänka på att människor dör väger också lätt i sammanhanget.

Till viss del är det begripligt. Idrotten ska ha den rollen i våra liv, på ett individuellt plan. Den är till för andningshål, att kliva ur vardagsstressen och ägna sig åt något annat. Att vara i träningslokalen och låta det vara allt som spelar roll för ögonblicket. Det är faktiskt det vi har leken till. För idrotten är, och ska vara, en lek. Det är bara det att lekplatserna i Ukraina är bombade, och det pågår fortfarande. Där finns ingen bubbla att fly till.

De ryska idrottarna är inte offren, och vår idrottsupplevelse är inte viktigare än allt annat.

Hur gärna du än vill att idrotten ska vara en fristad från det du kallar politik, så väger det lätt mot ukrainarnas önskan att deras hem ska vara en fristad från bomber.