Ibland är det nödvändigt att göra tydliga disclaimers innan man utvecklar sin tanke, inte minst när man ger sig in på sådant som är stora samhällsproblem, och som många tänker mycket på. Det här är alltså inte en klinisk inlaga i vetenskapen, inte heller tror jag att det är en silver bullet som löser problemet, men vi måste prata om det.

Det vi kallar psykisk ohälsa är inte något som det ser ut som att vi har fått bukt med som samhälle, och det är verkligen inte för att vi inte försöker. Vi är smärtsamt medvetna om de långtgående konsekvenser det har för såväl samhälle som individer. För många håller det helt enkelt på att gå åt helvete.

Jag vet mycket väl att allt som har att göra med våra tankar och känslor utspelar sig i huvudet, ivrigt påhejat av såväl kroppsegna substanser som tillförda, dels de vården tillhandahåller, men också en hel del självmedicinering.  Så till vida är det i huvudet det krånglar.  Utmaningen är det stigma som finns runt huvudet, och att vi fortfarande har en tendens att röra ihop intellektuell kapacitet med själen. De funktioner vi associerar med begreppet själ sitter också i huvudet, men låt oss strunta i det för ett ögonblick. Det finns en orsak till att så många kulturer förlägger själen till hjärtat, magen eller andra interna organ. Det är något annat än tankekapacitet.

Jag tror nämligen att vi skulle komma närmre den upplevda och känslomässiga sanningen om vi istället talade om känslomässig ohälsa. Eller själslig, om ni vill acceptera det begreppet. Det i oss som relaterar till vår omvärld, våra relationer och vår existens. Visst finns det mycket som talar för att det har intensifierats i vår tid, men det vet vi egentligen inte. Folk kanske alltid har mått dåligt i olika skeden i livet.  Jag skulle hålla det för troligt. Det är dessutom till viss mån trösterikt, för det är ett tecken på att man är en människa som andra, som vi alltid har varit.

Det finns belägg för att träning och fysiskt välbefinnande är ett utmärkt verktyg för att hantera att själen inte mår bra. Det går också att belägga kliniskt. Kroppens egen hormonella respons på fysisk träning är välgörande, men jag tror att det är symptomen man hanterar. 

Kanske behöver livet helt enkelt gå långsammare för att själen ska hinna med, men det är svårt att åtgärda på individnivå. Samhället vill snurra fortare, och det finns vinster med det. Vi tar oss längre på kortare tid, men det tycks ha ett pris. Paradoxalt nog så är det kanske det som faktiskt bidrar till den positiva effekten av träning. Kanske är det inte bara hormonerna, kanske är det för att livets övriga tickande stannar av den där stunden.

Med risk för att dra på mig kritik från kliniker och forskare vill jag ändå säga: Det är inget fel på din tankekapacitet, men själen kan vara i obalans, och det slår hårdare. Jag är inte säker på att C.S Lewis verkligen sa det, men citatet som tillskrivs honom är ändå tänkvärt: Du har inte en själ, du är en själ. Du har en kropp.