Crossfit är sannerligen en fantastisk sport, inte sant? På ett effektivt sätt gör den tidigare slashasar och soffpotatisar till kardiovaskulära mördarmaskiner. Detta samtidigt som de dessutom blir både starka och ofta hittar nya vänner för livet. Nästan så att det låter för bra för att vara sant, eller hur? Jag har mången gång sjungit crossfitens lov. Berättat om just ovanstående och hur idrotten förändrat mig till det bättre. Ibland har jag även tagit upp det som är lite värre, som när jag skrev ett reportage om de värsta woddar som någonsin vandrat på denna jord. Idag tänkte jag dock göra något annorlunda. Jag tänkte nämligen bege mig till det där mörka hörnet som vi crossfitare gärna inte pratar om. Ni vet nog var jag är på väg va? Precis. Idag tänkte jag använda denna text som en form av bikt för de crossfitsynder jag begår. Jag lovar inte att jag kommer sluta helt med dem. Men jag lovar åtminstone bot och bättring.

Att räkna reps

Alla är vi olika begåvade på det här som kallas matematik. Vissa kan räkna ut hypotenusan i kvadrat på en varmkorv, andra har svårt med sjuans gångertabell. Gemensamt är dock att de allra flesta av oss kan räkna både till tjugo och hundra, med enkel huvudräkning. Ett rätt märkligt fenomen har dock visat sig uppstå när jag tränar crossfit. Särskilt under pass när saker och ting är lite extra hemska. Det där med huvudräkning. Helt plötsligt försvinner förmågan att räkna till tio. Istället brukar talföljden hamna något i stil med 1-2-3-5-9- färdig! Ibland kan jag givetvis skylla detta tillkortakommande på att min hjärna och kropp är helt upptagna med att hålla mig vid liv, men inte alltid. Handen på hjärtat så är det ibland som så att det är rätt skönt att medvetet räkna fel. Det ska dock tilläggas att jag blivit allt bättre på att ”crossfiträkna”. Repsen har med tiden blivit allt fler och allt mer vad som står på tavlan. Men, det händer fortfarande att huvudräkningen lämnar mitt skalliga huvud. Det är helt enkelt något jag får jobba vidare med, för jag lurar enkom mig själv med denna godtyckliga räkning.

Prehab schmehab

Oavsett vilken idrott du pysslar med så är det så gott som alltid en god idé att syssla med prehab, eller för den delen rehab. Detta som verktyg för att förebygga skador, öka rörligheten och allt det där andra vi om och om igen får höra att det är bra för. Men. Det är ju så gudsförgätet tråkigt! Så sinnessjukt själsdödande så hälften vore nog. Alla ni som har ett Romwod-konto räcker upp en hand! Tack. Alla ni som använder ert Romwod-konto håller kvar handen. Se där, betydligt färre. Men, jag dömer Er inte. Tvärtom, faktiskt. Jag är precis likadan. Jag har nog aldrig tänkt tanken att ”shit vad kul! Nu ska jag rehabstretcha i tjugo minuter”. Snarare är det som så att jag kan komma på tusen saker som är betydligt roligare än både rehab och prehab, så som att titta på färg som torkar eller lyssna på när någon drar ett par vassa naglar mot en griffeltavla. Och ja, jag hoppar ofta, allt för frekvent, över min prehab. Det är jag den förste att erkänna. Men det ska bli ändring på det. Tror jag.

Jag kan äta vad jag vill – jag tränar crossfit

Det går inte att komma ifrån det faktum att crossfit är ett utav de mest effektiva sätten att förbränna kalorier på. Prova själv att göra miljarders reps med en skivstång så kommer du snabbt bli varse om vad jag menar. När kroppen belastas på detta vis så kommer hungern som ett brev på posten (om man nu förutsätter att posten inte råkar vara PostNord, det vill säga). Att ge en utsliten, hungrig crossfitkropp rätt föda är inte så lätt som det låter. Nyttig mat är dessvärre ofta rätt kalorisnål, vilket i sin tur leder till att det du behöver äta för att kompensera dina pass blir obskyra mängder mat. Tänk 2 kilo sötpotatis och 1 kilo kött. Det blir rätt stökigt att få i sig. Därför är det rätt lätt att falla till föga med mat som för all del är oerhört energität, men å andra sidan kanske inte det bästa en hårt tränande kropp behöver. Få välmående kroppar byggdes med Ben & Jerry´s och McDonalds som bas. Ändå är det ofta där jag hamnar, mitt i ett inferno av hamburgare och glass. Och ofta ursäktar jag detta med att ”jag ju tränar crossfit. Jag kan äta vad jag vill!”. Sant är för all del att jag förbränner det jag stoppar i mig. Men, ger jag min kropp vad den behöver? Optimerar jag min återhämtning och ger mig själv de yppersta förutsättningarna med hjälp av en burk Nutella och tre kanelbullar. Kanske. Men jag tror att jag skulle kunna göra betydligt bättre ifrån mig.

Att inte vårda händerna

Om jag fått en krona för varje gång jag stått med en hand som liknar något som stoppats in i en köttkvarn (nåja, ungefär i alla fall) och bannat mig själv för att jag inte filat som jag ska så vore jag väl inte miljonär, men snudd på. Handhygien, i form av att fila, smörja och pyssla är något rätt centralt i crossfit. Händerna behövs ju, minst sagt, när det ska lekas Tarzan i räcken och bollas med skivstänger. Ändå ser mina händer ständigt ut som ryggen på krokodil, fjälliga och stenhårda. Klappar jag mina barn för oförsiktigt på kinden är risken att de får skärsår. Trots att jag är medveten om detta står jag likt förbannat och gnager i panik på min egen handflata innan passen, när valkarna antagit formen av något som mest kan liknas vid knogar i handflatan. Och jag vet vad som väntar mig under passet. Handen kommer tappa halva sin volym och se ut som något hämtat ur en billig skräckfilm. Och trots att jag vet att kvinnor som fött barn kommer motsätta sig detta, så vill jag påstå att det här med uppfläkta händer gör så vansinnigt ont som något kan göra. Först kommer det där bekanta ritschljudet från handen, följt av känslan att någon hällt typ lava i handflatan. Sedan måste man bevittna eländet och inse att om en liten stund måste jag stå under en rinnande dusch med detta. Värre tortyr finns knappt. Det hela slutar alltid med att jag står med ena handen höjd ut från kroppen, lite som Frihetsgudinnan, utanför duschstrålen och lovar mig själv att från och med idag ska jag fila, smörja och dona som aldrig förr. Hittills har jag aldrig hållit det löftet.

Det är feligt att mänskla, som någon sa en gång. Detsamma gäller ju det här med laster och svagheter. Så länge vi är medvetna om dem och arbetar för att förbättre oss, så är det kanske inget vi ska skämmas över? Ingen är felfri. Måhända är det därför jag ständigt går runt med sargade händer, magen full av glass med ständigt stela axlar. Men vet ni vad? Jag älskar ändå resan, mina brister till trots. Och, vem vet, kanske är jag inte ensam om att om och om igen upprepa dessa fel? Eller?

Mer rörelseglädje åt folket!