Jag antar att det inte går att komma ifrån att det inom alla saker i livet finns stereotyper. Den högljudda chefen , den sura grannen och en elak svärmor är bara några exempel. Detsamma gäller i den underbara träningsvärlden. När jag började pumpa på gym slog det mig rätt fort att inte ens här var man förskonad från ytterligheter. Där fanns den brölande biffen , som oavsett om vikten var tung eller lätt lät alla runt omkring förstå att här var minsann en som lyfte på riktigt. Bredvid denne återfanns GASP-nörden , som alltid liknade en reklampelare för det senaste inom kollektionen. Halsband, mjukisbrallor, väskor, you-name-it. Blickade man sedan bort mot kardiohörnan fanns där den ständigt närvarande fettförbrännaren . Som, oavsett när man själv kom till gymmet, stod där. Intensivt trummande på löpband, crosstrainers och stairmasters. Det verkade liksom inte som om hen ens lämnade bygget.
Det ska givetvis tilläggas, så att ingen missförstår, att jag älskar alla dessa karaktärer. Vad vore livet om alla såg ut och betedde sig på samma vis? Dessutom är vi ju alla själv någon sorts stereotyp. Alla berikar vi.
Jag har, som bekant för vissa av er, sedan ett drygt år tillbaka lämnat brölande biffar och kardiofantomer bakom mig, för att istället helt sköta min träning i en crossfitbox . Det har hittills varit en fantastisk resa, som gett mig otroligt mycket glädje. Långsamt har det dock gått upp för mig att inte heller crossfitvärlden är befriad från stereotyper. Tur är väl det. Här kommer således ett litet personporträtt av de olika karaktärer jag träffat på i boxen. Var jag själv passar in, låter jag dock vara osagt.
Allt-är-bättre-med-magnesium-personen
"Bara lite till."
Det brukar i gamla skrifter talas om "manna från himlen", som något fantastiskt. Lite så verkar det vara med magnesium för en del människor i boxen. Allt som överhuvdtaget kan gnidas in, inte bara bör utan SKA ha ett lager magnesium. Att händerna ska ha en dos är på något vis självskrivet. Men, det finns ju så mycket annat som ska ha sin beskärda del också. Stänger. Räcken. Axlar och underarmar. Man kan med fördel även skriva upp dagens pass med magnesium på golvet. Alla ovan uppräknade applikationsplatser för magnesium kan sedan med fördel fyllas på under passet. Gärna både tre och fyra gånger. Följden för oss andra, mindre magnesium-frälsta individer, blir lite som det måste varit för Gustav II Adolf , då han slogs i dimman vid Lützen. Man ser knappt en meter framför sig, insvept i en tät dimma av uppvirvlande magnesium, som täcket allt i hela boxen. Magnesium-älskaren själv finns någonstans därinne i dimman, allt mer lik den där snögubben Olof i "Frost". Fördelen med frosseriet är väl att allt i hela boxen blir lite mer greppbart, vilket väl får anses vara en tröst.
Allt-är-bättre-utan-tröja-personen
Det är inte ens snyggt.
Crossfit har sin vagga i Kalifornien, USA. Där är det varmt, i stort sett året om. Att i den miljön utföra högintensiv träning leder ofrånkomligen till att kroppen blir rätt varm. Då faller det sig rätt naturligt att tjocka t-shirts och andra plagg behöver åka av. Allt för att man som atlet inte ska dö av värmeslag. Det har jag inga synpunkter på. Men. Att i ett tempererat klimat som vårt eget, mitt i vintern, känna behovet av att kasta tröjan redan innan uppvärmningen startat på passet övergår mitt förstånd. Själv står man där, fortfarande frostbiten om kinderna efter att i tio minusgrader sprungit från parkeringen, undvikit tre isbjörnar och fem vargar på vägen. Tanken att ta av sig något klädesplagg är lika främmande som att för en svensk skippa nubben på midsommarafton. Ändå finns dom där, allt-är-bättre-utan-tröjan-personerna. Det spelar liksom ingen roll att de har svindyra Reebok-kläder på sig. Dom ska av. Ju förr desto bättre. Själv kan man bara uppgivet ducka för alla tröjor, linnen och toppar som kommer farande genom luften.
Jag-tränar-överallt-personen
"Jag använder allt det där."
Crossfit är ju av naturen en sport där man måste få ta lite plats. Som gammaldags, hederlig stationsgymnastik. Dock finns det personer i boxarna runt om i världen som tar det här lite till sin spets. De använder en skivstång på ena sidan av salen, parallellt med att paxa tre räcken simultant medan de också nyttjar toaletten. Ska du använda tidtagaruret, har de redan startat en 90 minuters wod. Och gud nåde den som vågar röra klockan under tiden. Den portabla tavlan, som kan användas för att skriva upp dagens pass och också fullklottrad med jag-tränar-överallt-personens femtioelva pass. Således också off-limit. Vågar man sig på att försiktigt närma sig deras område får man lika mycket onda blickar och skäll som när man som turist försöker flytta på en handduk som en tysk bokat en solstol vid poolen med, kvällen innan.
Skamset och lite försiktigt flyttar man sig således in i ett hörn och håller sig där till jag-tränar-överallt-personen valt att lämna boxen.
Koffein-och-skrik-personen
"LÄTT!"
Detta leder obönhörligt till att koffein-och-skrik-personen blir en aning speedad. Lite som Hacke Hackspett på amfetamin. Hen är överallt samtidigt.
Liknar på många sätt den brölande personen som ofta återfinns på konventionella gym. Båda dessa personer har en nästintill skadlig förkärlek för koffein. Det intas i obskyra mängder, både som kaffe, pwo-er och i energidryck. Detta leder obönhörligt till att koffein-och-skrik-personen blir en aning speedad. Lite som Hacke Hackspett på amfetamin. Hen är överallt samtidigt. Detta går dessutom ofta hand i hand med diverse glada tillrop. Klassikern är ”LÄTT!”, gärna efter varje repetition och då helt oberoende av om det är 200 eller 5 kg på stången. Allt är ”LÄTT!”. Skrika kan man även med fördel göra när som helst, allt för att hamna i rätt sinnestämning. Det kan vara en aningen otäckt att träna i samma rum som den här sortens personer. Plötsliga ”LÄTT!”, kan göra vem som helst lite spattig. Hörselkåpor kan således vara att föredra.
Jag-bor-i-boxen-gör-inte-du-det-personen
A Room with a View.
De flesta som gillar crossfit vet vem Dan Bailey är. Bailey, en mycket duktig och erfaren crossfitatlet med fem Games i bagaget, bor på en husbåt. Rätt häftigt kan man tycka, särskilt om man som liten gilladeMacGyver . Dan verkar dock mer uppskatta nomadlivet. Han dyker upp lite här och där i crossfitsammanhang. I en dokumentär om Josh Bridges så hänger Dan i dennes hus. I Rich Froning s biografi beskrivs det att Dan Bailey ett tag bor med Rich och dennes fru. Det är väl helt enkelt som så att vissa personer inte riktigt uppskattar hemmets lugna vrå, även om den så återfinns på en husbåt.
Samma fenomen existerar nog i de flesta boxar runt om i världen. Det spelar ingen roll när på dygnet du tränar, det finns några individer som aldrig verkar lämna lokalen. Gemensamt för dem alla verkar vara att de är unga, ofta studerande och har mycket fritid. Detta brukar dessutom gå hand i hand med en väldigt frågande attityd till oss andra dödliga. Vi som har vanliga jobb och en familj. Jag-bor-i-boxen-personen har väldigt svårt att förstå varför inte alla atleter kör tre Bergeron -pass om dagen, med ett tretimmars yogapass däremellan. Boxluffarna har också en tendens att placera sin utrustning runt om i boxen. Lindor, knäskydd, väskor och shakers flyttar liksom också in i boxen, när jag-bor-i-boxen-personen gör det. Lite som att ha en crossfithustomte, med andra ord.
Sådär då. Det var ett axplock av den färgpalett av människor som utgör en crossfitbox. Har du inte känt igen dig på någon av beskrivningarna så är det nog dags att rannsaka sig själv en aning. Och, ingen får nu ta detta som kritik! Återigen, vad i hela världen vore det här för plats att leva på om alla var av samma skrot och korn? Det berikar! Vill du sedan anamma något av det du ovan läst är det ju bara att slita av dig tröjan, gnida in hela överkroppen magnesium, hälla i dig tre doser PWO samt hitta en bekväm plats i boxen att sova på. Varför göra något med måtta, liksom?
Mer rörelseglädje (och mer magnesium!) åt folket!
