Redaktörens anmärkning kring artikel om Kevin Levrone:
Med anledning av att vi idag publicerar en videointervju med demonbyggaren Kevin Levrone får du som underlag också ta del av denna artikel. Den skrevs och publicerades ursprungligen hösten 2016, strax före Kevin Levrones omdebatterade comeback på Mr Olympia. Videointervjun gjordes senare under Fitnessfestivalen 2019. Håll till godo!
[youtube code="Av8_houuA9E?feature=oembed"]
Intervju med Kevin Levrone, Stockholm, december 2019
**
Du kanske redan har märkt det? Att bodybuildingvärlden sedan en tid är nästan som pånyttfödd? För det brusar, det susar och av en väldigt speciell anledning känns proffsbyggningen plötsligt mer relevant än på länge. Skälet är såklart att amerikanen Kevin Levrone meddelat att han ämnar göra comeback på årets Mr Olympia.
Kevin Levrone – The Maryland Muscle Machine – är utan tvivel ett av proffsbyggningens allra största namn och det är få byggare som ur ett historiskt perspektiv kan omnämnas med mer respekt. Kevin var på riktigt på något sätt. Han var arbetarklassäkta, han tränade hårt, och han var alltid bra, om inte rentav bäst. Men – han har nu inte tävlat sedan 2003, och han är idag 51 år gammal. Kan han med de parametrarna i ryggen verkligen konkurrera? Är det realistiskt, som en del hävdar, att han rentav kan utmana den femfaldige mästaren Phil Heath om segern?
Från den främsta generationen någonsin
Kevin blev proffs redan 1991 genom att i stor stil vinna en av de mest talangstinna upplagorna i NPC Nationals historia, där namn som Ken ”Flex” Wheeler , Paul Demayo , Ronnie Coleman , Matt Mendenhall , Bob Chicerillo, Edgar Fletcher och Chris Cormier gick att finna längre ner i resultatlistan. Det är därför inte särskilt konstigt att den tävlingen har beskrivits som en av de bästa någonsin.
[youtube code="dvex7UbUOy0?feature=oembed"]
Redan andra starten som proffs, på Night of Champions 1992, tog Kevin sin första proffsseger (det skulle bli hela 22 segrar till innan det var klart), och kvalade därmed in till Mr Olympia. Det året skulle Olympia gå i Finland och den oslagbare och åttafaldige mästaren Lee Haney hade precis lagt av, vilket därmed lämnade fältet öppet för övriga spekulanter. Det skulle visa sig att Haney skickade Olympia-facklan till fjolårstvåan, en viss Dorian Yates (som kom att vinna ytterligare fem segrar på Olympia). Den som där i Helsingfors gav Yates mest huvudbry var den unge Levrone, som redan från start visade att han skulle bli en av världens absolut bästa kroppsbyggare.
Kevin 1992, Helsingfors.
Kevin var tvåa efter Dorian även 1995, och han blev tvåa även 2000 och 2002 – då efter Ronnie Coleman . Totalt gjorde Kevin Levrone 12 starter på Olympia, och var aldrig sämre än sexa. Han bärgade fyra andraplatser, tre tredjeplatser och blev dessutom fyra 1997, 1998 och 1999. Han blev femma 1993 och sexa 2003 – i sin sista (!) start. Ett närmast sinnessjukt facit, inte minst med tanke på att Kevin under hela sin karriär kampat med superatleter som Ronnie Coleman , Dorian Yates , Flex Wheeler , Shawn Ray och Chris Cormier , samt även killar som Dexter Jackson och Jay Cutler . Och av dessa var Dorian Yates den enda han aldrig slog.
Hur bra var han?
En av de bästa, såklart. Massiv utan att vara blockig, estetisk utan att vara slank, och han kunde presentera sin fysik som få andra. Rent fysiskt fanns det främst två områden där han dominerade alla andra hårt:
Triceps
I mångas ögon hade Kevin historiens bästa triceps. Fylliga och rentav påträngande, dock alltid med detaljerade ränder och djupa hästskor.
Axlar
Även dessa var från en annan värld. Breda, runda och kompletta från alla håll.
Värt att nämna är även hans posering. Den var aldrig dansant eller teatraliskt spexig. Men den var uttrycksfull, passionerad och kändes alltid meningsfull. Att han dessutom var en osvuren mästare i konsten att lyfta fram styrkor och samtidigt dölja svagheter gjorde honom ofta till scenens kung. Inte ens en avsliten bröstmuskel från i början av 1993 kunde få honom att se sämre ut.
Svagheter?
Jodå, där fanns förbättringspotential. Främst när det gäller formen. Kevin var inte alltid den som var hårdast på scenen. Han var kanske aldrig direkt slät, men mot ultrarippade versioner av Coleman , Dexter och andra så föll han efter. Tidigt i sin karriär var Kevins proportioner absolut perfekta. Mot slutet kunde han dock haft lite mer krut i benen. Ihärdiga diskproblem i ryggen gjorde att han fick svårt att träna benen lika tungt varför volymen svek honom en aning. Man kan till viss del även hävda att ryggen saknade en del detaljer och att midjan inte var av det getingsnitt som både Ronnie Coleman och Flex Wheeler etablerade som en sorts måttstock. Trots det var Kevin en av de allra bästa. I ett annat sammanhang har jag tidigare rankat Kevin Levrone som den 7:e bäste kroppsbyggaren någonsin.
Kevin 2003, Columbus.
Hur bra kan han bli?
Det är nog här de flesta blir riktigt oense. En del tror att Kevins muskulära kvaliteter och atletiska arv på något märkligt sätt ska räcka ända fram. Att det han packar med sig ska kunna matcha även mot den regerande mästaren Phil Heath . Andra menar att Kevin kommer kliva upp i Las Vegas som en spillra av sitt forna jag. Att tiden sprungit ifrån honom med raketfart och att Kevin på ett eller annat sätt jagar en högst orealistiskt, för att inte säga korkad, dröm. Några, däribland Shawn Ray, går även längre än så och hävdar att denna satsning inte bara är vansinnig ur ett sportsligt perspektiv, utan även ur ett hälsoperspektiv.
Kevin och Dorian 1995, Atlanta.
Det vi med säkerhet vet är att en Kevin Levrone i 100% aldrig räckte mot Dorian Yates och kunde heller aldrig bemästra en toppad Ronnie Coleman . Och även om Kevin alltid haft en märklig förmåga att kunna gå från en rätt slanig 90-kiloskille under offseason till en fullrippad 110-kilosatlet på bara några månader, så är det enligt mig helt uteslutet att han nu långt efter sin sportsliga pensionsålder skulle kunna utvecklas till att varabättre än sina tidigare prestationer. Att som 51-åring, som inte tävlat på 13 år, och som under de åren knappt varit på gymmet annat än för att ägna sig åt mysträning, hux flux skulle hitta en växel till?
Ronnie Coleman och Kevin – Mr Olympia 2002 (Coleman vann och Kevin blev tvåa).
Min gissning är därför att – om han nu kommer upp på scenen, det är ännu långtifrån självklart – så blir det en betydligt sämre Kevin än den vi minns. Med det inte sagt att han står där som ett fysiskt vrak. Men helt klart sämre, och förmodligen den sämsta Kevin Levrone vi någonsin sett på en scen.
Rimlig placering?
Trots att Kevin själv uppenbarligen tror annorlunda så kommer han aldrig rå på Phil Heath . Phil är 15 år yngre och gjorde sin debut 2003 – samma år som Kevin la av. Och för att vara ärlig skulle inte ens en Kevin från fornstora dagar ha skuggan av en chans mot Phil. Än mindre en Levrone 2.0. Kevin kommer heller inte slå Dexter Jackson eller Shawn Rhoden , inte Big Ramy eller Cedric McMillan , inte Roelly Winklaar eller William Bonac , och inte heller Justin Compton eller Dallas McCarver . Vem vet, det kanske blir några till som klämmer sig in i resultatlistan före Kevin, och det är därför inte omöjligt att Kevin helt sonika tvingas kopiera Lou Ferrignos placering från 1992 – när Lou gjorde comeback efter 17 års frånvaro. Lou blev då 12:a.
Kai Greene och Dennis Wolf är ej medräknande i denna prognos.**
PS! Kevin blev sedan placerad utanför topp 15.
