Stanna upp för ett ögonblick, och minns din ungdoms skolgymnastik. Visst kan du komma ihåg lukten av gympasal och höra hur din lärare vissla i pipan? Kanske kan du också dra dig till minnes hur du och Danne spelade innebandy och kickade fotboll. Säkert dyker det även upp bilder om den där stackars killen som alltid blev vald sist. Men, nu frågar jag dig: minns du, du som är kille, några tjejer? Du kanske kan dra dig till minnes några stycken, hon den där med blont hår som var bra på fotboll "för att vara tjej" . Kanske minns du även den där andra som var så bollrädd att hon skrek så fort något runt kom på tal?
Och du tjej, hur minns du egentligen de här lektionerna? En övervägande majoritet av er ser troligen en lektion fylld av stökiga killar och påtvingade regler av gympaläraren om att alla lag på innebandyn var "tvungna att ha minst en tjej på plan hela tiden" , med högljudda protester och himlande ögon från grabbarna som följd. Jag säger inte att alla upplevt det här. Men många känner säkert igen sig. Redan här sattes på något märkligt vis en standard för både killar och tjejer, nämligen det att tjejer mest var i vägen. De hade liksom inte riktigt på idrotten att göra. Är det då märkligt att färre tjejer än killar satsar på en idrott? När de liksom förpassats till avbytarbänken, bara för att de är tjejer, redan på skolgymnastiken?
En del vatten har, som tur är, flutit under broarna sedan dess. Mycket har blivit till det bättre. Att idrott och hälsa som ämne knappt längre existerar i skolans späckade schema är dock ett ämne för en annan krönika. Det som långsamt har blivit bättre (men sannerligen inte är ens i närheten bra nog ännu) är att tjejer inte bara behöver träna fotboll och orientering längre. Det börjar långsamt bli okej att vara stark som tjej, inte bara "stark för att VARA tjej" .
Det börjar långsamt bli okej att vara stark som tjej, inte bara "stark för att VARA tjej".
Det här har lett till massor av fantastiska saker. Sverige som nation har fått flertalet mycket duktiga kvinnliga lyftare. Tjejer lyfter skrot som aldrig förr på vilket gym du än går in på. Och så har vi ju det där med CrossFit, där Sveriges tjejer på senare år rejält visat framfötterna.
Just CrossFit har tagit det självklara med att tjejer ska få ha muskler till en ny nivå och skapat något som är rätt unikt i tävlingsvärlden: partävlingar. Visst, det finns pardans och mixade lag i exempelvis hästsport. Säkert även inom andra idrotter jag glömt. Men partävlingar inom CrossFit får ändå anses som något speciellt. Kvinna och man tävlar sida vid sida, på lika villkor. Precis som det ska vara. Vissa kritiker till CrossFit brukar dock här haja till, och upprört härja om att "Varför ska tjejer ha en egen viktgräns vid övningar? Och tävlingar? Va? VA?!" . Som om det på något vis vore nedvärderande. Faktum är ju, trots allt, att kvinnor som regel har mindre muskelmassa än män. Biologin har liksom bestämt det så. Och vill man bli upprörd över det faktumet får man antingen vända sig till Gud i himmelen, om man tror på sådant, eller ilsket skrika sig hes på evolutionen. Att tävla med olika vikt är således inte på något vis förringande, det är istället en förutsättning för att man ska kunna tävla ihop. På lika villkor. Det är ljusår ifrån den där eländiga gympalektionen med "minst en tjej i laget" .
*
* På lika villkor.
Under Tyngre Tango fick vi alla se ett otal med exempel på kvinnlig styrka. Så som under buddy-carry, där många av tjejerna fick bära på killar som i flera av fallen säkert vägde dubbelt så mycket som dom själva. Det är idrottsligt fantastiskt att få se mixade lag tävla mot varandra. Något jag särskilt tar med mig ifrån Tango är när Calvin Keyser-Allen lyfter upp sin lagkamrat Sara Armanius i ringarna. Inte för att hon är kvinna och han är man, utan för att hon helt sonika var något för kort för att nå upp på ett bra sätt. Väl uppe såg det ut som om Armanius aldrig gjort annat än hängt i ett par ringar. Hon behövde inga jäkla handikapp för att "hon är tjej" . Ni vet, som när tjejerna körde mot killarna på skolfotbollen? Det, synbart obetydliga och hjälpande lyftet blev för mig lite av essensen för hela tävlingen. Fantastiska atleter som tävlar sida vid sida. Som hjälps åt, oavsett om man råkar vara tjej eller kille. Vackrare idrottsögonblick är nog svårare att hitta.
Sådana här saker tror jag är otroligt viktigt att vi visar våra barn och ungdomar. För det är där vi sätter standarden för framtiden. Om våra små knattar ser att alla, oavsett om man råkar vara tjej eller kille, kan tävla tillsammans blir det som den mest naturliga sak i världen. Som det ju faktiskt borde vara. Som det ju helt enkelt är. Därför vill jag ha mer mixade lag på tävlingar, jag vill se mer urstarka kvinnliga styrkelyftare och stenhårda donnor så som Christy Bacon i "Gladiatorerna". För det är dom som krattar manegen för framtida krutpaket till tjejer. Som kan tävla jämsides männen. På lika villkor.
Mer rörelseglädje (och lika villkor) åt folket!
° ° °
