Jag vrider och vänder mig men det är omöjligt att somna. Tankarna snurrar alltför mycket. Jag reser mig ur sängen och går fram till fönstret och blickar ut. Från artonde våningen är utsikten ett rent nöje att njuta av, en sådan man sent ska glömma. Ett hav av glittrande och sprudlande ljus och färger bereder ut sig där nere, det är Liserberg som i juletid tycks lysa upp hela Göteborg med sitt magiska sken. Jag vänder mig om och tittar bort mot sängen och i ljusskenet lyser hon upp, tjejen som sover bredvid mig. Jag vill egentligen prata ut men samtidigt vill jag inte väcka henne, hon förtjänar att få sova nu efter att ha ställt upp så mycket under den här tiden. Jag slänger istället på mig en hoodie och skorna och går ner till lobbyn, jag tänker att där kan jag sitta och fundera ostört över det som snurrar i huvudet. Jag har nämligen just denna dag, lördag den 29e november, tävlat på Luciapokalen 2014 i klassen Classic Bodybuilding, +180 cm . Min andra tävling i karriären och samtidigt min debut som senior, där jag slutade på 7e plats i ett startfält med 28 killar. Efter en sån enorm satsning som man faktiskt gör som tävlande fitnessatlet och med tanke på allt det jobb, all den energi och all den tid man lägger ner inför en tävling är det väldigt svårt att inte reflektera över vad som just hänt när man väl är klar. Vad gjorde jag bra, vad gjorde jag dåligt och vad borde jag gjort annorlunda och så vidare.
Viktor vid marklyftspodiet veckorna innan tävlingen.
Hissen informerar mig om att jag nått plan ett och jag stiger ur. Jag minns en mysig hörna i lobbyn där jag tänkt sätta mig, alla ligger och sover nu så det blir skönt att fundera ostört, tänker jag. Men jag har fel. Där sitter redan någon. Det är Felix Perez , vinnaren från just min klass. Han kan inte heller sova. Jag känner inte Felix, faktum är att jag aldrig träffat honom innan vi stod på scenen ihop för bara några timmar sedan, men trots det sitter vi plötsligt där pratar som om vi känt varandra i flera år. Lusitgt kan tyckas, men tänker man efter är det inte så konstigt att han och jag, två helt främmande människor, kan sitta där och prata så obehindrat som vi gör. Det finns nämligen något som sammankopplar oss, något som gör att vi förstår varandra redan från första ordet. Vi har nämligen gjort samma resa. Vi har alltså gått genom samma djupa dalar, bestigit samma höga berg och känt både lyckan, frustrationen, tröttheten och upplevt allt det som hör till en tävlingsdiet. Men varför kan inte Felix, som just vunnit Luciapokalen, sova? Visst, att jag ligger sömnlös, som önskat att jag presterat bätte än 7e plats den här tävlingen, men han om någon borde ju sova som en Gud denna natt. Eller?
Återigen finns det här en aspekt som jag tror många tävlande har fått känna på och uppleva någon gång under sin karriär – tomheten som plötsligt infinner sig efter tävlingens slut. I flera månaders tid har du vaknat upp med ett mål. Du har vaknat upp varje dag fast besluten om hur den här dagen ska genomföras. Du har en exakt plan om vad dagen ska innehålla, du har planerat den i minsta detalj. Inte ens Charles Ingvar Jönsson från Jönssonligan planerar så väl som du, din plan är orubblig och ofelbar. Du vet precis vad du ska göra och när, vad du ska äta och när, vad du ska träna och hur, och även vad du förväntar dig få tillbaka i form av resultat för det jobbet. Så har du levt varje dag under en lång tid. Allt från 12 veckors diet till 20, 24, 30 veckor. Ja, ibland är det nästan ett års förberedelser som krävs för att ta sig till scenen, och plötsligt, när tävlingen är över, så är det där målet du hade så tydligt och skarpt i siktet borta. Det är färdigt nu. Över. Om du aldrig tävlat själv och vill förstå känslan så har du säkert någon gång sett en TV-serie som fått dig följa den maniskt, nästan slaviskt. Du ser säsong efter säsong, och plötsligt är du där på sista avsnittet och oavsett hur det slutar så blir du efteråt tom. Liksom, va? Finns det ett liv efter Breaking Bad , vad ska jag nu göra? Tänk dig den känslan multiplicerat med en jäääkla massa siffror och voilá, där har du tomheten efter en helhjärtad satsning mot scenen. Jag kan inte svara för alla men det krävs en nästintill obändig vilja och ett tunnelseende utan dess like för att orka med en hel tävlingsdiet. Åtminstone om den ska vara nämnbart seriös och framgångsrik. Det enorma hål inuti dig som därför dyker upp så snart du får lite tid att reflektera och vara ensam efter tävlingen är egentligen inte så konstigt.
En sorts belöning direkt efter tävlingen.
Nu kommer dock den kritiska punkten i det hela, nämligen hur man väljer att hantera den tomheten. Alla är vi olika och alla fungerar vi olika. Men att ha en liten plan i förväg på hur vi ska leva våra liv efter tävling är nog ingen dum idé. Det rör sig både om träning, kosthållning, vardagsliv, relationer, jobb, ja, hela ditt liv. Efter att ha varit så fokuserad i flera veckor och kanske varit introvert så kanske du nu väljer att prioritera om och spendera mer tid med familjen. Om du låtit jobbet få lida för att du vill lägga allt på tävlingen kanske du måste börja kompensera upp igen för den mindre produktiva tid som varit. Eller om det gäller kosten så är det precis som Carina Isaksson nyligen skrev i krönikan Efter tävling – Sätt sötsuget i schack väldigt lätt att falla in i sockerfällan om man inte redan tidigt bestämt sig för hur man ska fortsätta sin resa kostmässigt. Vet man med sig att man helt tappar fattningen efter tävling är det kanske därför bäst att sätta upp ett nytt mål redan innan man avslutat sin förra satsning. Att man har en framtidsplan redan då som bara väntar på att få påbörjas så fort du klivit av scenen. För om du inte är beredd på den känslobomb som kan ligga och lura efter att ha landat i vardagen igen kan det gå utför snabbt, och det är inget roligt att uppleva. Då detta var min andra tävling kunde jag förbereda mig bättre för den följande tiden jämfört med när jag gjorde min debut 2013. Då kunde jag likt en nybliven mamma gå från sprittande glad till tjurandes ledsen på nolltid, och vågen visade att vikten accelererade så fort att det fått en Lamborghini att framstå som en damcykel i jämförelse.
Tillbaka till verkligheten så befann jag mig alltså där, tidig morgon dagen efter jag tävlat i lobbyn på Hotel Gothia Towers med en kille jag inte känner men som brinner för samma sak som jag. Vi förstår varandra och det känns bra. Alla de tankar jag nyss hade snurrande i huvudet har fått respons från någon som gjort samma resa och som med många år fler på nacken dessutom kan ge mig råd och tips. Detta var precis vad jag behövde vid precis rätt tillfälle. Min tomhet varade således bara några timmar i år jämfört med de veckor som gällde i fjol. Jag vet vad jag vill och var jag ska och detta var som allt krävdes för att komma på banan igen. Jag och Felix sammansmälte vid frukosten senare samma morgon och snackade vidare, och därför vill jag tacka dig Felix, för det lilla som hjälpte så mycket. Jag önskar dig en grym framtid och hoppas vi ses på scenen igen!
Viktor och Felix under frukosten.
Jag vet inte om denna text fyller funktionen som ett lättande daboksinlägg för mig själv eller om den faktiskt kan hjälpa någon annan av er 600 tävlande som stod på scenen i helgen. Den kanske rentav kan hjälpa någon som inte tävlar också, för alla människor, oavsett intresse, upplever någon gång den tomheten jag berör här. Jag är en riktig rookie i sporten själv och vad vet egentligen jag om detta. Men jag tror stenhårt på vikten av att sätta upp nya mål nu direkt. Omedlebart, pronto, BUMS! Det är nämligen vad jag tror kommer göra störst nytta för dig. Det behöver inte innebära att du direkt ska börja satsa mot en ny tävling eller ett fast datum i framtiden. Det handlar bara om att du ska ha en någorlunda strukturerad plan på hur du ska gå tillväga efter det att du nått ditt mål så att du inte fastnar i tomhetsfällan och den känslomässiga sväng som lurar där med allt vad det innebär. Sätt nya mål, korta och långsiktiga, spendera tid med familjen, se till att ställa upp för de som ställt upp för dig, och hitta balansen i livet igen. När du väl är tillbaka i dig själv och känner att du har landat, då är det bara att lägga gasen i botten igen mot nya mål. Det är det som är så härligt med vår livsstil som är träning. Man är aldrig fullärd, aldrig perfekt och man kan alltid förbättras oavsett hur mycket eller lite det rör sig om. Det är ett maraton och inte ett sprint. En livslång resa och inte en destination. Jag hoppas ni hade en lika rolig helg som jag och att vi ses bakom scenen på väg mot våra drömmars mål igen inom en snar framtid.
Till dess, följ den nya planen, hitta balansen och älska vad du håller på med. Då kommer också resultaten.
