Varför Kai Greene aldrig kommer vinna Mr Olympia

Bodybuildinghistorien är till bredden full av upplevda dueller i bästa mano-a-mano-stil. En av de första stora var Sergio Oliva mot Arnold, som mellan 1969 och 1972 möttes flera gånger, alltid tillspetsat och tufft. Arnold mötte därefter flera kombattanter under sin karriär men få kan, i vart fall rent medialt, mäta sig mot Lou Ferrigno. Sista gången de möttes, på Mr Olympia 1975, är också genialt förevigad i filmen ”Pumping Iron”.

1980-talet dominerades hårt av Lee Haney, vars främste utmanare var Rich Gaspari. De möttes på Olympia ett gäng gånger, där Lee till slut vann åtta raka titlar, och där Rich blev episk tvåa 86, 87 och 88. In kom Dorian Yates som flera gånger fick gå head-to-head med bland andra Shawn Ray. Och vem minns inte alla gånger Ronnie Coleman ställdes mot Jay Cutler? Hela fyra gånger var Ronnie etta med Jay som tvåa, och ett år – 2006 – var ordningen den omvända.

De senaste åren har kampen till största del handlat om den i nuläget fyrfaldige Mr Olympia Phil Heath och hans evige huvudkonkurrent Kai Greene. Efter varje gång de drabbat samman har snacket gått: ”Rätt kille vann!”‌ och ”Rättvis seger”‌ och liknande för Phils talan och minst lika många olika uttalanden av omvänd laddning för utmanarens – Kais – räkning. Och trots fyra raka – och i vissa lägen knappa – förluster känns det inte som att Kai är beredd att ge upp. ”Nästa gång är det min tur”‌ , tycks han resonera och hans stora horder av fanns verkar hålla med.

Dessvärre kommer det aldrig att bli så. I min värld vinner Kai Greene nämligen aldrig Mr Olympia. Det finns tre huvudsakliga anledningar till det, som sammantaget målar en tydlig bild. Kai Greene kommer aldrig att få lyfta Sandow-statyetten.

Här är varför:

Fysiken

Let’s face it – Kai Greene är en sensationellt bra kroppsbyggare. Han är undantaget Mamdouh ”Big Ramy” Elssbiay det största proffset på touren, med mer muskler än vad någon förmodligen kan förstå. 125 kg i tävlingsform på 173 cm är inget mindre än sanslöst (jämför med Ronnie Coleman, som i sina bästa stunder vägde 127-128 kg men som är 180 cm lång). Dessutom finns där muskulära kvaliteter av rang. Lårens volym med tvärribbor och separationer är modell helgalna, och djupet i ryggen är närmast vansinnigt. Man får heller inte glömma bort Kais bidrag till det teatraliska, till poseringen. Ingen annan proffsbyggare sedan Melvin Anthonys dagar har gjort mer för att flytta fram gränserna för vad som är möjligt att göra på en byggarscen. Förutom hans most muscular‌ , som är en visuell styggelse, är Kais posering mästerlig.

Men:

Helheten
Visuellt är han dock alltför spretig. Det blir en grupp fantastiska muskeldelar men utan närmare tanke på att skapa en fungerande helhet. Som en samling best-of-delar hopmonterade i dassig belysning med en trasig manual. Det går kanske att nämna hans axlar, som inte är särskilt runda och fylliga. Hans triceps, som känns små i förhållande till hans biceps. Men det jag saknar allra mest är det där smickrande och lättbetraktade flytet i hans fysik.

Proportionerna
Dessvärre har Kai lite för kort överkropp, vilket blir extra märkbart bakifrån. Det gör att hans rygg ser kort ut och hans ben istället blir visuellt extra långa, samtidigt som hans midja ser bredare ut. Det gör också att onödigt stort visuellt fokus hamnar på Kais gluteus, mellan vilka han envisas med att sortera merparten av poseringsbyxan.

Magen
Proffsbyggningen har på senare tid fått mycket rättmätig kritik, inte minst av Arnold Schwarzenegger, för atleternas tilltagande bukomfång. Dessvärre är detta ett område där Kai Greene har betydande förbättringspotential. Han är måhända inte värst av proffsen, men hans mage är ändå way up there.

Formen
Det känns som Kai har lärt sig att finlira formen ganska bra, men jag upplever ändå honom för inkonsekvent för att våga banka på att han kommer in rippad och torr. Det finns nästan alltid en tunn film av vätska hos Kai, speciellt över mellangärdet, lite som Flex Wheeler ofta såg ut. Och på Olympia – mot Phil Heath – är det ett absolut no-no. Kai och Flex har för övrigt en annan sak gemensamt: Ingen av dem har vunnit Mr Olympia. En slump?

Ålder

I år blir Kai Greene 40 år gammal. Det är förvisso ingen ålder på en häst (!), men för en kroppsbyggare som tävlat i mer än 20 år, och som tillhört den absoluta toppen i åtta så är det svårt att se att han rimligen kan ha någon utveckling kvar i tanken. I alla fall åt rätt håll.

Den äldste Mr Olympia-segraren någonsin är Chris Dickerson, som var 43 år gammal när han vann 1982. Det skulle ju kunna bidra till att sprida lite hopp i Greene-lägret, om det inte var för att både 1982 och 1983 var riktiga mellanår på Olympia-scenen. Efter Frank Zanes glansdagar och innan Lee Haneys.

En annan statistisk glädjedödare för Kai Greene är att genomsnittsåldern för en Mr Olympia-vinnare är 33 år. När Kai var 33 år hade han precis blivit proffs. När Phil var 33 hade han redan två titlar i bältet.

Lite mer relevant statistik hittar du här:

Grapefrukt plus moms

(Känsliga läsare varnas!)

Jag är ingen ihärdig anhängare av termen ”politik”. Jag menar att fenomenet inte ens existerar. I vart fall inte som det ofta beskrivs i våra sporter, att någon officiell entitet (IFBB, Weider, AMI, you name it) helt sonika skulle diktera den önskade resultatlistan för domarpanelen. Däremot är vi alla människor. Vilket gäller även arrangörer, sponsorer, PR-människor, funktionärer – och domare. Med det sagt är det näst intill omöjligt för alla berörda att tränga bort kända personlighetsdrag och liknande när killarna väl kliver upp på scenen (även om det såklart är det ultimata målet).

Kai Greene har därigenom skaffat sig själv en rätt kraftig uppförsbacke. Inte bara för att han ihärdigt hänger sig åt timslånga tirader av svårtydda filosofiska strofer och tankar framför kameran. Utan för att han även under vad vi får hoppas var några unga och mörka år också ägnat sig åt någon sorts umgänge med bland annat en grapefrukt. Det är vad vi vet inte straffbart. Och i skydd av det privata hägn vi alla önskar oss är det också upp till var och en hur man väljer att umgås. Problemet är bara att denna akt genomfördes framför en kamera, varför hela branschens alla aktörer snart fick nys om det.

Observera att jag inte gör en egen värdering av någon av dessa gärningar eller uttryckssätt. Dock är jag övertygad om att om det skulle komma an på detaljer, om två atleter, säg Phil och Kai, ligger precis lika där uppe på scenen, ja, då är det inte till ens omedelbara fördel om man valsat runt på nätet endast iklädd en födelsedagskostym, eller, än värre, en somrig fruktsallad.

Sammantaget är det dessa tre områden som ligger mellan Kai Greene och en Mr Olympia-titel. Jag skulle inte ens våga mig på att vikta dem mellan varandra. Kanske räcker det med att han blir tvåa rent fysiskt. Kanske inte.

Men utan titel blir han.