Tortyr har genom historien förekommit i nästan alla länder i världen. Sina glansdagar hade metoden från medeltiden och fram till 1700-talet. I religionens, statens och maktens namn hittade sadistiska filurer på de mest hemska saker för att plåga folk. Det brändes, steglades, hackades och donades så att det stod härliga till. Undan för undan, i takt med att humanismen vaknade till liv, avskaffades dock tortyr både i freds- och krigstid. Måhända insåg maktens folk också att bekännelser som gjordes samtidigt som de misstänkta hade en eldgaffel uppkörd där solen aldrig skiner, inte var av någon direkt substans.
Snabbspola fram till idag. Tortyr i sin ursprungliga bemärkelse finns inte kvar, men till och från görs ändå tappra försök att plåga oss människor. Tv-program så som Sommar med Ernst och Justin Biebers ständiga turnerande ger oss alla en liten glimt av hur det skulle kunna vara att bli torterad på gammalt hederligt, medeltida vis. För alla som hellre äter grus och samtidigt får naglarna långsamt bortdragna än att lyssna på Justin , finns för all del träningen som ett substitut för tortyr. Fast då givetvis en tortyr i positiv bemärkelse. Smärta som något välkommet.
Sällan blir väl träningstortyr så påtagligt som när konditon och/eller högreps kommer på tal. En miljon reps i benpressen. Tusen vadpressar. Muskler som skriker av mjölksyra kan göra rejält ont. Den 12 oktober i år infaller den första "World Burpee Day" någonsin, initierat av Reebok . Tanken är att människor över hela världen ska kunna delta, genom att filma sig själva när de utför denna övning. Väldigt klämkäckt, kan tyckas. Någon kanske till och med tycker det verkar roligt. Jag däremot, jag är minsann inte road. För, när man som jag gjorde ovan, talar om att tortyr är något som tillhör historien. Ja då har man faktiskt glömt bort det faktum att det finns burpees. Och ingen ska försöka lura i mig att denna övning är någonting annat än ren, skär och hemsk tortyr. Ledsen Reebok , men inte ens en egen dag kan ta bort det faktumet.
Hur kan något så enkelt vara så evinnerligt hemskt? En burpee är ingen avancerad rörelse, ingen utmanande yogaposition som tar fyra timmar att utföra. Ta dig från stående position ned på backen, där du låter bröst och höft få kontakt med ytan under dig. Använd sedan händerna, enklast genom att göra en armhävning, och ta dig upp i stående position igen. Därefter gör du ett litet hopp och låter dina båda händer mötas över huvudet. Så, klart. Nästan vem som helst kan göra en burpee. Kanske till och med fem. Men, när vi stackars atleter ska tvingas göra fler än så, ja då kan man sannerligen börja tala om att burpeen är den moderna tidens tortyr. Få enkla övningar bygger så snabbt så mycket mjölksyra. Få, för att säga ingen, helkroppsövning kan med en sådan kirurgisk precision bryta ned även de mest vältränade människor.
Burpeens ursprung är något höljd i dunkel, lite som sig bör när man talar om något hemskt och vedervärdigt. Som pest och hon den där svarthåriga donnan i "The Ring". Klart är dock att rörelsen som sådan har sitt ursprung i en något mindre komplicerad variant, som uppfanns som ett enkelt verktyg för att testa vanliga människors hälsostatus, av en viss Royal H. Burpee , i slutet på 1930-talet. Men sedan personen Burpee uppfann något som kom att bli träningsångest kondenserat i en enda övning, har mycket vatten flutit under broarna. En enkel övning har blivit något helt annat. Ett fenomen. Ett tingest.
Ändå verkar det finnas såna där sjuka individer omkring oss. Ni vet, såna som älskar det vi andra avskyr. Som små ungar som älskar senapssill liksom. Det är ju något sjukligt med det. Som när en viss Mark Zarubi från USA fick för sig att sätta världsrekord i antal burpees på tjugofyra timmar. Hur många han gjorde? 18 896 stycken. Eller som när Crossfit gav alla stackars atleter som deltog i Open 2012 en riktig bajsmacka: gör så många burpees du orkar på sju minuter. Vinnaren av kvinnornas division gjorde 143 stycken. På sju minuter. Det är inte friskt. Det är inte mänskligt.
Så. Tortyr är minsann inte avskaffat. Det har bara bytt form och flyttat in i din närmsta crossfitbox. Hade franska revolutionen utspelat sig idag är jag rätt säker på att de låtit Marie Antoinettegöra burpees tills dess att hon självdog. Ändå... ändå är det ju något hemskt härligt med burpees, inte sant? Den där känslan av att göra hur många som helst på rad, med brinnande lungor och stumma ben. Och trots att all rim och reson säger åt dig att sluta, så gör du en till. Och en till. Tills dess att det är färdigt. Därför finns det minsann ett magiskt skimmer över burpeen, hur hemsk den än månde vara. Och trots att jag hatar burpeen, skulle jag aldrig vilja vara utan den.
*
* Giljotin eller burpees. Det är frågan.
Mer rörelseglädje (och mer burpees!) åt folket!