Vid första anblick kan det te sig märkligt, det här med crossfit. För en utomstående måste det snarare se ut som tortyr utfört i grupp, än en träningsform, när de på avstånd betraktar ett crossfitpass. Folk som flåsar och svettas floder. Personer som likbleka efter passet rullar sig i krampliknande konvulsioner i en liten fläck på golvet, allt i jakten på några andetag luft. Som en fisk på torra land. Hur i hela helsike kan någon ställa upp på det här frivilligt? Komma tillbaka för mer? Lyriskt tala om att det är det bästa de vet.
Många skulle nog lägga sina pengar på att vi crossfitare genomlider det här därför att resultaten kommer som ett brev på posten. Muskler som växer som ogräs och en kropp som man trivs med, kille som tjej, är onekligen ett gott säljargument. Men, svaret finns inte där. Även om det är en trevlig bisak. Inte heller gör jag det för att få slita av mig i bar överkropp, vinter som sommar, eller för att få slänga mig med coola termer så som wod, snatch eller amrap. Och, jag lovar, jag är inte medlem i en hemlig sekt.
Framgångsreceptet till fenomenet crossfit, svaret på varför jag och så många andra valt att träna sporten med en sällan skådad frenesi finns helt enkelt i något mycket enklare. Bortom kläder, muskler och magnesium som drar fram likt sandstormar i boxar världen runt. Det finns i det enkla, något av det mest primala som finns inpräntat och programmerat långt inne i vårt DNA. Gemenskapen. Flockbeteendet och den oövervinnerliga känslan av att få tillhöra en grupp. En grupp som strävar mot samma mål. Som om tolv individer alla delade ett kollektivt medvetande. Vi ska, kan och kommer klara det här. Tillsammans.
Där finns svaret.
Och det är det här traditionella gym och andra solitära idrottsformer inte alltid verkar kunna greppa. När kunder sviker och rymmer till något som på engelska kallas för en låda. Hur blev det såhär? Sant är att många av oss anser sig vara ensamvargar. Ofantliga mängder människor vill inget hellre än att få ge sig ut på en lång löptur, alldeles ifred från omvärlden. Eller att få plugga in hörlurarna och kötta ett gympass helt solo. Bara du, musklerna och musiken. Gott så. Men sen då? Alla är inte förunnade med vänner, familj eller kollegor med relationer som sträcker sig till efter arbetstid. För många är ensamheten inte ett val, utan ett påtvingat tillstånd. Där flockbeteendet kvävs trots att våra gener vill något annat.
För, de allra flesta av oss vill ha människor omkring oss, snarare än vad vi vill vara ensamma.
Och här finns svaret till varför crossfit, och för den delen andra träningsformer där vi gör saker ihop med andra, skördar en allt större framgång. För, de allra flesta av oss vill ha människor omkring oss, snarare än vad vi vill vara ensamma. Att i grupp besegra fysiska hinder är något vi är programmerade att göra. Undra på att många av oss trivs när vi pressar våra kroppar till det yttersta i en flock. Det enda som saknas är liksom en mammut eller sabeltandad tiger.
Egentligen kan jag väl bara tala för mig själv. Jag har inte gjort några studier och har inga vetenskapliga belägg för det jag skriver. Så, ni får helt enkelt ta mig på orden i denna teori. Jag tror helt enkelt att människor vill jobba ihop. Att de allra flesta av oss är flockdjur, även om vi kanske inte själva är medvetna om det. Det kan vara något som skaver i vardagen, något vi inte riktigt kan sätta fingret på. Och så, pang! Plötsligt hittar vi hem. Som en blixt från klar himmel har vi funnit det vi kanske inte ens visste vi letade efter. För mig och för många andra var svaret crossfit. Där hittade vi vår flock. Vår tillhörighet och begäret som finns där i vår urmänniska.
Därför tränar jag crossfit. Därför att jag där har funnit min flock. Därför att jag där har hittar en tillhörighet som jag inte visste jag behövde. Var jag än befinner mig på jorden kan jag hitta likasinnade, som är del av en stor familj där alla mer eller mindre hittat hem.
Nog är det trevligt med muskler, bra kondition och att få träna i bar överkropp. Men viktigast av allt är faktiskt flocken.
Det är crossfit för mig.
