För oss som dagligen, eller åtminstone så gott som dagligen, späker oss själva i crossfitboxar över hela världen kan den vara svårt att förstå att den idrott vi älskar inte funnits mer än cirka tjugo år. Jämfört med idrotter så som fotboll och ishockey är crossfit således likt den där finniga tonåringen som inte riktigt vet om denne ska bete sig som ett barn eller som en vuxen. Det finns såklart både positiva och negativa saker med att syssla med en ung sport. Att kunna vara med och utforma den är givetvis en fantastisk möjlighet. Samtidigt går det inte riktigt att bortse ifrån att crossfit lider av en del barnsjukdomar, som med tiden kommer tvinga sporten till att förändring. Så, med detta sagt, hur ser då crossfitens framtid ut? Tillåt mig att se in i kristallkulan tillsammans med er.
Franchisemodellen
Ta upp begreppet crossfit kring ett middagsbord med ofrälsta och räkna sedan kallt med att två saker kommer komma på tal, skaderisken och franchisemodellen. Skaderisken kan vi för dagen lämna därhän för att istället rikta in oss på det sistnämnda. För att ett crossfitgym ska få använda sig av ordet ”crossfit” måste det årligen betala 3000 dollar till CrossFit Inc. Som grädde på det dollarmoset krävs dessutom att samtliga tränare på boxen har minst en crossfit level 1-certifiering, som kostar 1000 dollar styck, och måste förnyas var femte år.
Det blir således att antal kronor att betala varje år. Här i ligger också problemet, för vad får den som betalar egentligen tillbaka, utöver tillåtelsen att få använda crossfit i sitt boxnamn? Många boxägare törs nog hävda att återbörden är så gott som noll och intet. Måhända spelade det större roll att kunna adressera sig som just en crossfitbox för ett antal år sedan, men idag? De flesta träningsintresserade känner redan till begreppet crossfit. Så varför då betala tiotusentals kronor om året för något redundant, som istället skulle kunna gå tillbaka till medlemmarna i form av bättre och mer utrustning, billigare avgifter eller för fortbildning av boxens tränare?
Jag tror det har blivit allt mer uppenbart för boxägare runt om i världen att man faktiskt inte måste ha med crossfit i sitt företagsnamn bara för att attrahera kunder. Jag tror också att det här är något CrossFit som företag måste ta tag i. Det finns redan en hel del så kallade funktionella träningsgym, som i realiteten är crossfitboxar, men utan dess namn på skylten. De erbjuder med all säkerhet lika bra träning som en certifierad träningsbox, men sparar massor av pengar genom att välja bort crossfitbegreppet. Och, om denna tysta revolution redan har tagit fart, hur kommer det då se ut om fem år? Castro och Co. har onekligen en del att fundera över.
Dave Castro
Och på tal om just Dave Castro, hur bra är han egentligen för crossfit som varumärke och idrott? Är han en brinnande entusiast som med sin militära bakgrund ger crossfit en unik utformning som är till dess fördel, eller är Castro tvärtom en maktgalen demagog som styr sitt Games med järnhand?
Crossfit som sport och organisation har varit relativt förskonat från skandaler och kontroverser under den korta tid den funnits. Det har visserligen då och då blossat upp debatter om skaderisken och hur trovärdig Greg Glassman egentligen är som företagsledare, men mer än så har det egentligen inte varit. Om vi bortser från Dave Castro, det vill säga. Ingen crossfitare lämnades väl oberörd när Castro bestämde sig för att ta med vapentillverkaren Glock som sponsor till 2016 års Games, vilket ledde till att de atleter som hamnade på prispallen förutom prispengar och ära även tilldelades en pistol. Vissa tyckte saken var helt i sin ordning, de flesta andra upplevde det hela som ett totalt hjärnsläpp.
Här i ligger också problemet med fenomenet Dave Castro, hans minst sagt grandiosa självbild. Sällan, för att säga aldrig, har han eller CrossFit gjort en större felbedömning. Ovan nämnda pistolhärva är ett exempel, alla skador av bröstmuskler på Regionals i år är ett annat. Men Castro slog ifrån sig all denna kritik, med argument som mest liknade en dåres försvarstal. Alla andra förstod inte, var dumma eller båda delarna. På så vis är Dave Castro lik fightingorgansiationen UFC:s Dana White. Båda styr med järnhand, och tolererar inte att kritik.
Castro är sannerligen en vattendelare. Sant är att crossfits enorma tillväxt det senaste decenniet till stor del kan tillskrivas honom, mycket tack vare hur Crossfit Games har vuxit och utformats. Men, sant är också att han kanske inte är den mest optimala personen att föra en relativt ny sports talan. Kan crossfit som fenomen fortsätta att växa utan Castro? Det är svårt att sia om den saken. Något som är klart är dock att Dave Castro med all säkerhet kommer fortsätta väcka kontroverser kring sitt sätt att leda Games. Frågan är bara när detta ledarskap blir mer en börda, än en tillgång, för CrossFit.
Utformningen av Open, Regionals och dess Nordamerika-fokus
Precis som att Glock-historien delade crossfitvärlden i grovt sett två delar, så är den på samma vis delad i två delar i andra hänseenden. Det finns USA, och så finns det resten av världen. Detta faktum syns tydligt i hur Open och Regionals är uppdelat. Nordamerika är delat i sex tävlingsregioner, där det finns fem kvalplatser var för kvinnor respektive män i varje region. Blickar vi över Atlanten till oss i Europa så är vi sammanklumpade med hela Afrika och får vackert nöja oss med fem platser var för kvinnor och män. Detta till trots att nästan 60 000 atleter deltog i Crossfit Open 2017 bara i Europa. Visst, antalet deltagare i Nordamerika (där vi räknar med de kanadensiska regionerna) är fortfarande fler än i Europa. Men, det är inte sex gånger fler. Detta till trots har Nordamerika de facto sextio platser att slåss om, medan det i Meridian endast är tio stycken.
Det här var måhända inte ett problem i crossfitens linda, när så gott som alla crossfitatleter fanns på andra sidan pölen. Men idag? Idag ser verkligheten helt annorlunda ut. Således måste CrossFit som företag tänka till i denna fråga. För, ska sporten kunna fortsätta växa utanför USA och Kanada måste fler atleter från andra länder få chansen att delta i Games. Varför? Därför att det är just den sortens publicitet som lockar fler människor att testa. Meridian som region är redan ett rejält getingbo av fantastiska atleter och framtiden kommer med all säkerhet bli än tuffare för Europas och Afrikas atleter. Fråga bara Lukas Högberg. I många av de amerikanska regionerna hade han tagit pallplats utan att behöva svettas mer än nödvändigt, här blev det istället en snöplig sjätteplats.
Därför är det i mina ögon omöjligt för CrossFit att blunda för detta faktum. En förändring lär komma, antingen med nya kvalregler, nya regioner och/eller fler kvalplatser. Något annat är faktiskt otänkbart.
Detta var således en överblick över de tre, i mitt tycke, största frågor som CrossFit måste tackla inom en snar framtid. Ska sporten och fenomenet crossfit fortsätta att skörda framgång efter framgång som tidigare måste det också utvecklas med tiden. Och då måste nog dessa tre övergripande problemen ses över, oavsett vad Dave Castro själv har för åsikt om den saken.
Mer rörelseglädje åt folket!
