Av olika skäl kan en person vilja byta ut en del av sina löpintervaller mot cykling. Det kan handla om bekvämlighet, det vill säga att man under en regnig eller stressig dag har tillgång till en träningscykel som man väljer före att gå ut och springa sina intervaller. Det kan också handla om att cykelintervaller fungerar bättre med den aktuella programmeringen eller skadesituationen, det vill säga att man inte kan lägga till fler löpintervaller utan att riskera att skada sig eller att man har en skada som man inte vill utsätta för högbelastande löpning.
I idealfallet skulle effekterna man får av löpning kontra cykling inte skilja sig åt men det är ganska uppenbart att det finns skillnader mellan de två träningssätten. I löpning använder man sig till en betydligt större del av elastisk energi för att ta sig framåt jämfört med cykling. Cykling förlitar sig nästan helt på mekanisk energi som appliceras via pedalerna medan en löpare har möjlighet att i någon mån studsa fram i varje löpsteg. Även saker som ledvinklar skiljer sig väsentligen mellan löpning och cykling. På en cykel arbetar man exempelvis med en relativt kraftig böjning i höften på ett sätt som inte skulle vara möjligt för en löpare. Effekten man får på kroppens muskler är därför troligen annorlunda om man jämför löpning med cykling även om man genomför liknande pass sett till intensitet och volym.
Frågan är därför hur stora skillnader man får om man genomför en period av likartad träning men där man antingen genomför träningen på cykel eller som löpning. Det här har nyligen testats i en studie där man delade upp 14 kvinnor i två grupper där den ena gruppen fick utföra konditionsträning i form av löpning och den andra gruppen i form av cykling (1). Deltagarna var aktiva inom löpning och kunde alla springa 10 km på under 70 minuter.
Alla deltagarna tränade övervakat två gånger per vecka under fyra veckor. De övervakade träningspassen var bägge intervallpass där man genomförde intervaller i form av 6 x 2 min på 95 % av maxpuls och 4 x 1 min så fort/hårt man kunde. Den enda gruppen genomförde alla dessa pass utomhus på en löparspår och den andra gruppen utförde passen på en träningscykel. I övrigt löptränade deltagarna på som de ville själva och de förde träningsdagbok över denna träning.
Man mätte en hel del olika saker i studien. De huvudsakliga utfallsmåtten som jag väljer att redovisa var dels prestation på 10 km löpning och dels maximal syreupptagningsförmåga (Vo2max) och hastighet vid Vo2max mätt med ett maxtest på löpband.
Resultatet
Man såg inga statistiskt signifikanta skillnader vad gällde prestationen på 10 km löpning i någon av grupperna. Däremot förbättrade cykelgruppen sitt tempo på 10 km-testet. Tvärt emot detta såg man att endast löpningsgruppen förbättrade sin Vo2max från 42,1 till 45,2 ml/kg/min. Tabellen visar en sammanställning över resultatet.
Vad betyder resultatet?
Den skarpögde läsaren kan se att det här resultatet känns lite konstigt och att det inte riktigt går ihop. Om vi börjar med att löpgruppen förbättrade sitt Vo2max men inte sprang snabbare på 10 km utan faktiskt lite långsammare kan det nog mest förklaras med att vi dels inte vet hur gruppen tränade innan studieperioden och dels att gruppen verka ha blivit lite slitna på grund av träningen under träningsperioden.
Utöver intervallträningen i studien tränade gruppen i snitt endast 50 minuter relativt lätt löpning vilket gör att fördelningen mellan hög-/lågintensiv löpning blir lite skev med mer högintensiv löpning än de cirka 20 % av den totala volymen som brukar rekommenderas. Vi vet dessutom inte hur mycket intervallträning gruppen gjorde innan studieperioden vilket innebär att volymen av högintensiv träning kan ha blivit väsentligen större än normalt under studieperioden. Gruppens upplevda ansträngning under 10 km-testet ökade men deras snittpuls minskade. Allt detta tyder på att trötthet kan ha inverkat negativt på resultatet. Maxtestet gjordes innan 10-km testet så det är möjligt att gruppen orkade med att prestera på maxtestet men på grund av slitna ben inte på det efterföljande löptestet.
En annan sak som är konstig med resultatet är att cykelgruppen inte förbättrade sin Vo2max vilket man kan förvänta sig efter en period av intervallträning. Nu var det visserligen bara 4 veckor men någon förbättring borde man kunna se. Det är möjligt att deras ovana med cykling spelade in här så att de inte kunde anstränga sig på rätt nivå för att stimulera kroppen till ett ökat syreupptag.
Utöver intervallträningen sprang cykelgruppen i princip lika länge som löpningsgruppen men de lyckades på den tiden springa drygt en kilometer längre vilket innebar att sprang snabbare. Det är ingen väsentlig skillnad mellan gruppernas utgångsstatus eller deras upplevda ansträngning under deras fria löpning så det är möjligt att det var underlaget som skilde gruppernas löpning åt. Det vill säga att löpgruppen kanske sprang långsammare på mer kuperat underlag och cykelgruppen på flackare underlag med lite högre hastighet som resultat.
Den tredje saken som är konstigt med resultatet är att cykelgruppen förbättrade sitt tempo på 10 km-testet väsentligen utan att deras tid förbättrades. Det här tillskriver jag att studien var så pass liten att gruppens snittförändring från 59,7 till 57,5 minuter över 10 km inte blev statistiskt signifikant samtidigt som deras tempoförbättring blev det. En förbättring med nästan 2 minuter över 10 km är betydande men på grund av det få antalet deltagare går det inte att säkerställa förändringen statistiskt.
Sammantaget är resultat därför svårt att tolka. Det är en liten studie utförd över endast 4 veckor med knapphändig information om deltagarnas status inför studien och deras övriga träning under studieperioden. Det man kan säga med säkerhet är att cykelträningen inte verkade vara katastrofalt sämre för deltagarnas löpprestation utan att det skulle kunna vara ett alternativ till löpning om omständigheterna krävde det.
Det här området är faktiskt förvånande dåligt studerat med direkta jämförelser mellan exempelvis intervallträning som löpning eller cykling. Det är ju vanligt att löpare ägnar sig åt alternativ träning för att de vill det eller för att det behövs på grund av skadebekymmer eller liknande. Det finns ett par studier som antyder att alternativ träning för löpare kan fungera utan att det äventyrar prestationsförmågan inom löpning (2,3). Den aktuella studien bidrar därför till det pusslet och likt de tidigare studierna pekar resultatet mot att det går att byta ut en del av sin löpträning mot träning på cykel om man vill eller behöver det. Det behövs dock definitivt mer forskning för att säkerställa detta och för att reda ut hur man bäst gör med den alternativa träningen för att få ut så mycket som möjligt av den.
Referenser
1. Mallol M, Norton L, Bentley DJ, Mejuto G, Norton K, Yanci J. Physiological response differences between run and cycle high intensity interval training program in recreational middle age female runners. J Sport Sci Med. 2020;19(3):508–16.
2. White LJ, Dressendorfer RH, Muller SM, Ferguson MA. Effectiveness of cycle cross-training between competitive seasons in female distance runners. J Strength Cond Res. 2003;17(2):319–23.
3. Etxebarria N, Anson JM, Pyne DB, Ferguson RA. High-intensity cycle interval training improves cycling and running performance in triathletes. Eur J Sport Sci. 2014;14(6):521–9.
