Negativ energibalans är ett tillstånd kroppen försätts i då man av olika anledningar antingen tillför mindre energi i form av en mindre mängd, alternativt en bättre sammansatt mängd, mat än vad det kostar kroppen att förflytta sig, motionera och helt enkelt överleva livet och de krav du väljer att ställa på den. Du kan också försätta kroppen i negativ energibalans utan att ändra dina matvanor, genom att helt enkelt röra på dig mer än tidigare.
Om du över tid lyckas förpassa kalorikontot till minussidan kommer du, åtminstone rent teoretiskt, gå ned i vikt. Mission accomplished. För det är i regel det en diet syftar till, även om en diet per definition lika gärna kan handla om det rakt motsatta. Men vad händer sedan? Ska du fortsätta med dieten eller gå tillbaka till den kosthållning du hade innan? Eller ska du nu övergå till något helt annat?
Det är i det här skedet den riktigt intressanta diskussionen kan starta. Att få någon att gå ned i vikt snabbt är inte några större konstigheter, bara se till att de knappt äter något alls och saken är biff. Att istället få någon att gå ned i vikt för att sedan bibehålla den nya och önskvärda vikten resten av livet – nu snackar vi.
I början av en diet är de allra flesta extremt motiverade, fokuserade och villiga att bortprioritera en stor del av livets goda i utbyte mot en kickstart på sin viktnedgång. Man är helt överens med sig själv att det är dags, man berättar för kollegorna på jobbet att någon fika är det inget tal om längre, inköpslistan skrivs om, kladdiga middagar byts ut mot mer välkomponerade alternativ och onödigt småätande blir ett minne blott. Allt som inte främjar syftet synas i kanterna och ratas. Och efter ett par veckors leverne, som skulle få vilket stålsättningsproffs som helst att applådera, ser du resultat – du har tappat 5 kg!
Ärad vare Gud i höjden, änglarna sjunger i skyn, det fungerar. Likt änglarna svävar även du runt uppe bland molnen med lyckokänslor i bröstet och välsignar livets små och stora under – halleluja!
Med de förutsättningarna är det är klart du fortsätter på inslagen bana, det fungerar ju. Men rätt vad det är börjar det gå trögt. Viktraset lyser med sin frånvaro, humöret börjar tryta och så en vacker dag är det inte längre lika självklart enkelt att bortprioritera alla de små tillbehören som gör helheten på livets buffébord. Nu saknar du inte bara ditt gamla sätt att äta och dricka, det är ett stadium du passerat, nu känner du ett kraftigt begär att återgå till det normala igen. Men du är fortfarande så pass stålsatt att du inte låter hela huset av kort falla rakt upp och ned. Du ska bara återinföra en enda liten grej, låt oss föreslå desserten på lördagarna, för vad kan det spela för roll?
Jag ska berätta vad det spelar för roll genom att använda mig av LCHF som exempel, inget illa ment mot just den dieten, den råkar bara passa ganska väl för att bevisa min poäng. Men oavsett vilken diet det handlar om är problematiken densamma. Vad händer när du slutar följa den maniskt? Vilka beteenden tar du med dig från dieten, både positiva och negativa, och hur blir din nygamla kosthållning, är den bättre eller sämre än den du förkastade från start?
Syftet med LCHF är att reducera intaget av kolhydrater till förmån för fett. Varför – jo, för att fett mättar bättre än kolhydrater och är därför (förslagsvis) svårare att överäta. Grundtanken är fortfarande densamma som hos samtliga dieter på marknaden att över tid försätta kroppen i negativ energibalans och därmed förhoppningsvis gå ned i vikt.
Förutsatt att man följer dieten så som den är tänkt att följas finns det inga egentliga problem med den, precis som övriga dieter. Med det sagt, låt oss nu prata om det praktiska problemet som uppstår längs vägen för många och som säkerligen går att se även hos andra dieters följare:
Inledningsvis tenderar LCHF fungera ganska så bra för de flesta. Det faktum att inga kolhydrater får ätas gör inte så mycket när man istället får äta feta såser och mycket gott kött. Lite extra smör i pannan smakar smaskens och är i det här läget något man har råd med på kalorikontot. Massa sås och mycket kött är ganska gott, det tycker många, därför upplevs det inte som ett problem även om några frasiga hasselbackspotatisar också hade varit ett välkommet inslag på tallriken.
Sedan gör livet sig påmint i form av sociala tillställningar, middagsbjudningar, högtider, födelsedagar, namnsdagar, kanelbullens dag, semlans dag, surdegsbrödets dag... ja, ni förstår. Vid den första prövningen kanske bara en bit nybakt bröd slinker ned med tankegången ekandes i bakhuvudet – ”det går väl bra om man inte gör det så ofta, och hemma äter jag det ju aldrig nu för tiden!”
Det stämmer, det gör såklart inget.
Sedan dyker nya bjudningar upp, och brödbitarna och pastaportionerna blir både större och mer frekventa utan att märke läggs till det. Rätt vad det är dyker den efterlängtade sommarsemestern upp och man börjar rucka lite på reglerna. Inte mycket i taget, men pö om pö närmar man sig med en myras stormsteg sitt gamla kostmönster. Så en vacker dag, utan att man ens har insett att det faktiskt har skett, äter man helt plötsligt lika mycket kolhydrater som innan dieten – den enda skillnaden är att man nu samtidigt äter dubbelt så mycket fett jämfört med förut.
Jag säger inte att detta är något som sker alla men antagligen en hel del – för livet är svårt att undvika.
Detta är givetvis ett beteendemönster som i allra högsta grad är applicerbart på samtliga dieter. Ta periodisk fasta som exempel där de flesta väljer att äta två stora mål mat om dagen. När det helt plötsligt inte är kul längre kommer det antagligen inte gå helt smärtfritt att reducera storleken på ens lunch- och middagsportioner när frukost och mellanmål åter blir en del av ens dagliga kostmönster. Att då återgå till vad man själv tror är det normala riskerar vara det normala med en plusmeny.
Precis som vanligt säljer inte det osexiga, men det vinner förmodligen i längden. En varierad kost med mycket frukt och grönt och så lite skräpmat som möjligt fortsätter gå vinnande ur striden med övriga konkurrenter. Den gör det i min bok i alla fall.
Det grämer mig bara att se hur svårsålt det vettiga och långsiktiga alternativet är. Den stora och eventuellt omöjliga utmaningen är, och förblir, att klä det förnuftiga i en sexig och säljande förpackning.
Att äta efter vad en diet befaller dig att göra har jag inga synpunkter kring. Så länge du vet vad du ska göra när du av olika anledningar väljer att sluta följa den, för det är då den verkliga utmaningen börjar på riktigt.
