Det finns vissa saker som brukar få folk att gå igång när det gäller diskussioner kring kost och övervikt och det är när man ifrågasätter vad de själva påstår att de åt tidigare i livet eller när du påpekar att du inte kan lita på vad folk säger att de äter.
Människor är dock överlag väldigt dåliga på att minnas saker. De allra flesta tror att vårt minne fungerar som någon form av inspelning eller videokamera där vi observerar någonting och sen lagras det in i ett ”fack” eller på en ”hylla” i vår hjärna redo för oss att återigen leta upp informationen och plocka fram det. När vi väl inte minns något så tänker sig många att det är som om de har en bibliotekarie som ska leta reda på det här facket men inte lyckas för stunden. Vi tror alltså att informationen fortfarande finns där men att vi av någon orsak bara inte kan plocka fram den.
I själva verket så lagrar vår hjärna inte in hela minnen utan det som sparas kan mer ses som olika smådelar som läggs på olika platser. När vi sedan ska minnas något vi har gjort så försöker hjärnan sätta ihop de här delarna till en bra historia igen. I praktiken är vi inte så bra på det här pusslet utan ibland sätter vi ihop delar som inte hör ihop och ibland försöker vi använda oss av delar som inte tillhör samma historia. När vi väl har lyckats sätta ihop ett par bitar så att vi tycker att det blir en bra story så kan vi ofta hålla vid den här storyn ganska konsekvent. Problemet är bara att storyn från början blev fel.
De minnen som vi själva gärna vill tro att vi har bäst bild av är så kallade ”flashbulb”-minnen, vilket är minnen där vi upplever att vi kan minnas nästan varje detalj. Oftast är det här minnen som vi har väldigt stark känslomässig koppling till och det kan till exempel handla om var vi var när vi fick höra en väldigt tråkig eller glad nyhet. Inte heller de här minnena är dock inte särskilt tillförlitliga och till exempel har man visat att ungefär 40 procent av alla amerikaner inte minns korrekt när de återberättar om var de befann sig när de fick höra om terrordåden på World Trade Center år 2011 (1).
En stor del av forskningen kring hur vårt minne fungerar kommer från studier på vittnesmål. Där har man visat att det som folk tror sig minnas med stor säkerhet påverkas väldigt mycket av dels deras förutfattade meningar om världen, men även på hur de frågor som ställs varit formulerade och på vad vittnet har fått höra andra säga om samma händelse (2).
Båda exemplen ovan handlar om hur vårt minne brister när det gäller enskilda händelser i våra liv och vanligen är det också händelser som fångat vårt intresse och fokus en hel del. Tänk dig nu hur påverkningsbart och bristande ditt minne är om vi diskuterar en så vardaglig, och för många tämligen ointressant, sak så som vad vi ätit tidigare.
Vårt minne om vad vi ätit brister även på väldigt kort tid
I en hel del studier försöker man få människor att berätta hur de har ätit det senaste halvåret eller året. Att det här inte är möjligt att få i någon större detalj borde vara uppenbart då jag är säker på att i princip ingen som läser den här artikeln ens kan minnas vad som åts på kvällen för 10 dagar sedan. Istället använder man sig då av så kallade matfrekvensformulär. I princip går de ut på att folk får uppskatta hur vanligt det är att de äter en viss typ av livsmedel. Till exempel skulle det kunna stå en fråga där du får svara på hur ofta du äter rött kött där du sedan får kryssa bland en mängd olika alternativ som sträcker sig från aldrig till flera gånger om dagen . De här studierna som använder matfrekvensformulär är direkt olämpliga att använda för att uppskatta hur mycket energi en viss person brukar äta. Istället är de mest lämpade för försöka hitta större trender i hur en befolkning eller grupp med människor tenderar att äta.
En annan metod som är lite bättre för att få reda på vad folk äter är att man ber dem försöka minnas vad de ätit de senaste 24 timmarna. I en nyligen publicerad studie försökte man avgöra hur bra människors minne fungerar vid de här testerna och man lät då drygt 80 försökspersoner få komma in och äta tre måltider under en och samma dag (3). Deltagarna fick välja fritt vad de ville äta från en buffé vid varje tillfälle och sen vägde forskarna i smyg hur mycket deltagarna la upp av de olika rätterna på sin tallrik och sen vägde man även den mat som deltagarna eventuellt inte åt upp.
Resultatet i studien blev att deltagarna helt missade att redovisa för knappt 10 procent av huvudingredienserna i deras måltider och när det gäller mindre tillbehör så som tomat, gurka, cheddarost och majonnäs var siffran drygt 30 procent. Totalt fick deltagarna med knappt 80 procent av vad de hade ätit dagen innan.
I just den här studien lyckades dock deltagarna uppskatta sitt kaloriintag överraskande bra. I snitt blev det endast 125 kcal fel och det var främst männen som underskattade hur mycket de hade ätit. Normalt sett brukar folk underskatta sitt energiintag mer än så men kanske var deltagarna lite mer medvetna om vad de åt när de fick bryta sitt normala mönster när det gäller måltider för att äta från en buffé tre gånger samma dag?
I den här studien var det ju också deltagarnas minne från vad de åt dagen innan som testades. Det är sällan det som diskuterats när någon ska berätta om sina tidigare vanor.
Nicklas har skrivit mer ingående om olika sätt att försöka få reda på hur folk äter i en tidigare artikel på träningslära om du är intresserad, Kostforskning 5 – Hur undersöker man matintag?.
Men om folk skriver kostdagbok då?
Jag antar att många som läst hit nu tänker att det borde bli mycket bättre rapportering om folk bara skrev ner vad de åt direkt när de åt det. Det finns ju idag många smidiga lösningar för det här med olika datorprogram eller appar till telefoner och liknande.
Det stämmer också att de här metoderna generellt sett brukar ge en väldigt bra bild av vad folk verkligen äter. Problemet med metoden är dock att den gör folk medvetna om vad de äter innan de har ätit det. Om folk behöver skriva ner att du ätit en massa godis så är de mycket mer benägna att inte äta godiset överhuvudtaget.
Så om du säger till folk att skriva matdagbok så kommer du väldigt sällan att få en rättvis bild av vad de faktiskt åt innan du bad dem skriva dagboken.
Även om folk faktiskt minns är det inte säkert att de berättar det för dig
Som om det inte var nog med alla bristerna som finns i vår förmåga att minnas saker som har skett tidigare så är det faktiskt så att det finns andra saker som också kan få oss att medvetet eller omedvetet inte vara helt ärliga med vad vi har ätit tidigare. Orsaken till det här är olika former av bias . Med bias menas att vad vi säger påverkas av dels våra egna förutfattade meningar och av hur vi tror att vår omgivning vill att vi ska vara.
Vi människor har alla en fantastisk förmåga att tycka väldigt bra om oss själva. På engelska brukar det här gå under den väldigt beskrivande termen ”illusory superiority” . Kort och gott så tror de allra flesta människor att de är lite bättre än de flesta andra. Beroende på undersökning och vem du frågar så tycker till exempel 55-70 procent av befolkningen att de är smartare än genomsnittet.
En annan väldigt känd form av bias som tydligt visar att folks bild av sig själva sällan överensstämmer med verkligheten är den så kallade Dunning-Kruger- effekten där folk med låg kompetens inte själva är förmögna att se sina egna brister.
När det gäller kosten och hälsovanor så vill givetvis människor även där gärna tro att de sköter sig lite bättre än vad de verkligen gör. Det här innebär att de gärna snyggar till sina berättelser om du frågar dem om hur de tränar och äter.
Även vem som ställer frågan kommer att påverka vilka svar som en person ger tillbaka. Vi människor har nämligen en annan form av bias med som på engelska heter ”social desirability bias” . Kort och gott så innebär den att om en doktor frågar sin patient om hen har börjat förbättra sina vanor så kommer patienten allt som oftast att förfina sitt svar så att det låter som att de skött sig lite bättre än de verkligen gjort.
Det här är en effekt som inte nödvändigtvis sker medvetet. I själva verket är det vanligare att våra bias påverkas oss omedvetet, och om vi inte aktivt försöker snappa upp när vi faller för någon form av bias så går de oftast förbi obemärkta. Det här visar sig i forskning där folk allt som oftast säger att de äter mindre än vad de verkligen gör. En av de största återkommande koststudierna som finns, NHANES , har till exempel visat att 18 procent av alla män och 24 procent av kvinnor rapporterat ett kaloriintag som är lägre än det som människor rimligen kan leva på (4).
”Jag måste vinna diskussionen”-bias
Den här typen av bias finns inte på riktigt ur aspekten att det är en verklig benämning. Men det finns utan tvekan mängder av bias som får folk att motvilligt erkänna att de själva inte har 100 procent koll på vilka val de har gjort tidigare i livet. Även om en person kanske känner sig osäker på exakt vad och hur mycket som hen åt för något år sen så ska du inte förvänta dig att de ska erkänna det för dig när de precis skrivit att de minsann aldrig ätit särskilt mycket dålig mat. Sannolikt inte…
Summering
Att ta reda på vad folk verkligen äter är en komplex fråga då folk själva inte minns vad de ätit och det som de tror sig minnas är de sällan särskilt sugna på att dela med sig av. Istället får du en lite förskönad bild av deras bristfälliga minne.
Forskningsmässigt är det här ett hinder för att föra vetenskapen framåt när det gäller näringsfysiologi. För dig är det här ännu mer kunskap som gör att du bör vara väldigt tveksam när du får höra olika anekdoter från vänner eller på internet och de berättar om hur de brukade äta (och leva).
° ° °
Jacob Gudiol är expert på kost och träning och författare till boken "Skitmat" , som du hittar här som pappersbok eller här som e-bok, samt den nya boken "Forma Kroppen 2" , som du hittar här.
[
