I tidernas begynnelse (eller åtminstone för väldigt länge sedan) var livet en enda lång storhandling av matvaror. Det fanns inga jobb att gå till, inga skatter att betala, inga sommarhus att renovera och inga politiker att spy galla över. Livet och vardagen hade ett enda syfte – att skaffa mat och därmed överleva.
Exakt hur vet jag inte, men på något vis lyckades man överleva. Århundraden flög förbi, millennium passerade, hjulet uppfanns, Jesus gick på vattnet, den industriella revolutionen startade, glödlampan uppfanns, Titanic krockade med ett isberg, videobandspelaren uppfanns i Amerika , Berlinmuren byggdes, Berlinmuren föll, Sovjetunionen upplöstes, Youtube lanserades och slutligen efter tusentals år av historiska händelser har mat gått från att vara en nödvändighet för överlevnad till att vara något högst ångestframkallande hos en stor del av världens population samt även en bakomliggande faktor till den nu vanligaste dödsorsaken i världen: hjärt- och kärlsjukdomar.
Man kan, kraftigt förenklat och på gränsen till respektlöst, dela upp människans inställning till mat i tre olika tidsperioder sett från tidernas begynnelse fram till idag:
- Från början ett måste.
- Sedan något uppskattat.
- Nu en ångest.
Omvärlden har alltid speglat den allmänna inställningen till mat via tillgången och enkelheten att ta del av den samt även sysselsättningen och dess fysiska innebörd. Sättet vi människor jobbat på har i stor utsträckning avgjort inställningen och synen på mat.
I tider där jobbet inneburit stora fysiska kraftansträngningar har maten varit prisad, efterlängtad och essentiell. I modern tid har matens essentiella innebörd ersatts mot att allt oftare vara icke-essentiell då vi i en allt högre utsträckning äter för vårt eget höga nöjes skull, snarare än för att göra oss själva arbetsföra och överleva.
Vi befinner oss aldrig mer än några minuter bort från mat, och inte vilken mat som helst, gärna energirik och näringsfattig sådan. Den kommer till oss utan vare sig föregående ansträngning i form av fysiskt utmanande arbete eller behovet av vidare förflyttning eller egenhändigt tillagande av den. Den ena hemkörningstjänsten av mat efter den andra ploppar upp, och frodas, i våra städer runt om i landet. Vi fullkomligen älskar att inte behöva tänka på vad vi ska laga, hur vi ska införskaffa det eller vad det innehåller. Vi vill ha något gott och vi vill ha det nu.
Vi lever i en tid där en övervägande majoritet av alla yrken ställer begränsade, om ens några, fysiska krav. Vi har skapat oss ett arbetsklimat, som antagligen tog sin början i och med den industriella revolutionen, som har tvingat oss att träna för att inte dö i förtid i sviterna av hjärt- och kärlsjukdomar. Vi måste träna för att inte dö i förtid, inte som rekreation, utan i preventivt syfte. Och givetvis även på grund av rent narcissistiskt styrda val kopplade till samtidens syn på hur den perfekta kvinnan och mannen ska se ut.
Det finns fortfarande de som har fysiskt krävande jobb och behöver äta därefter – men dessa personer är en försvinnande liten andel som minskar för varje dag som går. Det finns heller inget som pekar på att mönstret ska brytas, snarare att det ska fortsätta på inslagen bana med kraftigt ökad takt.
Och någonstans längs vägen har maten vi äter, satt i relation till intaget våra arbeten kräver, tagit en sväng i fel riktning. Idag är de två så långt ifrån varandra att de helt tappat kontakt och inte längre tjänar sitt ursprungliga syfte.
En lösning på problemet – för det är ett problem – är inte bara långt borta, den är dessvärre med stor sannolikhet utom räckhåll. Men min tanke är inte att skriva en domedagsprofetia, min tanke är att lyfta ögonbryn.
En lösning på problemet – för det är ett problem – är inte bara långt borta, den är dessvärre med stor sannolikhet utom räckhåll.
Då vi lever i en värld med ett överflöd av mat och dess tillgänglighet är det inte längre en kamp att tillskansa sig föda. Vi måste därför förändra vårt sätt att se på mat. Vi måste utbilda våra barn och ungdomar inom näringslära i en tidig ålder. Ge dem kunskapen redan i ett tidigt skede kring hur våra kost- och levnadsmönster direkt påverkar fysisk status och välmående. De ska veta bättre än vi visste i ung ålder vad en väl sammansatt måltid är, hur den ser ut, vad den består av och framförallt varför den är bättre än skräpmatsalternativet. De ska veta vad som händer med deras kroppar om de inte rör sig tillräckligt mycket och samtidigt äter mer än de behöver – och vad de ödesdigra konsekvenserna av samma beteende riskerar att bli.
Och vi måste sluta belöna våra barn med godis, läsk och chips.
– Lille Arvid, om du sitter tyst och snäll hela tiden under besöket hos tandläkaren så ska mamma köpa en glass till dig efteråt...
Konsekvenserna av att belöna sina barn redan i en tidig ålder med sötsaker kommer enbart föra gott med sig på kort sikt, mycket kort sikt. Ungen sköter sig i bästa fall under tandläkarbesöket, men på längre sikt kommer ungen att växa upp och ha lärt sig att goda prestationer förtjänar en kaloririk belöning – ett beteendemönster som med tiden, i värsta fall, inte enbart består av sötsaker.
Belöna istället era barn med en tur till leklandet. I förlängningen – om du har tur – har du då istället skapat en person som belönar sig med ett par nya träningsskor eller en PT-timme på gymmet.
Det är vår definitiva skyldighet att lära våra barn att selektera, begränsa och rata istället för att överkonsumera.
Vi är inte längre i samma absoluta behov av mat och måste därför lära oss att begränsa vad som läggs på våra fat. Alternativt träna två gånger om dagen. Men när den fysiska aktiviteten enbart blir en viktreglerande fråga och tappar allt sitt rekreationella syfte är den svår, för att inte säga omöjlig, att genomföra.
De fysiska krav våra jobb ställer på oss kommer med stor sannolikhet enbart avta i takt med vårt tekniska kunnande och dess utveckling. Därför är det inte bara rimligt, utan en självklarhet, att vi måste se om våra kostmönster. Inte bara vilka råvaror vi väljer att konsumera på grund av hur råvaran har behandlat, också mängden av det vi väljer att äta, vad vi väljer att äta och hur ofta vi väljer att äta det.
Vi lever i en värld där vi sakta men omedvetet målinriktat äter ihjäl oss själva. Om inte vi gör något åt det snart kommer även våra barn att göra detsamma.
Övergöd inte mänskligheten – utbilda den.
Innan det är för sent.
