Sebastian Avindell

Trots finväder i 190 är ju ingen i det här landet liksom nöjd, någonsin.

Avindell ämnar fylla 2020:s andra hälft med att lyfta mer skrot och skratta med de som betyder mest.

Inget är som förut. Toalettpapper är mer värt än saffran, guld och diamanter tillsammans och rutiner ett minne blott.

Om hur krav och iver att hela tiden vara mer och bättre gör att vi går sönder.

Nybörjare och nyfrälsta liknas vid zombier, gräshoppor eller för den delen elaksinnade Stormtroopers från Star Wars. Allt för att de hittat glädjen i samma sak som vi själva gjort.

Klart är att vi alla ska ha vinnarskallar, inte sant? Annars skulle vi inte syssla med det här.

Trehundratusen-plus-någonting människor betalar samtliga 20 dollar för att i fem veckor ha ångest och behöva utsätta sin kropp för vidrigheter som får tankarna att vandra till medeltida tortyr.

Det vore annorlunda om någon inoljad snubbe eller snubba stod utanför din dörr på morgonen, och övade på sin posering. Då hade jag kunnat förstå din irritation. Men i övrigt? Nej.

Om vi lovar att inte kasta tröjan på dig kanske du kan ha lite överseende med oss?

Låt civilisterna, de som inte tränar som vi andra, behålla sin glorifierade bild av oss. Låt de tro att vi är välordnade och att de väskor och ryggor vi nonchalant kastar över axeln på väg till vår träning är strikt packade och luktar hallonbåtar.

Sluta spegla din framgång i vad andra individer tycker om dig.