När man är mitt uppe i något, något som till på köpet råkar vara det bästa som man tycker finns, då är det svårt att se några som helst fel med det. Fråga bara det nyförälskade paret, till och med att partnern tuggar med öppen mun är en gullig egenhet, snarare än något äckligt. Och så är det väl även med den motionsform vi väljer att utföra, inte sant? Långdistanslöpare kan inte tänka sig något bättre än att springa tio mil i motvind och duggregn. Den inbitna gymmaren älskar överdimensionerade GASP-brallor och tycker att en vattendunk som rymmer fyra liter vätska är en fullkomligt rimlig följeslagare på gymmet.
Och så har vi ju oss. Crossfitarna, som även om vi inte vill tro det faktiskt har en hel del egenheter som vi skulle kunna se över. För, likt solen har sina fläckar har vi även våra.
Ska vi ta det mest självklara först? Ja, precis. Jag pratar om det här med att vi kastar våra kläder i tid och otid. För, näst efter strippor eller chippendalesdansare så vet jag ingen grupp av människor som så lättvindligt slänger av sig sina klädesplagg. Den finns förstås en anledning till detta, i och med att crossfiten har sitt ursprung på en plats där det är varmt som satan större delen av året. Och gör du tusen repetitioner med något i gassande solsken, ja då kommer du bli varm och svettig. Då är det i sin tur rätt naturligt att klä av sig lite. Men, det här har i vissa fall dragits till sin spets. Jag menar, lever du i ett land där det är midvinter nio månader om året och precis stigit in på ett pass, då behöver tröjan inte åka av minut ett, eller hur? Ändå flyger det klädesplagg kring crossfitare på våra nordliga breddgrader som om du befunnit dig på en inspelningen av en Fifty Shades- film. Och när det här beteendet når vanliga gym... ja då kan jag kanske till viss del förstå att folk blir lite brydda.
Sen har vi ju det här med Crossfit Open också. Nu för tiden förstår ingen hur, var eller när hur den kommer se ut. Men det fanns en tid då vi atleter faktiskt begrep oss på vad den innebar. I fem veckor betedde vi oss alla som om vi var Usain Bolt eller Charlotte Kalla i hårdträning inför OS. Men, när vi försökte förklara det här för våra nära och kära så blev det ofta knasigt.
Anhörig: "Jaha, så du ska tävla alltså? Hur gör man då?"
Atlet: "Ja, man får passen på internet. Och sen gör man dem. Och så kan man gå till Regionals om man är bra. Det är som EM. Typ. Fast Afrika är också med på ett hörn. Och Mellanöstern. Men det är som EM. Ungefär."
Anhörig: "Eh...Ok? Men vad är det man gör då? Är det förkval på något vis? SM?
Atlet: "Ja...alltså. Open gör man på internet. Sen dömer någon och så registrerar man resultat. Fast man måste filma också. Och skicka in. Det blir som SM. Typ...?"
Anhörig: "Alltså jag fattar inte den där jävla sporten du håller på med?!"
Atlet: "...man betalar för det själv också."
Vi kan väl säga att det ibland är lite krångligt att förstå crossfit?
Kommer man från gymvärlden till crossfit kan det vara rätt läskigt. Allt är nytt och linnen och tröjor flyger som sagt genom luften med risk att träffa dig i ansiktet. Men bredvid detta finns även det angenäma i att du förmodligen kommer göra av med mer kalorier genom din träning än tidigare. Vilket öppnar för en del kuldinariska friheter. Och det är bra. På det stora hela behöver nog många av oss ha lite mer avslappnad attityd till vår mathållning. Men. Många crossfitare får lite fnatt av denna frihet. Som att det slår över. Tanken att det finns mycket kalorier att bolla med tar ibland astronomiska höjder.
"Jag körde en lång wod idag! Det måste jag ta igen! Lite glass på det. Och så chips. Kanske McDonald's också? Jag får ju inte bli katabol?!"
Och plötsligt har din nya träningsform gjort att du äter som en medelålders, gravt överviktig amerikansk man. Förmodligen bränner du det mesta av kalorierna du får i dig, men hur bra mår kroppen? Fast det klart, glass och hamburgare är ju väldigt gott. Och en vill ju verkligen inte bli katabol.
Det händer att crossfitare lämnar sina boxar och hamnar på en plats där endast konventionella gym finns att nyttja. Här uppstår kanske den största schismen mellan oss och "vanligt folk". För, crossfitaren är van att ta plats. Så, att lasta en skivstång och löpa mellan den och gymmets enda roddmaskin kan skapa en hel del frågor hos Britt-Marie, 56, när du lubbar förbi henne. Har du dessutom kastat av dig tröjan/linnet så är risken att Britt-Marie upprört går och säger till i receptionen att det befinner sig en psykopat på gymmet.
Det här var ett litet axplock av de egenheter vi crossfitare har för oss. Men, det är inget vi gör av vilje. Vi är helt enkelt formade av den sport vi älskar, precis som galna fotbollshuliganer och inbitna golfare. Med passion följer lite knasigheter, sådant som är oundvikligt. Men, om vi lovar att inte kasta tröjan på dig kanske du kan ha lite överseende med oss?
För, även solen har ju sina fläckar.